4 Resultat och analys
4.1 Missionärsskildringarnas framställningssätt 1 Otis Carey
4.1.4 Vihtori Savolainen
Materialet jag nu väljer att behandla är skrivet av den lutherska missionären Vihtori Savolainen och utgivet 1916.
Den arme hedningen
Savolainen inleder sin berättelse med att direkt konstatera hur japanerna tillber ”den okände guden” (troligen menat solgudinnan Amaterasu) och att hans ”sinne stördes” i en sval lund genom att ett ”afgudatempel” rests där.124 Han beskriver även hur en gammal man tar sig ned från ett berg och att han är tyngd av bördan på sitt samvete. Trots att han offrar till guden är ”syndabördan oavflyttad”. När sedan Savolainen blickar in i templet var mannen uträttat sitt offer beskrivs det i förnedrande ordalag innehålla ”en rund spegel, två rostade, af bläckplåt förfärdigade svärd och några pappersremsor. – Se där den arme hedningens hjälp och tröst”. Det verkar enligt mig som om Savolainen, utifrån sin stränga övertygelse om kristendomens unikhet, ser mannens offer som meningslöst. Han offrar ju i Savolainens mening till en ”okänd” och falsk gud som inte kan hjälpa honom. Templet beskrivs i förnedrande ordalag och verkar enligt Savolainen beteckna hedendomens otroliga dumhet och felaktighet.
Inledningsvis vill jag även påpeka att Savolainen nästan aldrig omnämner shinto eller buddhism, utan använder istället samlingsbegreppet ”hedendom”. Att han gör detta är intressant då han uppenbarligen inte bryr sig om att göra skillnad på religionerna. De båda är i hans mening okristna och kan därför samlas under begreppet ”hedendom” som blir en generaliserad motbild till kristendomen. Savolainen använder sig av samma samlande begrepp som Hall menar att europeiska upptäcktsresanden gjorde i mötet med amerikanska urinvånare. Man ger dem helt enkelt förenklande samlingsnamn, exempelvis ”indianer”, ”vildar” eller ”hedningar”. Det blir ett ”system of representation” som tillåter beskrivaren att ge det beskrivna stereotypa attribut i syfte att stärka sig själv och den egna gruppen. Genom denna förenklande konstruktion av ”Den Andre” kan den egna gruppens excellens, särart och framgång tydliggöras.
”Afgudabilder och idoler”
Savolainen fortsätter sina förnedrande omdömen då han tittar på statyer av gudar i en antikvitetsbutik. Bland alla ting menar han att även ”afgudabilder och afgudaskåp” finns. Själva begreppet visar enligt mig tydligt vad han anser om japanernas religioner. Han använder begrepp som beskriver något fel och oriktigt och därför har han, om man ska tro Flecks teorier om tankestilar, en redan klar uppfattning om hur sådana saker ska beskrivas. Han ser skåpen och bilderna som någonting och de begrepp han använder för att beskriva dem skvallrar om hans föreställningsvärld grundad i ett kristet tankekollektiv. Savolainen stannar inte vid dessa beskrivningar, utan fortsätter med att ”här ser jag lyckoguden med feta kinder och istermage, bärande penningesäcken på ryggen”.125 Han påpekar dessutom att gudarna kan köpas för olika priser för att sedan säljas av ägaren om denna behöver pengar. Vid ett annat tillfälle påpekar han, utifrån sin tankefigur, att Gud är gratis men det är inte avgudarna. Prästerna vill i hans mening endast tjäna pengar och företräder därför en falsk religion. Dessutom ser han, vilket Hick och Knitter inledningsvis påpekar, ”idolerna” utifrån sin kristna tankestil som klumpar av trä, sten och metall. På ett förnedrande sätt beskriver hand dem som folkets gudar.126 Förnedringen är uppenbar enligt mig. Savolainen förnedrar i min mening de japanska religionerna genom att beskriva dem som grundade på stendyrkan och lurendrejerier, saker som för honom är osmakligt. Likt Spurr påpekar används egna kulturella tabun för att förnedra det iakttagna och skapa distans till det.
