4 Resultat och analys
4.2 Läromedlens framställningssätt
Likt jag påpekat i uppsatsens metod och teorikapitel har jag i min analys och undersökning av läromedlen valt att göra en sammanställning av läromedlens likheter i sättet att beskriva och framställa de japanska religionerna. Syftet med sammanställningen är att kunna visa på en struktur i beskrivandet av de båda religionerna och på så sätt, genom min diskursanalytiska metod, hitta återkommande mönster, begrepp och framställningssätt i läromedlen.
På samma sätt som jag presenterade missionärsskildringarna väljer jag nu att först lägga fram hur (zen)buddhismen framställs inom varje läromedel, därefter följer deras framställning av shinto. Avslutningsvis läggs en summering av resultaten från både missionärsskildringarna och läromedlen fram. Läromedlen presenteras i kronologisk ordning.
4.2.1 Zenbuddhismen
Religionskunskap för gymnasieskolan och fackskolan 1968
I läromedlet från 1968 tillägnas zenbuddhismen drygt en sida under rubriken ”Buddhismen i Japan”. Det ska även tilläggas att denna behandlas, tillsammans med andra religioner, under ett kapitel som heter ”Icke-kristna religioner”. Kapitlet är på 46 sidor och innefattar hinduism, buddhism, jainism, judendom, islam, konfucianism, taoism, kinesisk buddhism, shinto och japansk buddhism. Detta anser jag bör ses i kontrast mot kristendomen som man tillägnar 104 sidor.
I likhet med de kommande materialen väljer även detta att ta upp att Zen betyder ”meditation” och att dess mål är ”satori” (upplysning). Samtidigt använder även författaren det kristna begreppet ”frälsning” för att beskriva zenbuddhismens mål.
Författarna tar även upp att Amidas är en väg inom den japanska buddhismen och att den mest betydande riktningen är ”Det rena landets skola”. Därefter följer en åtta rader lång presentation av dess livsåskådning.161
Till skillnad mot de övriga materialen betonar detta den japanska buddhismens förhållande till Kina. Riktningarna i Japan, menar författarna, har till stor del kinesiska förebilder, men att inhemska drag förekommer. De vill även påpeka att de ”japanska sekterna” är mer intellektuella, optimistiska och sociala än kinesiska. De påpekar även att gemensamt församlingsliv och gudstjänst upprättats under inflytande av kristendom. Avslutningsvis framhålls att vissa sekter betonar egna ansträngningar, moralisk liv eller meditation som
frälsningsmedel.162 Det är enligt mig uppenbart att författaren anser denna ”icke-kristna” religion som något oviktigt. Den beskrivs i väldigt förenklande drag och ges knappt något utrymme.
Religionskunskap för gymnasieskolan 1972
Likt läromedlet ovan ger även detta zenbuddhismen endast en sida. Undantaget är att författarna i ett tidigare kapitel om buddhism nämner att den nordliga buddhismen heter mahayana och att dess viktigaste land är Japan. Han påpekar dessutom att den i Japan är väldigt delad och att den mest kända är Zen.163
På sidan 66 som är tillägnad zenbuddhismen påpekas det återigen att zen är en form av mahayanabuddhism och att Zen kan översättas med ”meditation”. Likt ovan framhålls att målet för meditationen är ”satori” som betyder upplysning. Vidare betonas att zen understryker att vägen mot upplysning måste präglas av hård kroppslig och andlig disciplin. Slutligen anses även japanska militärer ha förenat nationella krigarideal och zenbuddhistiska tankar i ”bushido” som innebär lojalitet, mod, dödsförakt och enkelhet.164 Likt materialet ovan ges zen heller här inget utrymme, utan beskrivs generaliserande och väldigt kort. Den enda skillnaden från1968-materialet är författarna här betonar religionens koppling till krigarideal, lojalitet och dödsförakt.
Livsfrågor: Religionskunskap 1979
Likt de övriga läromedlen får zenbuddhismen även här runt en sidas redogörelse. I stil med kommande material benämns också här zen som ”kanske den form av buddhism som är mest känd i västerlandet”. I samma anda som de övriga läromedlen påpekas det även häri att zen betyder ”kontemplation” och att detta är grunden för dess mål satori. Det framhävs även att krigaradeln var betydelsefull för läran. Koan framställer författarna som ”meningslösa problem”, men att de har en viktig roll i meditationen.165 Senare i materialet omnämns på knappt en halv sida ”De nya religionerna”. Här tas ”Det rena landets buddhism” upp och att man igenom denna frälses av Amithabas nåd. Avslutningsvis tas Tenrikyo-sekten upp, vilken ses som en blandning mellan shinto och ”Det rena landets buddhism”. 166 Genom liknande förenklingar som ovan framställs zen som något kopplat till krigaradeln, brukandes
162 Evers, Jan, Halldén, Sören & Hägglund, Bengt, 1968, s. 255. 163 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, Nacka 1972, s. 54.
