Hemtjänsten är en central del av svensk äldreomsorg (se kapitel 3). Två be-rörda äldre fick vid intervjutillfället hjälp av hemtjänsten. Anhöriga till dessa två, Irinas mor och Karims far, har synnerligen olikartade erfarenheter av denna insats. I det första exemplet i det följande ger hemtjänsten tillsyn och levererar dagligen en matlåda till lunch – den gamla bor med sin yrkesarbe-tande, medelålders dotter som sköter hushållet och ger den omvårdnad som krävs. I det andra exemplet gör hemtjänsten stora insatser, flera gånger om dagen. Bägge gamla har stora hjälpbehov.
Irina: ”När du gör mer för de gamla, de tror det är normalt.”
Irina bor tillsammans med sin mor i en hyreslägenhet med tre rum och kök. Den gamla kommer från Ryssland och talar ingen svenska. Med undantag för en period på tio år när Irina flyttat med make och barn till Sverige och modern var kvar i hemlandet, har de två alltid bott och levt tillsammans. Irinas mor tog hand om barnbarnen när de var små. Senare, under åren som åtskilda, var det Irina som på distans försörjde modern och betalade hennes hemhjälp. Den gamla klarade sig trots det allt sämre på egen hand:
Jag åkte varje år och hälsade på, och sista året… hon bodde ensam och var jättejättesjuk. Hon fick högt blodtryck, och blod kom i hjär-nan. En väninna ringde till mig och sa: ”din mamma mår inte så
Anhöriga och äldreomsorgens personal hjälper
186
bra”. Jag åkte direkt. Jag såg att hon var mycket, mycket sjuk. Usch!
Jag glömmer det aldrig! Hon öppnade dörren för mig och… allt är smutsigt, hon har ingen mat, hon är smutsig, hon har lindat in huvu-det därför att hon har mycket, mycket ont… hon sa: ”Å! Jag kan inte prata!” Jag bestämde på en sekund: ”Du måste åka med mig. Jag kan inte lämna dig. (…) Först ville hon inte: ”Det är mitt land! Jag kan inte flytta! Jag kan inte språket…” Men jag sa: ”Det spelar ingen roll, språk eller ej, du ska bo med mig.”
Irina gör allt hushållsarbete för sig och modern, samt fungerar som ombud, tolk och ledsagare. Hon finns alltid till hands när modern duschar, oftast även nattetid eftersom det händer att den gamla som lider av en hjärtsjukdom svimmar och ramlar. Irina har två arbeten för att kunna försörja sig; ett på vardagarna och ett varannan helg. När Irina är på arbetet tittar hemtjänsten till hennes mor. Dessa besök är en trygghet och en förutsättning för att Irina skall kunna sköta sitt arbete. Hon önskar inga ytterligare insatser från äldreomsorgen, men är bekymrad över moderns tilltagande passivitet och orolig över hennes allt vanligare svimningsattacker. Oron påverkar Irinas egen nattsömn negativt. Hon är beredd på att när som helst väckas och behöva rycka ut. Moderns hjälpbehov ökar, enligt dottern, av en delvis inbillad hjälplöshet:
Förut, hon kunde göra allt själv. Men nu… när du gör mer för gamla, de tror det är normalt. Du måste säja stopp, ge gränsen: ”Du kan göra det och det, du är inte handikappad”. Okey, hon börjar göra det själv. Men sen, när du slappnar av bara litet: då slutar hon igen. Jag tror att gamla är lite egoistiska. De vill att du ska säja hela tiden: ”stackars du, du är gammal, vill du ha det så eller så.” Likadant som med barn. Hon kan göra allt. Hon bara vill inte. Vet du, det är två helt olika saker! Hon säger: ”Jag kan inte.” Jag säger: ”Du vill inte.” Därför hon vet att jag kommer att göra det.
Irinas egen dotter är kritisk mot samspelet mellan mor och mormor:
Min dotter säger: ”Du måste sluta! Hon kan göra allting själv! Du hjälper henne mer än normalt. Hon vet inte gränsen. Hon tror det är normalt.”