Han lyfter även fram att han själv vid ett tillfälle, och för att stilla sin nyfikenhet, öppnade ett skåp (vari en japansk man hade sina gudar). Guden menar han, var omsorgsfullt inlindad i papper. Men när han öppnade det fanns endast tre riskorn. Detta menar han tydligt visar hedningens dumhet: Hur kan man tillbe riskorn?127 För att ytterliggare påvisa gudarnas verkningslöshet väljer han att berätta hur en de väljer att ignorera en svårt sjuk man som tillbett dem hela sitt liv.128 Återigen väljer han att förnedra både religionen och dess utövare. Utifrån sin tankefigur framställs religionerna som löjliga och falska och därmed även dess utövare som dumma. Utifrån detta förhållningssätt blir även missionärens uppdrag tydligt om hur han/hon har till uppgift att ”upplysa” det ”förvirrade” folket om rätt väg.
125 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 4. 126 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 17. 127 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 5. 128 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 6.
Den ”okunnige hedningen”
Vid ett tillfälle då Savolainen beskådar en fest väljer han att i förnedrande beskrivningar påpeka hur folken var ”[U]tklädda till djur och oting. De sjunga, och folkhopen instämmer i den råa, lättsinniga sången”. Han anser det även osmakligt att folken äter, dricker, spelar, sjunger och berusas till gudens ära och själens frälsning.129
Buddhisternas mantra framställer Savolainen som något enformigt, vemodigt, dystert och likställer det med ”själen lidande i det hedniska mörkret”. Han väljer även att lyfta fram en liten flickas förklaring till mantrat. Hon menar, enligt Savolainen, att det är för att få erhålla en plats i himlen.130 Uppenbarligen ser inte Savolainen och japanerna samma himmel. Utifrån sin kristna väljer Savolainen självklart att framställa buddhisternas väg till himlen som löjligt. Savolainen vet utifrån sin tankefigur att det bara finns ett sätt att ta sig dit.
Vid ett senare tillfälle väljer Savolainen även att berätta hur han mött en man blev väldigt förargad då han får veta att han inte kunde tjäna några pengar på att konvertera till kristendomen. Savolainen väljer efter sin berättelse att förnedra ”japanen” genom att påstå att de endast söker monetär vinst genom konvertering och har därför inte förstått kristendomens innebörd.131 I en senare beskrivning väljer han dessutom att skildra en gammal kvinna som inte törstar efter pengar, men väl ära. Återigen beskriver Savolainen ”japanen” med förnedrande ord och menar att de är för dumma för att förstå kristendomens innebörd.132
Ytterliggare en beskrivning behandlar en äldre kvinna som anser sig ha konverterat. Dock är Savolainen upprörd över att hon varken vill bli döpt eller avsäga sig delar av sin gamla tro. Frustrerat menar han nu att ”skillnaden mellan den lefvande Guden och afgudarna hade icke blifvit klar för den stackars gamla” och att hon dessvärre dyrkade både och. Under ett par efterföljande meningar berättar han att kristendomen aldrig ”klarnade” för kvinnan. Avslutningsvis framhåller Savolainen hur hans fråga till kvinnan om varför hon inte vill döpas besvarades. Kvinnan, som enligt mig inte alls verkar speciellt dum, har svar på tal. Hon menar att om hon döptes skulle hon hamna i Guds himmel och inte bland sina släktingar. Dock använder Savolainen berättelsen för att påvisa hedningarnas dumhet och nöd, samt hur behovet av kristen mission är stort.133 Här och särskilt i den sista skildringen anser jag att man kan hitta den ”transculturation” som Pratt menar återfinns i koloniala möten, de s.k. ”contact
129 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 5. 130 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 6. 131 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 9. 132 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 10-11. 133 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 15-16.
zones.”134 Kanske tar japanerna till sig delar av den kristna läran som ett led i ”transculturation” genom ”contact zones”. När japanerna inte tar till sig hela kristendomen, utan istället bara väljer delar av läran, blir Savolainen frustrerad och framställer dem som dumma.