164 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 66.
165 Selander, Sven-Åke, Beltzén, Nils, Benktson, Bengt-Erik, Bogren, Yngve & Pettersen, Olof, Lund 1979, s.
74-75.
”meningslösa” problem och ser meditation som den enda ”frälsningsvägen”. Det är även intressant att författarna använder begreppet ”västerlandet”. Ett sådant bruk menar Hall skapar en tankkonstruktion av ”West and the Rest” och visar tydligt på föreställningen om att två homogena block står emot varandra.
Religionskunskap för gymnasiet 1999
På sidan 40 nämns med några få meningar att mahayanabuddhismen främst finns i Japan, Kina, Korea och Vietnamn, samt att andra religioner även finns där. Allt sammanfattas med ”De har påverkat mahaynabuddhismen”.167 På sidan 42 tillägnas zenbuddhismen en halv sida på vilken det påpekas att zen är en form av mahayanbuddhismen och att ordet betyder meditation. Likt de övriga läromedlen nämns även här att målet är upplysning- ”satori” och att detta nås genom meditation vari koanfrågor används.168 Konstigt nog påpekar författaren inte vad koan är, utan låter begreppet stå odefinierat. Detta är i min mening en av de läromedel som förenklar zenbuddhismen mest. Författaren ger endast luftiga påståenden som han varken motiverar eller diskuterar vidare. Återigen handlar det om att framställa zenbuddhismen genom förenklingar och vissa stereotypa begrepp.
Människan och tron 2003
I likhet med merparten av de andra läromedlen tillägnar även denna zenbuddhismen endast några meningar under rubriken ”Religioner i fjärran östern”. Väldigt generaliserande och i stil med övriga läromedel, framhålls att olika former av buddhism har präglat tron i de olika länderna. Mahayanabuddhismen lyfts fram som huvudsaklig faktor i Kina, Japan och Korea, medan theravada anses ha präglat Burma, Thailand och Laos. Slutligen nämns att buddhismen i Japan har utvecklat ”sin i västvärlden mest kända variant, zenbuddhism”.169 Det ska dock tilläggas att i kapitlet om buddhism behandlas zen på ytterliggare några rader. Den omnämns återigen likt ”den form av buddhism som kanske blivit mest känd i Västerlandet”. Efterföljande text beskriver endast meditationsställning och andningsteknik.170
I min åsikt är det väldigt intressant att en så pass ny lärobok för gymnasiet hänger sig åt så pass generaliserande och tunna redogörelser för en hel religion och dess utövare. Precis som i materialet från 1979 använder författaren begreppet ”västerlandet” och visar då på uppfattningen om världen som delad i ”Väst och Öst”. Dessutom väljer han att använda det
167 Alm, Lars Göran, Trelleborg 1999, s. 40. 168 Alm, Lars Göran, 1999, s. 42-43. 169 Björlin, Ola, Stockholm 2003, s. 164. 170 Björlin, Ola, 2003, s. 157.
samlande och romantiserande begreppet ”Fjärran Östern” då han talar om Japan, Kina och Korea, något jag anser ger bevis för hans vilja att förenkla och framställa området som något enhetligt.
Religion och sammanhang 2005
I det färskaste läromedlet har författaren varit generös och gett zenbuddhismen ca två och en halv sidas utrymme. På nästan en halv sida ges till skillnad från övriga läromedel en mytologisk redogörelse för zenbuddhismens födelse och att den kom från Kina till Japan samt att zen betyder meditation. Även här påpekas att målet för zen är satori samt att det nås genom meditation och bruket av koanfrågor. Dessutom nämns, likt i 1972 och 1979 års material, krigarideal och kampsport som nära kopplade till religionen.171
4.2.2. Shintoismen
Religionskunskap för gymnasieskolan och fackskolan 1968
Likt zenbuddhismen ges shinto på samma sparsamma sätt endast en sida i materialet. Inledningsvis definieras shinto som ”gudarnas väg” och författarna menar att den uttrycker känslor för ”tradition och fosterland”.
