4 Resultat och analys
4.1 Missionärsskildringarnas framställningssätt 1 Otis Carey
4.1.6 Ett emiskt perspekt
Toyohiko Kagawa är enligt mig intressant på flera sätt, särskilt då han är japan och kristen missionär. Anledningen till att jag valde hans något senare material är just utifrån ovanstående anledning. Då han var japan men även kristen vill jag undersöka om han hade samma förhållningssätt och därmed styrdes av samma tankefigurer som de andra ”västerländska” missionärerna. Eller går deras skildringar isär och i så fall varför?
148 Kagawa, Toyohiko, Kristus och Japan, Stockholm 1935, s. 6. 149 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 7.
Likt jag redan visat verkar Kagawa orientera sig utifrån en tankestil om den kristna likaren. Han framhåller likt många av de andra missionärerna kristendomen som det yttersta och enda botemedlet mot Japans synd och problem. Även hans syn på ”idolerna” är tämligen kristen och visar på hans övertygelse.
Emellertid är detta inte allt som kan återfinnas i Kagawas material. Inledningsvis omnämner han Japan som en ”bevarare” särskilt av konfucianism och buddhism, religioner som i hans mening har gått under i sina hemländer. I motsats till de andra skildringarna ser han även Japan som ”en reservoar för civilisation”.151 Till skillnad från de andra missionärerna verkar Kagawa inte se Japan som något primitivt eller ociviliserat och därmed dåligt, utan som någonting bra och hållbart. Jag anser att Kagawa, utifrån dessa uttalanden, ser Japan genom en annan tankestil än vad de övriga missionärerna gör. Han har som resultat av sitt inifrån, eller emiska, perspektiv ett annat framställningssätt av Japan samt dess religion och kultur. Religiös fromhet
Den religiösa fromheten är enligt Kagawa att offra i templen, något han menar fortfarande har en utbredd kraft hos japanerna. Han beskriver det som ”När helst jag ser denna djupa religiösa fromhet, får jag ett starkt intryck av mina landsmäns sinne för det mystiska”.152 Aldrig omnämner han offrandet som något hedniskt, dumt eller löjligt trots att han orienterar sig utifrån en tankfigur om kristen unikhet. I ställer väljer han att omnämna det som de andra missionärerna sett som uttryck för dumhet, som ”religiös fromhet”. Vid ett annat tillfälle beskriver Kagawa japanerna som väldigt religiösa och nämner aldrig i sammanhanget ordet ”hednisk”. Begreppet anser jag syftar till något bra och berättar därför om hur Kagawas kristna tankefigur kolliderar eller rent av blandas med hans andra tankefigurer. Istället för att se offrandet som hedniskt och därmed anti-kristet och fel, ser han det som något japanskt och gott. Då han har japanska tankefigurer, tillhörande japanska tankekollektiv, med sig vid sidan om den kristna likaren ser han offrandet som något annat. På det mentala planet finns det någon annan och antagligen mer utpräglade tankfigur som förser Kagawa med begrepp och beskrivningar. Möjligt är att han har motstridande tankestilar grundade i ett japanskt tankekollektiv. Dessa kan vara starkare än den kristna och resultatet blir att han inte väljer det förnedrande förhållningssätt som de andra missionärerna har. Kristendomen är troligtvis något som kommit till Kagawa genom ”contact zones” och ”transculturation”. När han väl tagit till sig kristendomen har dess tankestil(ar) hamnat i konflikt med en, eller flera, redan
151 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 6. 152 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 17.
existerande. Då dessa troligen varit starkare har delar av de kristna tankestilarna som motsagt dem, tonats ned eller försvunnit. Tankestilarna skapar, som Fleck menar att de kan, omöjlighet inför andra avvikande tankestilar.
Den enda gången Kagawa faktiskt omtalar japanerna som ”barbarer” är när han diskuterar deras för-buddhistiska liv.153 Därmed tordes han se buddhismen som något civiliserat. Kanske är det just tankefigurer sprungna ur buddhistiska tankekollektiv som gör att Kagawa väljer att inte förnedra den. Buddhismen är ju en del av hans identitet och därför även troligen svår att kritisera. En av skillnaderna mellan Kagawa och de övriga missionärerna är att han har en annan ”kunskap” om religionerna. Av denna anledning skapas ett annat framställningssätt av dem. Det är möjligt att Kagawa inte behöver, eller kan, utmåla ”japanen” som en motgrupp och går istället i försvarsställning mot kristendomens kritik. Möjligtvis återfinns det inga förnedrande framställningar av den anledning att Kagawa inte ”tillhör” ett västligt tankekollektiv där den utpräglade ”The West and the Rest” tankestilen finns. Kagawa är troligen varken mentalt eller geografiskt mottagbar för tankestilen. Av denna anledning tillhör han inte ett ”västligt” tankekollektiv som utövar tanketvång över hans kunskap och vetande. Därmed kan han uppvisa tankestilar som de andra missionärerna inte kan.
Kagawa väljer aldrig att förnedra de japanska religionerna. Tvärtemot väljer han istället att beklaga sig över hur naturvetenskapen fyller ungas huvuden med tvivel inför deras förfäders tro (shinto).154 Uppenbart är att Kagawa inte anser det något fel på shinto, utan oroar sig
istället över hur naturvetenskapen kanske kommer att krossa den. Han omnämner aldrig, likt de andra missionärerna, shinto likt en primitiv och ofullständig religion. Dock framhåller han sin sorg över att den tillsammans med buddhismen inte har kapaciteten att fostra folket moraliskt.155
Religiös tolerans
I sin redogörelse tvekar Kagawa heller inte att kritisera kristendomen, vilken han ser som väldigt egensinnig. I kontrast mot alla de andra materialen och författarna menar Kagawa att om kristendomen bara hade erkänt den japanska buddhismens förtjänstfulla sidor och inte intagit en ”sådan fast och oeftergivlig hållning” skulle buddhismen ha svarat med att behandla kristendomen som en uppenbarelse i dess panteon och Kristus som en barmhärtighetens gud.
