Tre anhöriga (Malika, Rashid och Nadia) ger märkbart glädjefyllda beskriv-ningar av hur de upplever sina respektive roller som hjälpgivare. Alla tre in-går i stora och stödjande sociala nätverk. De är i övrigt sinsemellan mycket olika, till exempel avseende egen vistelsetid i Sverige, resurser av olika slag samt hjälpmottagarnas belägenhet. Malika, som presenterades inledningsvis i kapitlet, upplevde verkligen bundenhet i sin tillvaro. Den berodde ur hennes synvinkel inte på den gamlas (betydande) hjälpbehov eller de egna plikterna i hemmet utan på utifrån kommande krav som inkräktade på hennes liv och anhörigroll. Berättelsen präglades dels av glädjen över att nu få vara tillsam-mans, dels av strävan efter att leva traditionsenligt: ”Vi försöker bevara vår kultur så mycket vi kan!” Traditionerna beskrevs som verkliga skyddsnät vid sociala påfrestningar. Också Rashid i följande exempel berättar om en hjälparroll som mest ter sig ljus. Hans morbror och moster kom från Somalia till Sverige därför att de som ensamma gamla i hemlandet varken hade skydd eller försörjning, inte av hälsoskäl primärt.
Rashid: ”Deras son vill inte släppa dem till hemtjänst!”
Rashids morbror och moster har dagbidrag under den tid deras ansökan om per-manent uppehållstillstånd i Sverige behandlas. Bägge är rörliga och behöver inte så mycket omvårdnad annat än vid tillfälliga (om än återkommande) sjukdoms-perioder. Den gamla kvinnans dåliga tänder gör att hon bara kan äta flytande kost. Utan permanent uppehållstillstånd ges ingen annan tandvård än den mest akuta. Morbrodern är läs- och skrivkunnig, men varken han eller hustrun förstår eller talar andra språk än somaliska utan behöver hjälp med tolkning vid kontak-ter med myndighekontak-terna. Rashids hustru hjälper med att ringa telefonsamtal hem-ifrån, hon städar, tvättar deras kläder och lagar deras mat; specialkost för mostern.
De gamla behöver också hjälp med skjuts och ledsagning när de skall ta sig nå-gonstans. Ingen av dem deltar i hushållsarbetet utan anses ha nått en ålder när sådant inte kan förväntas. Deras närvaro beskrivs på det stora hela som en upp-skattad tillgång:
Eftersom vi har bott i Sverige så länge så behöver vi bli påminda om vårt land. De senaste åren har det hänt så mycket, konflikter och krig, som han berättar om. När det gäller det moraliska blev det bättre för oss när dom flyttade hit, eftersom dom berättar för oss om gamla tider och om folket i vårt land. (…) Morbror hjälper oss genom att berätta! Det känns bra när vi får hjälp att komma ihåg vår barndom. Barnen lyssnar.
Rashid och hustrun turas om att vara hemma för att hålla de gamla sällskap: han går i skolan på förmiddagarna och hon på eftermiddagarna. Den svenska äldre-omsorgen, säger Rashid, berör inte hans familj. Av sjukvården har de små, men goda, erfarenheter:
Sjukvården här är bra! Dom sköter en. Morbror brukar säga att han går till sjukhuset som en svensk! Bemötandet är mycket bra. Han har sämre erfarenheter från andra länder!
Trots detta har moster och morbror svårt att finna sig tillrätta i Sverige. De skall bo kvar hos Rashid tills deras egen son har gift sig och de kan flytta till honom:
Dom var tvungna att komma hit, men dom tycker att det är svårt att vara här. Dom längtar tillbaka hem. Dom kan inte gå ut om det är halt, dom har aldrig sett snö förut och det är jobbigt för dom att gå.
Det är helt annorlunda att vara gammal här mot hemma, mycket svå-rare eftersom man inte bor tillsammans. Om det inte hade varit krig så hade vi inte lämnat Somalia! Då skulle vi ha bott många fler tillsam-mans, och då hade dom inte behövt samma hjälp som nu. Men det går inte att leva i storfamilj här eftersom det inte finns så stora lägenheter.
När min kusin gifter sig kan de inte bo med oss, alla får inte plats.
Det gamla paret har ett stort umgänge i Sverige, med både släktingar och bekanta som de har telefonkontakt med och regelbundet träffar:
Gamla människor som kommer till Sverige behöver ringa, prata, um-gås. Dom behöver vara med sina familjer, annars får dom tråkigt!
Har Rashids liv förändrats sedan de gamla flyttade in?