Naturgudomligheter, människordyrkan och tillbedjan av den gudomliggjorda kejsaren framhålls som centrala idéer. Dessutom ses solgudinnan Amaterasu som förnämast av alla gudar, varpå det tilläggs att hennes attribut – en spegel förvaras i huvudtemplet i Ise.
Kulten framställs som enkel och styrd av renhetslagar. Författarna påpekar även att det råder ett starkt samband mellan religion och statens styrelse. Fosterlandet anses heligt liksom kejsarens person. Avslutningsvis framhålls att kejsarkulten nu är avskaffad och shintos status som ”stadskult” därmed har försvunnit. Dock lever andra delar av traditionen kvar.172 Materialet skapar enligt mig en väldigt generaliserande bild och framstället shinto som en ”primitiv” religion dyrkandes ”naturgudar” och människor.
Religionskunskap för gymnasieskolan 1972
Även här behandlas shinto bara på några få sidor. Religionen omnämns i rubriken som Japans ”nationalreligion” och den anses som uteslutande japansk. Enligt författarna har religionen endast gjort världsframträdande i form av japanska anspråk på världsherravälde.173
171 Ring, Börge, Uppsala 2005, s. 232-234.
172 Evers, Jan, Halldén, Sören & Hägglund, Bengt, 1968, s. 254. 173173 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 78.
Likt de övriga materialen definieras shinto inledningsvis som ”gudarnas väg” och att religionen upplevde en renässans med statsvälvningen 1868 då kejsaren tog makten från aristokratin. Det påpekas även nu att kejsaren anses som gudomlig.174
”Nationalshinto” framhålls av författarna som den allena rådande grunden till Japans agerande under andra världskriget då ” [D]enna nationalshinto tillväxte under 1900-talet i styrka och låg bakom Japans agerande under andra världskriget, då landet strävade efter ett gudomligt motiverat världsherravälde”. Författarna påpekar även att nationalshinto föll efter Japans nederlag 1945. Dock anses, till skillnad från de andra materialen, att nationalshinto och tron på deras gudomliga uppdrag kom tillbaka då Japan återigen tog ställning som världsmakt.175
Likt de andra läromedlen framhålls shintos skrifter som krönikor skrivna på 700-talet och endast syftande till att berätta om kejsarens härstamning från gudarna. Gudstron är baserad på kami, vilka räknas i oändlighet. Det påpekas att allt kan gudomliggöras, så som människor och naturföremål.
Likt merparten av de övriga material ges även här en kort mytologisk presentation över hur Izanami och Izanagi skapade landet, om hur Amaterasu är den högsta gudinnan samt att kejsaren anses härstamma från henne. Själva gudstjänsten ges en enkel framställning och betraktas som lokaliserad i hemmen, särskilda tempel och i naturen. Enligt författarna förrättas gudstjänsten ofta i enkla trätempel som innehåller ”gudabilder”. Det påpekas även att gemensamma gudstjänster sällan förekommer, istället kommer människor på enskilt besök varpå de hälsar guden med handklappningar och gåvor. I gengäld väntar de gudens välsignelse. Det framhålls att ”gudomliggjorda” föremål kan dyrkas i naturen utan tempel och att berget Fuji har stor helighet.176
I hemmen, menar författarna, finns ”gudahyllor” inför vilka husfadern utför dagliga ceremonier. Det är i huvudsak förfäderna som där vördas likt kami. Vid nyårsfesten förnyas gudahyllan och man uträttat även olika slags reningsritualer och fördrivningar av ”onda andar”.177
Avslutningsvis framhålls i läromedlet förhållande mellan människa, religion och samhälle. Det är enligt materialet det japanska folket och inte den enskilda individen som står i fokus för shinto. Dessutom anses allt gott av naturen och därför används inte begrepp som ”synd” och ”frälsning”. Det påpekas att den enda moralen är förpliktelsen mot det egna landet och att
174174 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 78. 175175 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 78. 176 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 78. 177 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 81.