Ytterliggare en beskrivning som jag anser är väldigt talande för hur Savolainen såg på japanerna är då han beskriver en man som träder in i ett rum:
[T]vekande träder en man med skrämmande utseende in. En eländig varelse, i sanningen en förlorad son. Han hade gått syndens vägar, förstört både kropp och själ och var nu nära sin undergång. Ej ens afgudarna hade kunnat hjälpa honom.135
Han lägger sedan till att mannen troligen vallfärdat till alla möjliga heliga platser, avlagt löften och badat i vattenfall. Men allt detta har enligt Savolainen varit förgäves då synden fortfarande är kvar. Han menar vidare att mannens sista utväg nu är självmord, något som skulle lämna både barn och hustru ensamma. Som tur, menar Savolainen, sände Gud sin ängel och räddade mannen genom att skänka honom kristen lära.
Det är enligt mig uppenbart att Savolainen utifrån tankefiguren om den kristna likaren framställer religionernas utövare som smutsiga, socialt snedvridna och olyckliga. Han lägger mycket tid på att framställa både religionen och dess utövare som dåliga och använder även familjen som ett verktyg för att påvisa hur farlig religionen är socialt. Denna ”fakta” kontrasterar han sedan direkt mot sin egen föreställning om kristendomens unika karaktär. Kristendomen blir för honom ett botemedel och ljus i det hedniska mörkret, ett omnipotent medel som kan rena både människa och samhälle. Samtidigt anser jag att det är viktigt att förstå att Savolainen, men även somliga av de andra missionärerna, använder kristna termer i sina beskrivningar av religioner utan kristen grund. Begreppet ”synd” är självklart för Savolainen och han vet exakt vad det är. Genom sina subjektiva och ensidiga beskrivningar skapar missionären således syndare mot deras egen vilja. De blir därav begrepp som de själva varken accepterar eller förstår. Japanerna ser en gammal, fattig och trött man – missionären en ”syndare”. Intressant är även hur Savolainen skapar en historia kring mannen ovan. Han vet troligen ingenting om mannen, men väljer att skapa en passande historia om ”hedningen”.
Kvinnans lidande
134 Pratt, Mary-Louise, 2000, s. 6. 135 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 12.
Likt de andra missionärerna lyfter även Savolainen fram hur illa kvinnorna har det och att en man t.o.m. inte ansåg att hans kristna fru behövde läsa då hon som kvinna inte ens hade en själ. Hennes arbete var enligt honom att ta hand om köket och affären. Dottern i familjen hade enligt Savolainen också blivit kristen och han använder nu hennes berättelse som bevis för hur kloka japanerna blir när de kristnats. Dottern vänder ”idolerna” ryggen och omtalar efter sin kristning dem som värdelösa träbitar. I kontrast mot detta framställer Savolainen nu fadern, som inte är kristen, likt en dum och förvirrad man sökandes råd hos sina ”avgudar”.136 Han passar senare på att lyfta fram det faktum att hedningarna är onda mot konverterade och då särskilt mot kvinnor, som han menar gärna förföljs och hånas.137 Senare i materialet redogör Savolainen även för en silkesfabrik i Suwa, vilken han skildrar som en hemsk och fruktansvärd arbetsplats. Han beskriver noga den tjocka kolröken från skorstenarna, hur ångor inne i fabriken blandas med stanken av kokta och ruttnande silkeslarver. Självklart beskriver han även flickorna som jobbar där: ”Mellan surrande trähjul sitta bleka flickor […] intet under att flickornas anleten förefallna liflösa, nästan såsom huggna i sten”. Han påpekar även att det inte existerar skyddslagar i landet och att det tunga arbetet ofta leder till att flickornas krafter tar slut och att de därefter släpas bort.138
Jag anser att Savolainen utifrån tankestilen om den kristna likaren beskriver det ”icke- kristna” Japan just som ett ”icke-kristet” land. Ofta får Japan, dess religioner och folk utstå förnedrande framställningar till följd av att de inte är kristna. Som resultat av detta skapa Savolainen, genom sin kristna tankestil, just en sådan förenklad diskurs som Hall framhåller. Savolainen sätter kristet mot hedniskt, rätt mot fel och civilisation mot primitivitet. Samtidigt anser jag att just sådana framställningar motiverar och legitimerar missionen. Genom att beskriva ”den lidande hedningen” kan missionen direkt anses som nödvändig och god. Likt de andra missionärerna använder Savolainen kvinnorna som verktyg för påvisandet av mission och sin egna kulturella och religiösa särart.