Det händer att Irina blir arg och irriterad på grund av bundenheten som hon känner. Hon berättar om en typisk sådan situation:
Ibland är jag jättetrött! Mitt tålamod försvann. Det är inte så bra.
Ibland, det är inte så lätt. Till exempel, varje dag jag lagar mat, och lämnar. Hon kan värma själv. Och nu, sista tiden, kommer hemtjäns-ten och ger henne. Och ibland efter jobbet, jag vill träffa mina kompisar, gå på bio, eller bara gå runt på stan. Och när jag kommer hem, jag bara öppnar dörren så säger hon ”Å jag är så hungrig!” Jag säger: ”Snälla! Öppna kylskåpet, det finns mat! Det är bara att värma!” Nej, hon sitter och väntar. Ibland blir jag jättearg. ”Varför sitter du och väntar på mig? Du kan själv!” Du ska se henne, hon ser
inte ut som åttiofem. Hon är jättepigg. Ibland när jag går ut på kväl-len frågar hon: ”Vilken tid kommer du hem?” ”Snälla mamma, jag är inte en liten flicka som du ska fråga!” Ibland kommer jag klockan 01, 02… Hon sitter och väntar på mig. Jag säger”okey, vill du vänta, det är ditt problem. Inte mitt.” Det är svårt!
Familjemedlemmarna är få. De ger blott försumbar hjälp till den gamla eller stöd till Irina, som inte begär att hennes egen dotter som nyss flyttat hemifrån skall hjälpa till med mormor. Vid två tillfällen har modern vistats på servicehus för tillfällig avlastning, i samband med Irinas utlandssemester. Detta har fungerat mycket bra, bägge har varit nöjda.
Personalen säjer ”du kan avlasta henne lite oftare, därför du måste också leva ditt privatliv och leva också.” men nej, jag vet inte… det är bara jag. Bara jag, därför jag frågar inte om hjälp. Hela tiden är jag med henne, bara jag.
Irina tänker att det kan komma en dag när moderns hälsa blir så försämrad att hon tvingas ”lämna henne till ett servicehus”. Men:
Jag vill inte lämna henne! (…) det bästa för mig är att hon är nära mig. Jag känner mig lugn när hon är här. Förut, när hon var ensam där, jag skickade en massa brev, hon svarade inte på en gång. Jag blev så stressad, varför svarar hon inte? Kanske är hon sjuk… Nej. Nu är hon här, okey, hon blir äldre. Det är normalt. Jag kan acceptera att hennes liv… hon kan inte leva två gånger! Det är mycket sorgligt, men vad ska jag göra? Jag kan hjälpa ingenting. Ingen kan hjälpa, när personen dör… jag hjälper nu, därför är det lite lugnare för mig.
Irinas familj i Sverige består av tre åldersgenerationer, men de tillhör alla sta generationens invandrare. De har i olika grad anpassat sig efter de nya för-hållandena. Irina, i mellangenerationen, uppfyller moderns (och egna) förvänt-ningar på hjälpgivning. Men hon förväntar sig inte hjälp från sin dotter. Irinas berättelse är en berättelse om såväl kärlek och tillfredsställelse med att kunna återgälda den trygghet som modern givit henne tidigare i livet, som otillfreds-ställelse med en tung arbetsbelastning, känslor av irritation och bundenhet.
Karim i nästa exempel uttrycker sig med lätthet på svenska, han har bott här länge och är socioekonomiskt väl integrerad. Bilderna av det svenska samhället och av familjerelationerna är i denna intervju bland de mest nyan-serade i intervjustudien.
Karim: ”Allting ska jag ordna! Allting.”
I början av åttiotalet studerade Karim vid universitet i Iran men hann aldrig avsluta sin utbildning. Han kom till Sverige som politisk flykting efter ett års exil i ett grannland. Han satsade tidigt på en affärsidé som fallit väl ut, och hans hustru arbetar inom vården. Inte bara Karim utan också flera av hans syskon tvingades fly, och de spreds över världen. Kvar i Iran finns numera en av bröderna
Anhöriga och äldreomsorgens personal hjälper
188
och dennes familj. Karim, med föräldrar, fru och tre skolbarn är de enda familjemedlemmarna som bor i Sverige. Även Karims syskon i förskingringen har etablerat sig väl i nya hemländer, och man reser och hälsar på varandra med jämna mellanrum.