den som sviker sitt land måste ta sitt liv. Detta framhålls sedan av författarna likt ”Denna fosterländska moral ledde under andra världskriget många att hänsynslöst offra livet för Japan (s.k. självmordpiloter, kamikaze = gudomlig vind)”.178 Det påpekas även att någon tro på ett liv efter detta för den enskilde inte finns i shinto. Sist i kapitlet läggs en massa shintoistiska högtidsdagar fram utan någon som helst förklaring eller uppenbar koppling till resten av materialet.179 Författarna lägger enligt mig mycket kraft på att betona Japans agerande under andra världskriget och beskyller här den nationalistiska och egensinniga shinton. De väljer även att utmåla japanerna som maktgiriga självmordsfanatiker törstandes efter världsherravälde. Genom sådana förenklingar blir japanerna i min åsikt ”japanen”, en stereotyp framställning syftandes till ett ”Vi och Dom” synsätt. Även religionen beskrivs som en ”enkel” religion vari allt möjligt kan ”gudomliggöras”. Till viss del läggs även fokus på vad religionen inte har och författarna använder gärna kristna begrepp för att påvisa detta. Livsfrågor: Religionskunskap 1979
I detta material ges shintoismen tre sidor varav merparten utgörs av bilder. Återigen benämns shinto som en ”nationalreligion” och att den betyder ”gudarnas väg”. Religionen anses ha mängder med gudar och störst av dem alla är solgudinnan Amaterasu som har sitt tempel i Ise. I templet förvaras de kejserliga insignierna; en spegel, ett svärd och en ädelsten som tros ha tillhört gudinnan. Likt övriga material påpekas även nu kopplingen till kejsaren och därmed hans gudomliga status.
Själva templen framställs av författarna som enkla träbyggnader, omgärdade av ett rep för att hålla ”onda andar” borta. Själva templet ses som bestående av ett litet rum oftast innehållande en spegel eller ett klädesplagg. Det framhålls även att gudstjänsten är individuell och att man ringer i en klocka för att sedan klappa händerna under bönen. Förutom de stora templen, menar författarna, finns även en mängd småtempel i städerna och på landsbygden. På åkrarna ligger små ”tempelhyddor” helgade år risgudarna. Templen i hemmet benämns även här som ”gudahyllor”, ofta prydda med gudens symboler.
Nyåret framhålls som en stor fest då hemmen renas med hjälp av olika ceremonier och dörrarna pryds med grenar som tecken på lycka eller nytt liv. Även ”onda andar” drivs nu ut ur templen och hemmen.
178 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 81. 179 Rodhe, Sten, Sundström, Erland, 1972, s. 78-81.
Varje höst och vår, menar författarna, firar man de dödas minne och gravvårdarna rengörs. Också vallfärden till de heliga orterna framhålls som ett betydelsefullt inslag i shintoismen.180 Även om materialet visar fler nyanser än de ovanstående lämnas många av dess framställningar utan varken någon direkt förklaring eller diskussion. Likt de övriga läromedlen betonas samma struktur om ”nationalreligion”, Amaterasu, kejsarens gudomlighet, enkla tempel, ”naturdyrkan” och tron på ”onda andar”.
Religionskunskap för gymnasiet 1999
Precis som de övriga materialen ger även detta endast några få sidor åt shinto. Religionen behandlas på fem sidor, varav hälften är bilder. I inledningen påpekas att ”Så långt tillbaka som vi kan följa Japans historia har shinto varit landets inhemska religion”. Det påstås även att den från början varit en naturreligion med fruktbarhetsriter och renhetsriter.181
Shintos mytologi berättar enligt författarna om många gudar och framhåller likt de övriga materialen Amaterasu som högst. Dessutom nämns det att kejsaren än idag anses härstamma från henne.182
Materialet tar även upp begreppet kami som framhålls som ett samlingsnamn för ”övernaturliga väsen”. Naturföreteelse som Fuji är kami, precis som andar samt framstående militära och politiska ledare.183
Författaren påpekar, till skillnad från andra, att shinto har använts för att skapa uppslutning kring 1800-talets snabba modernisering. Dock tar han på samma sätt som övriga författare upp att den (shinto) även användes under andra världskriget för att motivera en aggressiv japansk utrikespolitik i syfte att härska över hela världen. Det anses av författaren att Japan, med statshinto som vapen, gick till anfall mot alla sina grannar, USA och andra västmakter. Det tas även upp att USA som ockupationsmakt förbjöd statsshinto, därför föll den tillsammans med kejsarens gudomlighet. Genom införandet av en demokratisk grundlag efter amerikanskt snitt upphävdes alla band mellan stat och religion.184
Även detta material från 1999 väljer att framhålla shinto som en ”naturreligion” dyrkandes en gudomlig kejsare och ”övernaturliga väsen”. Likt de tidigare läromedlen framställer även detta Japan som en aggressiv nation som under andra världskriget sökte världsherravälde. USA, ”Väst”, ses som något som genom demokrati satte stopp för landets aggressiva
180 Selander, Sven-Åke, Beltzén, Nils, Benktson, Bengt-Erik, Bogren, Yngve & Pettersen, Olof, 1979, s. 85-86. 181 Alm, Lars Göran, 1999, s. 60-61.
