Facklig styrka

Förhandlingar om fördelning är fundamentala såväl på arbetsmarknaden som i politiken. Utfallet beror på vilka maktresurser de olika parterna kommer med till förhandlingsbordet.

Fackföreningar förstärker löntagarnas maktresurser och kan därige-nom utgöra en motvikt till kapitalet. I vilken mån löntagarna är fack-ligt organiserade har därför grundläggande betydelse för fördelningen av produktionsresultatet. Det finns ingen enskild fördelning mellan lön och vinst som är den rätta eller mest naturliga. Utfallet avgörs av förhandlingen.

5.1.1 Löntagarnas gemensamma maktresurser är grunden

Maktförhållandena på arbetsmarknaden är ojämlika. Humankapitalet, som är arbetskraftens viktigaste maktresurs, är knutet till den enskil-da individen. Ekonomiska maktresurser kan däremot skiljas från den som förfogar över dem och överföras till andra, med resultatet att de lättare koncentreras till ett fåtal. Det innebär en överordnad ställning i anställningsförhållandet, där den enskilda anställda måste förlita sig på sitt humankapital.²²³ Att kapitalägarna är färre än löntagarna spelar också roll, eftersom det alltid är svårare att organisera större grupper än mindre.²²⁴ Asymmetrin förstärks av det förhållande som Per Molander skriver om i sin bok Ojämlikhetens anatomi:

… även om en välorganiserad stor grupp kan tyckas mäktig i en kraftmät-ning, bestäms de risker som man är beredd att ta i en förhandlingsprocess av marginalerna på individuell nivå. Också en stor grupp blir därför sårbar om dess medlemmar lever nära existensminimum.²²⁵

Det har alltså betydelse hur beroende löntagare är av lönearbetet. Hög efterfrågan på arbetskraft, god arbetslöshetsersättning samt jämnt för-delade kunskaper och färdigheter bidrar till att bygga styrkan hos lön-tagarna. Det minskar trycket på enskilda individer att sälja sitt arbete till ett för lågt pris.

Kapitalägande är inte bara en plånboksfråga utan även en demokra-tifråga. Den som äger kapital har stor makt över samhällsutvecklingen.

En av grundidéerna bakom den fackliga organiseringen är att vara en motvikt till denna makt, både på arbetsplatsen och i samhället i stort.

Den fackliga styrkan har framför allt använts för att öka jämlik-heten på två sätt: dels genom att åstadkomma en högre löneandel och mindre löneskillnader, dels genom mobilisering för en omfördelande välfärdspolitik.

5.1.2 Högre löneandel och mindre löneskillnader

Löneandelen i Sverige ökade från 1950- till 1970-talet, medan den från slutet av 1970-talet fram till mitten av 1990-talet minskade. Sedan dess har den legat stabilt på denna något lägre nivå, runt 65 procent.²²⁶ Ut-vecklingen sedan 1990-talet skiljer sig från många andra länder, där lö-neandelen ofta fallit ytterligare.

Löneandelen har betydelse för jämlikheten på två sätt. Dels innebär en högre löneandel att de genomsnittliga lönerna för arbetstagare är högre, allt annat lika. Dels innebär en högre löneandel lägre kapitalin-komster, vilka är mycket ojämlikt fördelade.²²⁷

I en internationell jämförelse har löntagarna i de nordiska länderna varit framgångsrika i att bygga facklig styrka. Den parts- och kollektiv-avtalsmodell som präglar de nordiska länderna har varit mest gynnsam för att öka löneandelen och därmed jämlikheten.

Den nordiska modellen bygger på att både löntagare och arbetsgivare är väl organiserade i fackföreningar och arbetsgivarföreningar. Det har gjort det möjligt att få brett täckande kollektivavtal till stånd. Staten har överlåtit stort ansvar till parterna att själva lösa sina intressekonflikter på arbetsmarknaden. Det har gjort modellen robust och anpassningsbar, med inflytande för både löntagare och arbetsgivare. Lönebildningen har varit centraliserad och koordinerad och det har därtill funnits en stödjande väl-färdspolitik, där i synnerhet arbetsmarknadspolitiken spelat en central roll.