153 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 56. 154 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 18. 155 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 58.
Vidare pekar han på att buddhister faktiskt dyrkar Kristus här och var och att somliga till och med firar hans födelsedag.156
Kagawa fortsätter med att utmålar buddhisterna som oerhört religiöst toleranta och att de av denna anledning aldrig talar illa om Kristus. Han lyfter även fram hur kristna japanska flickor från det kristna Doshisha-universitetet tillåts hålla möte i shingasektens (buddhistisk sekt) kloster och huvudtempel.
Jag tvivlar på att en Kristen kyrka i Västerlandet skulle öppna sina dörrar för en utbildningsanstalt, som stode under buddistisk ledning. Zensekten öppnar emellertid utan några betänkligheter sina dörrar för möten av kristen karaktär.157
Sekten, fortsätter han, tror att kristendomen ingår som en beståndsdel i deras totala trossystem och att Kristus enbart är en av de många Amida-Buddhagestalterna. Han påpekar att buddhisterna av denna anledning blir väldigt upprörda när kristendomen endast visar upp dess sämre sidor. När kristendomen inte besvarar deras tolerans, menar Kagawa, ser de den som trångsint och feg.158 Skulle Japan bli kristet, menar han, kommer shingansekten vara den
första som sätter upp kors i sina tempel. De skulle även dyrka dem utan någon känsla av ”inkonsekvens eller oegentlighet”.159
Kagawa framhåller även sina förhoppningar om att kristendomen ska gå längre än vad den tidigare gjort i sin anpassning efter de japanska tankesätten. Vid sidan om tron på den enda Guden anser han att kristendomen även bör uppmuntra hedrandet av förfäderna och att respektera de traditionella sedvänjorna i den japanska religionen.160
Jag anser det väldigt intressant att Kagawa, som kristen och missionär, inte direkt återspeglar de andra missionärernas berättelser. Istället för att motivera mission och kristendom utifrån folkets lidande, dumhet och illvilja pekar han främst på mindre moralisk fostran. Han talar heller inte om någon undergång eller att de andra religionerna är värdelösa och därför bör försvinna, tvärtom. Kagawa framhåller både shinto och buddhism som väldigt toleranta och viktiga religioner och att det är kristendomen som faktiskt är trångsynt och elak. Han påpekar att de japanska religionerna handlar om tradition och vill därför att kristendom, shinto och buddhism ska existera sida vid sida. Emellertid erkänner han kristendomens moraliskt renande effekter.
156 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 51-52. 157 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 52. 158 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 52-53. 159 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 54. 160 Kagawa, Toyohiko, 1935, s. 53.
Kagawa försöker i sitt material flera gånger påvisa kristendomens närhet till de båda japanska religionerna. Genom nestorianskt inflytande på 600-talet, via Kina, har enligt honom bönen fått sin betydelse i buddhismen. Även stora delar av Genesis menar han är införlivade i det shinganska lärosystemet. En viss kronprins Shotoku, som enligt Kagawa var den förste buddhistiska fursten, likställs med kejsar Konstantin: ”han är Japans buddhistiske Konstantin”. Emellertid påpekar han att Shotoku både genom litterär produktion, filosofiskt skarpsinne och vetenskapliga insikter var Konstantin överlägsen.
Det verkar enligt mig som Kagawa är troende kristen, men kan inte utifrån sin japanska kollektiva tillhörighet framställa de japanska religionerna och dess utövare som felaktiga, dumma, hedniska osv. Han kan därför heller inte motivera kristen mission likt de andra missionärerna kan, utan väljer istället att betona behovet av att leva sida vid sida och tolerera varandra. Samtidigt leder detta till att han kritiserar kristendomen som i hans mening är trångsynt och egoistisk. Stundtals utmålar han nästan kristendomen som en motbild och omnämner buddhisterna som ”de goda”. De förhållningssätt som jag återfunnit i Kagawas material kan mycket väl vara resultaten av de ”contact zones” och den ”transculturation” som Pratt talar om. Det är inte omöjligt att Kagawa, när han kristnats, valt att ta till sig delar av de kristna förhållningssätten. Han har självklart valt att tro på kristendomen som ett frälsande system, men inte valt att förnedra de japanska religionerna så som övriga missionärer gör. Jag anser att Kagawas material även låter mig problematisera de övriga missionärerna. Kagawa visar trots sin kristna tro och tillhörighet inga tendenser till att utmåla vare sig japanerna eller de japanska religionerna med förnedrande framställningar, tvärtom. Kan då de övriga missionärernas vilja att förnedra de japanska religionerna och deras utövare vara ett led i att särskilja sig från ”japanen” och dennes religion. Likt Spurr påpekar handlar ju förnedringen om att tillskriva egna kulturella tabun till andra, för att på så sätt framställa sig själv som bättre. För att använda Saids ord blir det en speglingsdiskurs där tankefiguren om den kristna likaren blir ett ypperligt verktyg i särskiljandet och konstruerandet av ”Vi och Dom”.