182 Alm, Lars Göran, 1999, s. 61. 183 Alm, Lars Göran, 1999, s. 61. 184 Alm, Lars Göran, 1999, s. 60-65.
expansionism. Tydligt är att författaren använder sig av väldigt förenklande framställningar både angående Japan som land och dess religion.
Människan och tron 2003
På knappt en halv sida och under den tidigare nämnda rubriken ”Religioner i fjärran östern” tas shintoismen upp. Texten inleder med att påpeka att ”I bortre Asien har flera religioner påverkat utformningen av människors livssyn”. Med ett fortsatt förenklat framställningssätt påstår författaren att några drag är gemensamma för länder som Kina, Japan och Korea. Det enda som egentligen nämns om shintoismen är att den är den mest ursprungliga av religionerna och att den utvecklats i dialog med buddhismen.185 Även här väljer författaren att använde ett generaliserande begrepp i sina beskrivningar. ”Bortre Asien”, som författaren omtalar länderna, blir något samlat och långt borta från ”Väst”.
Religion och sammanhang 2005
Shintoismen som ges här en två sidor lång redogörelse och presenteras som Japans egen religion samt att den betyder gudarnas väg. Likt övriga läromedel framhålls Amaterasu, som högst. Vidare påpekas att Izanami och Izanagi skapat Japan och att kejsaren tack vare sin härstamning från Amaterasu anses som gudomlig.186
Likt alla de andra texterna nämns även här andra världskriget och att kejsaren under USA:s ockupation tvingades avsäga sig sin gudomlighet. Författaren känner även behovet av att framhålla kamikaze och harakiri vilka han beskriver som ”obrottslig lojalitet med nationen och kejsaren”. Att få dö för den japanska kejsaren lockade enligt författaren många tusen japanska män att krascha mot USA:s fartyg i s.k. självmordsattacker. En annan japansk tradition menar han är det rituella självmordet, harakiri, som även den är ett uttryck för den absoluta trohet som gällde gentemot nationen och kejsaren. 187
Begreppet kami sammanfattas likt i texterna ovan som en gudomlig kraft som gestaltar sig i andar, naturen och gudar. Det finns myriader av dem och även människor kan bli upphöjda till kami. Vidare betonas att kami även kan återfinnas i berg, klippor och träd ” [I] varje föremål kan övernaturlig kraft finnas” påpekar slutligen författaren.188
185 Björlin, Ola, 2003, s. 164. 186 Ring, Börge, 2005, s. 248. 187 Ring, Börge, 2005, s. 248. 188 Ring, Börge, 2005, s. 248.
Precis som övriga material framhävs även här att tempel finns överallt, att man måste rena sig innan man går in samt att man klappar tre gånger för att väcka guden. Även den tidigare nämnda ”gudahyllan” i hemmen omtalas, men nu istället som ”kamihylla”.
Det påpekas i samma stil som innan att shinto heller inte har någon grundare eller officiell skrift och att mytologierna ofta är ”roliga och fantasifulla”.189
Jag anser det intressant, men även oroande, att så här pass sena material har stora likheter med tidigare beskrivningar av shinto som dyrkandes ”övernaturligheter”. Även om författaren inte nämner shinto som grunden för Japans agerande under andra världskriget, så väljer han att ta upp det som något representativt för Japan. Även kamikaze och harakiri väljs att ta upp och beskrivs enkelt och kort som ”självmord”. Troligen använder japanerna inte begreppet ”självmord” om kamikaze då det betyder ”gudomlig vind”. I alla fall inte i den förenklande mening vi gör det. På samma sätt som vi ofta använder begreppet ”självmordsbombare” beskrivs japanerna också likt ”självmördare”. Handlingarna blir, när vi använder våra kulturella begrepp i beskrivandet, något annorlunda och oförståeligt.