Den omedvetne syndaren
136 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 20-22. 137 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 23. 138 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 32-33.
I sina slutord bekräftar Savolainen i mitt tycke teorin om att orientera sig utifrån tankefiguren om den kristna likaren. Samtidigt handlar hans framställningar återigen om behovet av att framställa japanerna genom ett samlat begrepp – ”hedningar”. Han utmålar dem här som vandrande i ett mörker av fruktan, ovisshet och synd. Han påpekar även att det är synd om dem då genom sin ofullkomliga tro ser demoner, andar och gudar överallt. Detta menar han, gör hedningen hjälplös och till en omedveten syndare. Slutligen kontrasterar han sina framställningar mot kristendomen. Det är det enda system som utifrån hans tankestil kan rädda dem och skänka dem ”sanning”.139
Uppenbart är att Savolainen spelar på motsatser i vilka japanerna som tillhör ett förvridet system, själv blir förvridna och kristendomens uppenbara motsatser. Utifrån detta förhållande kan både missionen och den egna unikheten påvisas.
Savolainen gör som jag påpekat innan heller ingen skillnad på buddhism och shinto så som de andra missionärerna, utan benämner dem endast som falska, elaka och dåraktiga motsatser till hans egen religion.
Metamorfosen
Genom stora delar av Savolainens material finns något jag anser som väldigt intressant. Japanerna beskrivs ofta före sin konvertering som hedniska, smutsiga och framförallt som olyckliga och ledsna. Det verkar som om japanerna utifrån tankefiguren om den kristna likaren framställs som väldigt sorgliga och olyckliga figurer p.g.a. att de inte är kristna. Det är troligen, likt Savolainen påpekat innan, tack vare deras ”synd” som de är olyckliga. Blir de kristna kan de förlåtas sina synder och bli lyckliga.
Intressant är att Savolainens beskrivningar av folket ändras efter det att de konverterar och blir kristna. Efter sin ”övergång” beskrivs de oftast som lyckliga och glada. Den omvandling som sker skulle jag vilja benämna, med viss inspiration från Claessons tankefigur om den ”Möjliga metamorfosen”, som just en ”metamorfos”. Till skillnad från henne använder jag inte metamorfosen likt en tankefigur utan som ett begrepp för att beskriva omvandlingen från ”hednisk” till kristen. Däremot säger inte detta att det inte sker tankemässig förändring i missionärens förhållningssätt till ”hedningen” när han/hon genomgår metamorfosen.
Ett exempel på en sådan före-efter bild är då Savolainen har beskrivit den ovan nämna smutsiga och eländiga mannen med skrämmande utseende. Efter att mannen kristnats
omnämns hans kläder fortfarande som trasiga och ansiktet orent, men att hjärtat är nytt. Han anses dessutom ha en förut ”okänd glädje” och ett ”levande hopp”.140
En man som enligt Savolainen tidigare tvingats betala för sin tro genom att han köpt ”idoler” anses efter metamorfosen som betydligt lyckligare då han inte längre behöver bli lurad att köpa sin religion.141 I familjen som också beskrivs ovan framställs den ej omvända fadern som dum och elak tack vare sin tro, medan den kristna frun och dottern anses som lyckliga och smarta. 142
En ung pojke som väljer att konvertera beskrivs innan metamorfosen som en ” olycklig hednagosse” vars föräldrar brände sprit för att tjäna pengar. Men när han väl genomgått metamorfosen och troligen döpts tilltalas han med sitt nya namn: Timoteus. Savolainen säger även uttryckligen att det handlar om en ny människa som vaknat ur en dröm och lyssnat till sitt förnuft. Bilden av den ”olyckliga hednagossen” förbyts nu mot den glade, kärleksfulla och kristna Timoteus.143
Tillsammans med beskrivningar om hur kristendomen är det enda frälsningssystemet målar Savolainen i min mening upp en ”Vi och Dom”-bild. Genom sina framställningar av det ej omvända folket konstrueras kristendomens motsats. De är olyckliga, dumma, elaka och sorgsna. Blir de väl kristna omnämns de istället som lyckliga, smarta och glada. Hedendomen verkar för Savolainen bli kristendomens motsats och tjänar således till att stärka bilden av den egna kristna tillhörigheten. Kanske är även Savolainen inspirerad av tidens antropologiska och naturvetenskapliga förklaringsmodeller. Said påpekar i sin bok att dessa tillhandahöll verktyg för bedömandet av yttre karakteristika, moral och inre andlighet, vilka, sedan användes för att skapa kulturella förenklingar av människor och kulturer.144 Det är i min mening inte omöjligt att Savolainen använder sådana, särskilt då han omtalar japanernas yttre som ett bevis för inre själslig orenhet.