Inte mycket, men lite mera ansvar, jag kan inte vara ute så länge ef-tersom dom behöver mig för att prata. Innan brukade jag arbeta i en förening, med möten på helgerna. Nu är jag hemma mer, för jag vill vara med dom hellre än någon annanstans. Jag och min kusin brukar turas om, han kommer efter jobbet och sitter med dom hela kvällen.
Vi är glada över att dom vill vara med oss! Jag behöver vara med folk. (…) Det är inte svårt att leva med dem! Dom är inte nya för
Anhöriga hjälper på egen hand
128
oss, vi har känt dem länge och det känns riktigt att hjälpa dom. Och min fru är en social person! Hon tycker att det är tråkigt att vara en-sam hemma. Våra barn kan växa upp enen-samma, utan stor familj.
Men vi som har vuxit upp i stora familjer kan inte vara ensamma så!
Vi är inte vana vid det.
På sikt vill alla i familjen flytta tillbaka till Somalia. Skulle de gamla behöva mer hjälp innan dessa framtidsplaner har realiserats räknar deras son med att få an-ställning i hemmet för att sköta sina föräldrar där:
Han vill inte släppa dem till hemtjänst. Han vill vara med dom!
Rashid sätter ett likhetstecken mellan att bo ensam och att vara ensam, och hans syn på det svenska samhället präglas av vad han på avstånd iakttagit av svenska familjers sätt att leva och ta hand om sina gamla. Han anser att ensamhet är grunden till många sociala problem i Sverige, och mycket skulle bli bättre bara det fanns fler stora lägenheter här att leva storfamiljeliv i:
Jag vet inte så mycket om hur svenskar gör, men jag kan se att dom inte lever tillsammans, vuxna barn och deras familjer. Dom flyttar från föräldrarna till en egen lägenhet, kanske besöker dom på helgerna eller på julen. Det finns nog några som bor tillsammans, men jag har inte sett det! Jag tror att svenskar är mycket ensamma. Jag såg på teve att fler och fler bor ensamma, och att det byggs fler små lägenheter.
Det skulle vara bättre för dom att vara med andra, att prata med andra människor! Det är bättre än att titta på teve eller spela data. Männi-skor har ett värde som inte går att jämföra med någonting annat!
Rashid och hustrun, liksom de två gamla, lever socialt rika liv och delar idea-let om storfamiljen. Relationerna beskrivs som ömsesidiga: de unga tar hand om de gamla, och de gamlas berättelser stärker banden till hemlandet. Deras närvaro motverkar en social isolering. Också uppfattningen om att gamla människor inte kan, eller bör, medverka i hushållsarbetet har betydelse för hur familjens liv tillsammans utformats. Det faktum att de bägge äldre är vid relativt god hälsa har också betydelse för den ljusa bilden.
Varken Malika, Rashid eller Nadia i nästa exempel artikulerar några som helst förväntningar på den offentliga äldreomsorgen.
Nadia:”Vi tycker att de gamla är en del av våra liv. Fast det gör inte svenskar.”
Nadia bor med make och barn i en hyreslägenhet på tre rum och kök i en av Stockholms grannkommuner. Hennes krets här är stor. Alla familjemedlemmar ingår i en flyktingrelaterad kedjemigration. Familjen har funnit sig väl till rätta i Sverige. Alla, utom de gamla, talar svenska. Intervjun med Nadia ger ett intryck av ett familjeklimat präglat av värme och ömsesidigt stöd, även om Nadia ibland har känt besvikelse över att hennes bröder inte varit lika engagerade i föräldrar-nas situation som hon och systrarna. De gör dagliga besök hos de gamla, som på så vis får kontinuerlig tillsyn. Distriktssköterskan gör också regelbundna hembesök
för att ta blodprover och mäta blodtryck. Vårdcentralens personal har erbjudit familjen att koppla in hemtjänsten, men det har de vuxna barnen avböjt. Nadias far behöver daglig medicinering på bestämda tider efter en hjärtoperation. Var-ken han eller hustrun klarar att sköta medicineringen enligt schema, så döttrarna turas om att se till detta. Behandlingen ger upphov till täta urinträngningar, och mannen kan endast sova korta stunder i taget. Han är mycket trött, av sjuk-domen i sig och av dess behandling, och av sömnbrist. Dålig blodcirkulation ger honom svåra smärtor i benen, och periodvis kan han inte gå utan stöd. Fadern har både en rollator och en rullstol, men använder dem ogärna. Han har beviljats färdtjänst, men har hittills aldrig använt sig av den eftersom barnen skjutsar honom vid behov. Innan de gamla kom till Sverige för att stanna var barnens oro stor:
Vi grät ofta, mina systrar och jag! Nu är jag jättelättad över att dom är här! Det är jättemycket bättre nu tycker jag, både för deras och för min skull. Dom är så snälla och det är så roligt att ha dom här!
