Summering av resultaten

Missionsskildringarna

I beskrivningarna av den japanska buddhismen (zen) framhåller missionärerna ofta sina egna kristna tillhörigheter och identiteter. Utifrån tankefiguren om den kristna likaren framhålls kristendomen, och därför även den kristna missionären, som högre utvecklad än buddhisterna. Ofta får buddhismen utstå förnedrande beskrivningar som ”falsk”, ”omoralisk” och rentav farlig. Även det buddhistiska prästerskapet utmålas som makthungriga lögnare som endast vill lura de stackars ”förvirrade” anhängarna. Genom sådan förnedrande beskrivningar kan missionären framställa sig själv som bättre, mer civiliserad, rättrogen och därför med full rätt att uppfostra.

I så gott som alla materialen lyfts kvinnor fram som ”lidande”, ”olyckliga” och ”förtryckta”. Oftast beskylls den, i missionärens mening, lågutvecklade buddhismen för kvinnornas tillstånd. Påståendet kontrasteras ofta mot kristendomen, som utifrån den kristna likaren blir det enda systemet som kan rädda kvinnorna. För missionären blir kvinnorna ett slags verktyg som påvisar buddhismens och därför japanernas snedvridenhet och ondska. Genom kvinnorna kan både behovet av mission och den västligt-kristna särarten framhävas. Genom buddhismens förnedring och grova generalisering utmålas både den och dess anhängare som

fulla av lögner, falskhet, omoral och kvinnohat. Självklart sätts detta i relation till det humanitära och kristna väst. Likt Hall menar bygger sådana här framställningar på förenklingar och är direkt bidragande till konstruktionen av ”Vi och Dom”.

Två av missionärerna, Moore och Maclay, använder sig av en sorts domedagsretorik i legitimerandet av den kristna missionen. Japan som håller på att moderniseras á la ”Väst” måste följa ”Västerlandets” väg om de ska nå målet. Likt Hall påpekar skapar begreppet ”Väst”, som missionärerna även använder, en tankestruktur i vilken ”Väst” blir det högsta. Ett mål mot vilket ”icke-Väst” ska vandra. Detta är precis vad Moore och Maclay framhäver. För att Japan ska kunna bli ”Väst” måste det släppa sitt ”icke-Väst” d.v.s. de primitiva religionerna och istället omfamna den civiliserade kristendomen. Tankefiguren om den kristna likaren blir ett ypperligt redskap för konstruktionen av just sådana här förhållningssätt och för legitimerandet av kolonial uppfostran.

Shinto omtalas olikt buddhismen inte som kvinnofientlig eller utsugande på befolkningen. Däremot framställs utifrån den kristna likaren som en väldigt ”primitiv” och ”förlegad” religion. I motsats till detta framhålls kristendomen och dess anhängare. Dessa utmålas som betydligt mer ”civiliserade” och längre komna i utvecklingen. Självklart syftar sådana framställningar till att framhäva den egna religiösa och kulturella excellensen. Genom ”De Andras” stigmatisering kan den egna tillhörigheten, ”Vi”, lyftas fram och hyllas.

Även om Moore anser shinto bättre än den ”gudlösa” buddhismen framhåller han ändå den som en ”ofullständig religion” och kan därigenom påvisa japanernas behov av kristen fostran från någon mer ”utvecklad”. Även Maclay påpekar shintos ofullkomlighet och att den inte har kristna, och därmed högre, element som ”trosbekännelse” och ”synd”. Genom detta kan shintoismens anhängare utmålas som ”okunniga och otrogna” och i stort behov av kristen lära.

Savolainen framställer, utifrån den kristna likaren, både de japanska religionerna och dess utövare som dumma och felaktiga. Därmed blir hans själv, som kristen, någonting bättre och mer rättroget. Intressant är även att Savolainen till skillnad från de andra missionärerna inte talar om shinto eller buddhism. Istället väljer han att bunta ihop de japanska religionerna under beteckningen ”hedendom”. Detta blir, som i Halls exempel, något homogent och förenklat som kan tillskrivas generaliserande och förnedrande attribut. Denna förnedring är, som Spurr påpekar, grunden i konstruktionen av den egna excellensen och särarten. Ofta framhåller Savolainen de japanska religionerna som primitiva och felaktiga. De blir utifrån den kristna likaren dåliga och ofullständiga trossystem som inte kan hjälpa folket. Genom att de inte tror på den unika och frälsande kristendomen tror de fel, därav framställs de som

olyckliga ”hedningar” som luras att betala för en felaktig tro (”idolerna”). Genom att tillskriva dem kristna begrepp som ”syndare” skapas parallellt med en motgrupp ett behov att uppfostring av något mer ”utvecklat”.

