Arbetsmarknadsstatus är starkt kopplat till inkomstojämlikhet.
Arbetslöshetens bördor bärs inte jämnt. Personer med kortare utbild-ning drabbas hårdare än de med lång utbildutbild-ning. Unga är mer utsatta än äldre. Kvinnor drabbas av deltidsarbetslöshet i större omfattning än män. Arbetslöshet, särskilt långvarig sådan, tenderar att leda till bland annat försämrad hälsa och sämre långsiktig löneutveckling. Arbetslös-heten förstärker på så vis samhällets orättvisor.
En av de mest centrala åtgärderna för att komma till rätta med ojäm-likheten är därför att bekämpa arbetslösheten.
1990-talskrisen slog hårt mot svensk arbetsmarknad. Arbetslösheten steg till nivåer vi inte sett i Sverige sedan före andra världskriget. Konse-kvenserna av 1990-talskrisen har bitit sig fast; arbetslösheten har aldrig återgått till nivåerna den låg på dessförinnan. Att acceptera denna nya högre nivå är ett nederlag för jämlikheten.
Det finns i dag gott om anställningsbar arbetskraft på svensk arbets-marknad. Delar av arbetslösheten beror därför på för svag efterfrågan i ekonomin. Samtidigt har många arbetslösa kunskaper som inte matchar de jobb som finns lediga. Många av dem är utrikes födda som har kom-mit till Sverige relativt nyligen. För att komma till rätta med detta krävs en varierad men kraftfull utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Vi återkommer till det i punkt 5.
För att nå full sysselsättning – låg arbetslöshet, hög sysselsättnings-grad och jämn sysselsättning mellan grupper – krävs dock även en ef-terfrågepolitik som kan pressa ner den arbetslöshet som beror på ett svagt efterfrågeläge.
Finanspolitiken måste prioritera full sysselsättning
Så länge det finns arbetslöshet som beror på för låg efterfrågan är förut-sättningarna goda för att med hjälp av finanspolitiska stimulanser höja efterfrågan i ekonomin och därigenom sänka arbetslösheten.
En effekt av ett starkt efterfrågeläge är att arbetsgivarna tenderar att anpassa kraven på utbildning och erfarenhet vid rekrytering. När arbets-marknadsläget är svagt får däremot många människor, som egentligen har tillräckliga kompetenser, aldrig chansen att etablera sig på
arbetsmark-naden. De konkurreras ut av personer med mer erfarenhet och längre utbildning. Personer med kort utbildning och mindre erfarenhet gyn-nas alltså av ett starkt arbetsmarknadsläge. Det gäller inte minst utrikes födda.331 Om arbetskraftsbristen blir betydande är risken dock att infla-tionen blir för hög, exempelvis genom att arbetsgivarna försöker förmå redan anställda att byta jobb genom att erbjuda högre löner. Men så länge det finns arbetslösa som har tillräcklig utbildning för att vara aktuella för arbeten på svensk arbetsmarknad, och vi inte ser snabba löne- eller prisökningar, menar vi att finanspolitiken har en viktig roll att spela.
På längre sikt är det nödvändigt att stabilisera efterfrågan i ekonomin på en hög nivå. Då får alla som kan också möjlighet att arbeta och bidra.