Kollektivavtal om lön och villkor som bara gäller fackliga medlemmar, eller bara finns på delar av arbetsmarknaden, kan inte åstadkomma jäm-likhet i någon större utsträckning. Att kollektivavtalen i Sverige täcker nästan alla löntagare har därför har haft stor betydelse för jämlikheten.

Det är framför allt kombinationen hög facklig organisationsgrad och bred kollektivavtalstäckning som har visat sig minska löneskillnaderna.

Den fackliga styrkan är särskilt viktig för anställda i den nedre delen och i mitten av lönefördelningen, eftersom de har svårare att på egen hand hävda sig på arbetsmarknaden på grund av relativt mindre kon-kurrenskraftigt humankapital.²²⁸ Viktiga är inte minst de kollektivav-talade lägstalönerna. De är i sig omfördelande, eftersom de garanterar att de lågavlönades andel av det totala löneutrymmet inte blir för litet.²²⁹

Höga lägstalöner är viktiga också för att förekomsten av låga löner på en arbetsmarknad utgör en press på vissa löner högre upp i

löneför-delningen, framför allt de som ligger förhållandevis nära de lägsta. Om en person kan ersättas med lägre avlönad arbetskraft försämras dennes förhandlingsposition på arbetsmarknaden, vilket riskerar att pressa ner lönen. Detsamma gäller om de alternativa jobb som står till buds erbju-der lägre lön, eller om arbetslöshetsersättningen är låg. De kollektivavta-lade lägstalönerna minskar alltså pressen nedåt på löner även högre upp i lönefördelningen och sätter därmed en viktig gräns för ojämlikheten.

Därför kommer höga lägstalöner alltid att vara ett avgörande fackligt in-tresse. De är centrala för att hålla uppe lönerna på hela avtalsområden.²³⁰

I Sverige har den solidariska lönepolitiken varit betydelsefull för jäm-likheten. Från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet lyckades den hålla tillbaka stora löneökningar för löntagargrupper som hade markna-den i ryggen, samtidigt som markna-den bidrog till allmän löneutjämning genom låglönesatsningar med låglönepotter. Detta innebar att lönespridningen sjönk kraftigt i Sverige från början av 1970-talet till början av 1980-ta-let. Löneskillnaderna minskade mellan ålders- och utbildningsgrupper såväl som mellan kvinnor och män samt mellan yrkesgrupper och mel-lan regioner.

Den fackliga lönenormen ”lika lön för lika och likvärdigt arbete” har varit betydelsefull för många som traditionellt haft en svagare position på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst kvinnor, men även unga, äldre och utrikes födda. Denna rättvisenorm betonar att det är själva arbetet som värdesätts, inte den som utför det. Facket har därmed varit drivande för att lön ska sättas i relation till objektiva kriterier, såsom arbetets fysiska och psykiska krav, den genomsnittliga produktiviteten samt senioritetsprinciper (ålder, anställningstid och/eller erfarenhet).

Det har minskat utrymmet för löneskillnader som inte baseras på saklig värdering av arbetsinsats och produktivitet.²³¹ Det är viktigt för jämlika och jämställda löner.

5.1.3 Viktigt fackligt tryck på omfördelning genom välfärdspolitik

Forskningen visar att det finns ett samband mellan facklig styrka och välfärd: ju starkare fackföreningsrörelse, desto mer utbyggd välfärdsstat och välfärdsinstitutioner som är förknippade med högt förtroende.²³²

Starkare fackföreningar har större maktresurser för att påverka po-litiken i mer progressiv riktning och har större möjligheter att påverka

vilka politiska partier som har makten, bland annat genom att mobili-sera sina medlemmar att rösta.²³³ Även kopplingen mellan fackfören-ingsrörelsen och politiska partier spelar roll.²³⁴ Den fackliga styrkan har i Sverige använts för att driva på en omfördelande välfärdspolitik och en politik för full sysselsättning, vilket samtidigt har gynnat den fack-liga organiseringen. Det sambandet är viktigt också för jämlikhetens utveckling framöver.