Att Savolainen, likt de övriga missionärerna, tillhör ett kristet tankekollektiv och därför använder sig av kristna tankestilar råder det inget tvivel om. Han använder sig av begrepp som ”afgudabilder” och ”idoler” i sina beskrivningar och skvallrar därför enligt mig om sin kristna tillhörighet. Genom att beskriva det han betraktar som just ”afgudabilder” kan bruket av en kristen tankestil påvisas. Intressant anser jag också är att Savolainen, mer än de övriga, väljer att utmåla japanerna som ”fula”, ”smutsiga” och ”olyckliga”. Om man följer Spurr handlar detta om troligtvis om en vilja till att förnedra och därigenom framhäva sin egen särart. Genom att tillskriva japanerna, som inte är kristna, sådana karakteristika till följd av sin ”hedniska” tro kan missionären, som är kristen, framhäva sin egen storhet. Samtidigt är det sådana här förhållningssätt som just lagt den historiska grunden för ”kunskap” om andra folk och kulturer.

Savolainen använder likt Carey, Moore och Maclay även kvinnorna som ett verktyg för att påvisa landets förvridenhet och religiösa otro. Religionerna (svårt att veta vilken han menar, eller om han menar båda) ses som grunden till att kvinnor behandlas illa. Särskilt konverterade kvinnor förföljs och hånas av sina ”icke-kristna” grannar och familjemedlemmar.

Fastän Savolainen skapar två förenklade motgrupper ”kristendom” och ”hedendom” finns ett tvetydigt mellanting: ”hednakristna”. Troligtvis är det personer som genom s.k. ”transculturation” har införlivat kristna element med sin egen tro. De beskrivs av Savolainen som ”svaga”, ”oförstående” och blir förlöjligade parodier då de försöker bli kristna. Därmed upprätthålls också ”Vi och Dom”.

I sina slutord använder Savolainen, för att utnyttja Saids ord, en speglingsdiskurs. ”Hedningen” tillskrivs förnedrande och stereotypa attribut som sedan kontrasteras mot kristendomens föreställda unikhet. Detta leder i min mening till ett direkt ”Vi och Dom”- förhållande vari det kristna och västerländska blir norm.

Kagawa anser likt alla de andra missionärerna att Japans räddning endast finns i kristen tro, men att shinto och buddhism inte behöver försvinna till fördel för den. Troligtvis orienterar Kagawa sig utifrån en kristen tankestil, särskilt då han anser kristendomen som ett frälsande botemedel. Dock har Kagawa ett inifrån, eller emiskt perspektiv på både shinto och buddhism. Olikt de andra ser han Japan som civiliserat och shintos utövande som religiös fromhet. Buddhismen och dess olika riktningar ser han som väldigt toleranta och att de

faktiskt, om kristendomen gett dem en chans, hade vördat den. Han framhåller aldrig buddhismen som elak, girig eller kvinnohatande. Han erkänner att de har dåliga sidor, men ser den som en väldigt öppen religion som faktiskt accepterar kristna. Han väljer även att stundtals kritisera kristendomen, vilken han ser som egensinnig och intolerant.

Jag anser att Kagawa har en kristen tankestil, men att den tryckts tillbaka av andra japanska och kanske kraftfullare tankestilar. Kristendomen och dess tankstil(ar) har som jag nämnt ovan säkerligen kommit till Kagawa genom ”transculturation” i ”contact zones” och däri krockat med starkare japanska tankestilar som inte framställer shinto och buddhism som något ”hedniskt.” Resultatet blir ett annorlunda perspektiv på de båda religionerna. Det är troligtvis svårt för Kagawa att kritisera sin egen kultur och han behöver heller inte utmåla ”japanen” som en motgrupp. Det är möjligt att han saknar ”Vi och Dom” komponenten då han inte tillhör ett utpräglat västligt tankekollektiv och har därför inte påverkad av den historiska, sociala och psykologiska bakgrunden som Hall menar är grunden till förhållningssättet om ”West and the Rest”. Istället väljer Kagawa att kritisera kristendomens trångsynta inställning till fördel för samexistens mellan religionerna.

Läromedlen

Det är enligt mig intressant att sånär som på alla läromedlen mellan 1968 till 2005 använder samma struktur i beskrivandet av zenbuddhismen. Självklart måste man använda sig av vissa begrepp i beskrivandet av en religion, men fortfarande anser jag det intressant att alla använder samma struktur, och att den används förenklande. Nästan alla materialen tar kort upp ”meditation”, ”satori” och ”koan”, vilka de sedan låter stå som representativt för en hel grupps syn på religionen. Intressant är även att materialet från 1979 anser koan som ”meningslösa problem” och att läromedlet från 1999 inte en väljer att definiera ”koan”. Merparten av läromedlen väljer även att endast kort påpeka att zen är en form av mahayanabuddhism och att den påverkats av andra religioner i sina länder. Materialet från 2003 framhäver exempelvis endast kort att mahayana har präglat Kina, Japan och Korea, men diskuterar aldrig hur. Om materialen väljer att ta upp någon riktning inom zen nämns alltid ”Det rena landets skola”.