Nadia är glad över att man inte måste dela bostad här utan ändå kan träffas dag-ligen. Relationen mellan Nadia och hennes mor och far beskrivs som ömsesidig, ibland genom direkt utbyte av hjälp som när Nadia och modern gör varandras hushållsarbete. Modern är frisk och aktiv, lagar mat, tvättar och passar barnbarn.
Nadia ger de gamla deras mediciner, städar hos dem varje vecka och följer med till myndigheter och vårdgivare för att tolka.
Trots delad glädje över att vara tillsammans har de gamla inte riktigt kommit till ro i Sverige, allra minst fadern:
Min pappa är så ensam här. Mamma, hon anpassar sig jättebra, hon har många kompisar och klarar sig bra, det är inget problem. Men pappa längtar… Det är svårt här för honom!
Nadia hyllar den iranska seden att ta hand om de gamla inom familjen, samtidigt som hon understryker att både svensk och iransk kultur har goda och dåliga in-slag. Hon har till exempel tagit intryck av den svenska uppfattningen att barn har rättigheter, samtidigt som hon föredrar iransk uppfostran eftersom den ingjuter respekt hos barnen för de gamla. Hon tycker att den svenska sjukvården är be-tydligt bättre och mer rättvist åtkomlig här i Sverige, och litar fullständigt på att äldreomsorgen skulle hjälpa de gamla med praktiska ting om så behövdes: tillsyn, städning, medicinering och så vidare. Själv vill hon dock inte låta föräldrarna flytta till ett äldreboende:
Fast jag tycker inte det är fel att göra det. Dom som bor där är jätte-sjuka. Om dom behöver vård så att man inte kan klara dem i hem-met, är det bättre att man låter dem flytta dit. Jag har aldrig tänkt på hur vi skulle göra om mina föräldrar blev så dåliga… Jag vet inte, det är jättesvårt… det är klart, man kan inte vårda dom som är jätte-sjuka! Det är bättre för dom där, menar jag. Dom får tillräcklig vård.
Men kanske man kan hälsa på dom lite oftare. Men dom har sina regler. Man kan inte bo med dom där!
Anhöriga hjälper på egen hand
130
Invandringen till Sverige har delvis orsakat goda förändringar i sättet att leva, an-ser Nadia:
Det kunde vara alldeles för mycket förut! När man är sjuk och så, i Iran, folk kommer och går bara, dom hälsar på hela tiden! Det kan vara störande! Vi tänkte inte att det var fel då, fast det var jättejob-bigt! Även om man var sjuk och ville vila och vara ifred, så måste man samtidigt göra allt för gästerna som var hemma. Det slipper man här! Folk vet, dom förstår att här i Sverige ska vi inte störa så mycket. Dom kommer och hälsar på en timme nån gång, och går igen. Det är samma människor, fast… man ändrar sig!
Om familjen hade bott kvar i Iran skulle de gamla ha varit mer självständiga, men samtidigt mer involverade i sina barns liv. Här umgås man något mindre ofta än man gjorde i hemlandet, men barnen måste hjälpa de gamla i kontakterna med det svenska: framför allt i mötena med sjukvården. Nadia berättar att det finns en lokal iransk förening där de bor, men hon ser ingen anledning att engagera sig i den: ”Min kulturella identitet behöver ingen ytterligare förstärkning.”
Nadias bortval av äldreomsorg för de gamla är på många sätt ett positivt sådant: familjen vill helst själv se till dem, och man har möjligheter att an-passa livet efter detta önskemål genom att bo nära varandra. Syskonen är många och har resurser: goda kunskaper i svenska, hem där föräldrarna kan stanna några dagar, bilar som gör det möjligt att skjutsa dem till olika platser.
Ingen av de två äldre har stora hjälpbehov. Nadia, tillsammans med Karim i samma hjälpmönster, avviker från de övriga här genom sin uttalat nyanse-rade hållning. Hon artikulerar både för- och nackdelar med olika livsstilar:
Priset för ett starkt socialt nätverk i hemlandet var att aldrig få vara ifred, och det svenska systemet med äldreomsorg lämnar gamla människor över-givna. I Sverige har Nadia lärt sig att respektera barn som egna individer, men hemlandets starka familjesammanhållning vill hon absolut värna. Nadia förmedlar, liksom Rashid och Malika, en tydlig och stark känsla av stolthet över att finnas till hands för sina äldre närstående.