Sverige har i dag mycket starka offentliga finanser. Långsiktigt håll-bara offentliga finanser är avgörande för möjligheten att bedriva stabi-liseringspolitik. Med finanser i gott skick blir den svenska ekonomin mindre sårbar och det blir möjligt att understödja efterfrågan och trygga välfärden vid oväntade ekonomiska chocker. Ett väl utformat finanspo-litiskt ramverk bidrar till ordning och reda. Det innebär dock inte att dagens överskottsmål är nödvändigt. Målet innebär att regeringen bör lägga en budget som resulterar i ett strukturellt överskott i det offentliga saldot på en tredjedels procent av BNP. Finanspolitisk hållbarhet skulle dock med största sannolikhet uppnås även med ett lägre saldomål.332 LOs syn är att den demografiska utvecklingen i kombination med be-hoven av investeringar i offentlig sektor, för att säkra välfärden och öka jämlikheten, motiverar ett lägre mål än en tredjedels procent av BNP.333
Finans- (och penning-)politiken har under de senaste decennierna inte bidragit i tillräcklig utsträckning till att motverka de lågkonjunk-turer vi råkat ut för. Dessutom har de så kallade automatiska stabilisato-rerna334 försvagats när arbetslöshetsförsäkringen urholkats och skatterna sänkts. Arbetslösheten har därför, under exempelvis lågkonjunkturen som följde efter den förra finanskrisen, blivit högre än vad den annars kunde ha varit. Det behövs bättre utformade finanspolitiska verktyg för att förhindra att svensk ekonomi drabbas av fler kraftiga lågkonjunktu-rer framöver. Finanspolitiken bör ta ett större ansvar för att stabilisera den svenska ekonomins utveckling och arbetslöshetsförsäkringen mås-te stärkas så att löntagarna ges ett fullgott och pålitligt inkomstskydd, samtidigt som efterfrågan i ekonomin upprätthålls vid lågkonjunktur.335
För att dämpa effekterna av en finansiell kris på den reala ekonomin måste andelen eget kapital hos bankerna öka. Sedan förra finanskrisen har nya regelverk kommit på plats för att minska risken för att skatte-betalarna ska behöva rädda krisande banker. Men det som gjorts är inte tillräckligt. Lönsamheten är god i svenska banker, vilket gör att kapita-landelen bör kunna förstärkas förhållandevis snabbt.
Riksbankens mandat för penningpolitiken behöver förtydligas
Vid en lågkonjunktur är det viktigt att snabbt få ner arbetslösheten.
Risken är annars stor att arbetslöshetsnivåerna biter sig fast, eftersom arbetslösa tenderar att bli mer svårmatchade ju längre arbetslösheten pågått. Riksbanken har i penningpolitiken ett verktyg som omedelbart kan användas, exempelvis vid en internationell lågkonjunktur, för att på medellång sikt minska arbetslösheten.
Sveriges riksbank har dock inte alltid tagit tillräcklig hänsyn till ar-betslösheten och sysselsättningen.
Under långa perioder har Riksbanken misslyckats med sitt uppdrag att uppfylla inflationsmålet. Den genomsnittliga inflationen har under de senaste dryga 20 åren varit för låg i förhållande till målet. Anled-ningen är att penningpolitiken under långa perioder varit för stram. För det första har Riksbanken ofta prioriterat att (endast) hålla inflationen låg, snarare än att (också) stabilisera resursutnyttjandet i ekonomin. För det andra tog Riksbanken, framför allt under perioden 2011–2013, stor hänsyn till den finansiella stabiliteten. Räntan hölls högre än vad som var motiverat utifrån inflationsmålet, i syfte att försöka dämpa hushål-lens skuldsättning.336
Efter denna period valde Riksbanken att istället fokusera på att värna inflationsmålet och sluta använda reporäntan för att försöka påverka hushållens skuldsättning. Penningpolitiken blev mer expansiv. Vår syn är att Riksbanken bör iaktta stor försiktighet med räntehöjningar så länge inflationen inte tydligt stabiliserat sig kring målet eller är på väg att hamna över det. Annars riskeras negativa effekter både på arbets-lösheten och för trovärdigheten för inflationsmålet.337
I riksbankslagen är målet för penningpolitiken ett fast penningvärde.
I förarbetet till lagen slås det dock också fast att Riksbanken, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, även ska stödja den allmänna ekonomiska
politiken. Syftet med detta är att Sverige ska ha hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Vår syn är att penningpolitikens mål behöver förtydli-gas.338 Med tanke på kostnaderna av hög arbetslöshet vore det rimliga att Riksbanken fäste lika stor vikt vid inflationen som vid arbetslösheten.
Detta är också snarlikt exempelvis den amerikanska centralbankens mandat, som är dualt i detta avseende.339
Ett förtydligat mål är emellertid otillräckligt om det inte finns en demokratisk kontroll av måluppfyllelsen. Ett sätt att förbättra den de-mokratiska kontrollen av Riksbankens måluppfyllelse vore att ge exem-pelvis Finanspolitiska rådet ett utvidgat uppdrag att årligen utvärdera penningpolitiken.