Jag vill dock göra en reservation. Samtidigt som Savolainen idealiserar de kristna japanerna kan han kritisera dem om de gör något som han uppfattar som ”okristligt”. Exempel är den tidigare nämnda kvinnan som tillber både de japanska gudarna och Jesus. (Men samtidigt kan det diskuteras om Savolainen såg henne som helt kristen då hon vägrade döpa sig).
140 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 13. 141 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 18. 142 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 20-22. 143 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 27-28. 144 Said, Edward W, 2004, s. 212-213.
Idén om vem som enligt Savolainen är ”riktigt” kristen är ibland lite diffus. Efter att Timoteus dött i sjukdom benämns han som en av de ”svaga hednakristna”.145 Omnämningen kan ha att göra med det faktum att Timoteus strax före sin död återgick till sin tidigare tro och därför omnämns som svag. Samtidigt använder Savolainen begreppet i plural och verkar syfta till en sorts grupp. Begreppet kan syfta till sådana som konverterat för att sedan börja beblanda sig med sina tidigare religioner igen. Då Savolainen kanske har svårt att definiera dem och därför förhålla sig till dem väljer han detta dubbeltydiga och motsägelsefulla begrepp. Vidare är det inte omöjligt att Savolainen inte vill omnämna japanerna som kristna, trots att de konverterat. Genom att referera till dem som kristna skulle de likställas med Savolainen och hans grupp, något han troligtvis inte vill. Men han kan inte heller benämna dem som ”hedningar”. Lösningen blir istället att utmåla dem som ”hednakristna”, ett obestämt mellanting som inte är ”Vi”. Resultatet blir att ”Vi och Dom” fortfarande upprätthålls.
Världens uppfostran
Jag anser att Savolainen ligger nära Claessons tankefigur om en universalistisk människosyn, men då han blandar in uppfostrande tankar och ett fördömande förhållningssätt vill jag inte påstå att tankefiguren återfinns. Bevis för att Savolainen tycker att alla ska få ta del av kristendomen (universalism) anser jag är när han i ett samtal med en japan blir tillfrågad om det verkligen är sant att Jesus dött för allas synder. Savolainen svarar att det är sant att Jesus dog på korset för hela världen.146 Senare framhåller han även buddhismen som gjord för några få utvalda, i motsats till kristendomen som han anser är till för alla.147 Således anser jag, utifrån att han verkar se Gud som hela världens Gud, att han har tendenser till en tankestil om universalistisk människosyn. Det som säger emot tankestilen är att han ofta uttalar sig fördömande om folket och anser dem i stort behov av uppfostring. Savolainen visar även i sin text uttryckligen olika förhållningssätt till människor grundat på om de är kristna, ”hedningar” eller ”hednakristna”. Det som tankestilen i grund och botten verkar handla om är att, utifrån uppfattningen om att kristendomen är unik, kunna få uppfostra hela världen genom skapandet av kristna undersåtar. Fortfarande handlar förhållningssättet om att kristendomen och ”Väst” är utgångspunkten och målet mot var alla ska sträva. Det handlar således inte om den universalism som Claesson framhåller i sitt material, utan istället om en idé om kristendomen som ett uppfostrande världssystem.
145 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 30-31. 146 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 13. 147 Savolainen, Vihtori, 1916, s. 26.