Alla läromedlen, utom det från 2005, ger dessutom zenbuddhismen runt en sidas redogörelse. I min uppfattning är det tveksamt om zenbuddhismen kan ges en rättvis redogörelse på så få sidor. Resultatet blir istället det vi ser: generaliserande och fåordiga beskrivningar av ett folks nästan 1500-åriga religion. Samtidigt är jag medveten om att man inte kan behandla allt. Dock anser jag att om man ämnar göra sådana generaliseringar ska det

framhävas och diskuteras. Det är inget fel i att göra korta sammanfattningar så länge det påpekas att det just är ”korta sammanfattningar”, något jag anser att läromedlen missar att göra.

Även om de senare läromedlen har övergett tidigare rubriker som ”icke-kristna religioner” och inte längre använder kristna begrepp i redogörelserna anser jag att ingen omvälvande förändring har skett i framställningen. Många använder det, i Halls mening, generaliserande begreppet ”Västerlandet” när de ska beskriva zens popularitet. Begreppet är ju enligt Hall ett bevis för hur människor inte bara tänker förenklande rent geografiskt om ”The West and the Rest” utan även civilisatoriskt. Genom sådana begrepp ställs ”Väst mot Öst” i ett jämförande och synnerliggen väst-vänligt perspektiv.

Det jag anser att min undersökning har kommit fram till är att alla materialen har en viss grundstruktur i sitt framställningssätt av shinto. Vissa drag är självklara och kan knappast kritiseras medan andra kan tyckas väldigt generaliserande och därför, i min mening, diskutabla. Likt jag påpekat ovan, med zenbuddhismen, har somliga av de gamla beskrivningssätten återfunna i de tidigare materialen tagits bort. Dessvärre visar det sig ofta att de nya beskrivningssätten endast är vackrare omskrivningar av de äldre. Likt en röd tråd i alla läromedlen återfinns beskrivningar av en enkel mytologi där endast Amaterasu nämns. Intressant att man väljer att påpeka att shinto har massvis med gudar, men att endast en låts representera dess hela panteon. Ofta lämnas även beskrivningar av exempelvis kejsarens gudomlighet, renhetsriter och högtider odiskuterade och därför, i min mening, öppna för oförståelse och godtycklighet. Viktigt verkar istället vara att betona Japans agerande under andra världskriget och hur deras religion i sampel med blind kejsardyrkan, nationalism och liten tro på efterlivet ledde fram till expansionistiska planer om världsherravälde. Ett av materialen är enligt mig ett exempel på en synnerligen västcentrerad historia där USA:s ockupation och införsel av demokrati i Japan nästan framställs som något befriande. ”Väst” blir den goda demokratiska makten som bryter den despotiska kejsaren makt och törst efter världsherravälde. Många av dessa påstående och framställningar av shinto låts även stå oproblematiserade och att det är ”Vi” som skrivet om ”Dom” tas det ingen hänsyn till. Läromedlet från 2005 väljer dessutom att fokusera på kamikaze och harakiri vilka helt oreflekterat framställs som ”självmord” framdrivna av blind lojalitet och trohet mot landet och kejsaren.

Det äldsta läromedlet från 1968 benämner religionen som dyrkande ”naturgudomligheter”, ”människodyrkan” och en ”gudomligjord kejsare”, begrepp som jag anser syftar till rent förnedrande framställningar av religionen. Även materialet från 1972 och 1979 använder

begrepp som ”gudahyllor”, men även mer kristna som ”välsignelse”, ”synd” och ”frälsning” för att beskriva något som inte är kristet.

Intressant är även att ett läromedel från 2003 faktiskt använder förenklande begrepp som ”Fjärran Östern” och ”Bortre Asien” i beskrivandet Japan och dess religion. Att shinto sedan behandlas på ett par meningar är inte mer upplyftande och visar verkligen på författarens inställnings till vad som anses relevant. Sällan görs i materialen heller några kopplingar till nutid och dagens samhälle, istället väljer man att fokusera på det gamla och mystiska i ”Fjärran Östern”. Likt Hall påpekat blir vi uppenbarligen inte kvitt viljan att klä ”Väst och Öst” i fantasifulla och mytologiska dräkter