Karims föräldrar fick asyl i Sverige i mitten av 1990-talet, på grund av religiösa förföljelser i hemlandet. Nu bor de i en hyreslägenhet på tre rum och kök, med larm till hemtjänsten. Ingen av dem talar eller förstår svenska. Fadern, med stora hjälpbehov, lider av smärtor i både ben och rygg efter en olycka samt av sviterna efter en hjärtattack nyligen. Han är rullstolsburen utomhus och går med rollator, mycket långsamt och försiktigt, inomhus. Han klarar att gå ur sängen och att besöka toaletten på egen hand, men kan inte klä på sig själv eller duscha utan till-syn. Han kan inte förflytta sig utanför hemmet utan hjälp. Faderns duschproce-dur är ett ständigt orosmoment för Karim, vars mor inte kan hjälpa till:
Nej! Nej, hon kan inte alls! Till exempel klarar hon inte alls att hjälpa med rullstolen eftersom hon själv har ont i lederna. Även om det bara vore en liten bit. Och pappa kan inte ta sej runt hemma utan rullstol.
Modern har diabetes och synhandikapp, samt en hjärt- och lungsjukdom med en svår och envis hosta. Trots olika besvär lever hon ett aktivt liv: promenerar, gör små inköp, deltar i det lokala föreningslivet, följer en kurs i svenska för äldre in-vandrare och träffar väninnor nästan dagligen.
Hemtjänsten kommer varje morgon för att hjälpa Karims far med att klä på sig. De hjälper också vid veckovisa och i förväg inplanerade färdtjänstresor till en kulturförening, till sjukvårdsbesök samt till den församling som de bägge gamla tillhör. Paret har också ansökt om och beviljats hemtjänstens städhjälp en gång i veckan, men i stället har Karim uppmuntrat sin mor att sköta hemmet själv: det håller henne aktiv. Nu är dock tiden kommen att använda den beviljade hjälpen.
Karim bestämde sig tidigt för att ta reda på hur det nya hemlandet fungerade.
Han visste långt innan de bägge gamla flyttade hit vilken hjälp som går att få:
När jag kom till Sverige, efter fyra–fem månader blev jag prenume-rant på Dagens Nyheter. På den tiden hade jag svårt att läsa, men jag försökte mitt bästa! Och nu kan jag reglerna, bättre än en normal svensk. Vad som gäller. Men mina föräldrar, dom kan inte reglerna och dom vet ingenting. Allt går via mej.
Karim planerar för föräldrarnas alla aktiviteter och ser till att de får den hjälp de be-höver. Han sköter deras numera mångtaliga kontakter med sjukvård och äldreom-sorg, till exempel genom att kontakta hemtjänsten inför planerade färdtjänstresor och instruera dem om tider och resans syfte. Ansvaret är inte alltid lätt att bära:
Varje gång man beställer nåt läkarbesök, antingen är läkaren sjuk, el-ler tolken kommer inte. Elel-ler från hemtjänstsidan, planeringen bris-ter. Det blir mycket svårt eftersom allt går via mej (…) Ibland på jobbet, jag ringer med mobilen i en halvtimme … Jag vill inte säga att det kostar, jag struntar i den där biten. Men man kan inte komma fram! Det tutar upptaget hela tiden.
Själv ger Karim ingen praktisk hjälp, han anser att detta är äldreomsorgens sak och att hans allra viktigaste insats är att besöka föräldrarna och finnas till hands på telefonen, dygnet runt. Karims arbetstider är flexibla och medger att han åker dit med kort varsel. Han besöker mor och far flera gånger i veckan och följer ofta med på oplanerade sjukvårdsresor. Modern besöker sjukhusets akutavdel-ning minst varannan vecka för olika besvär, trots att hennes tillstånd sällan kräver akutinsatser. Händelsen som relateras i det följande inträffade vid ett tillfälle när Karim för ovanlighetens skull inte kunde lämna arbetet. Berättelsen visar hur svårt det kan vara att inte behärska omgivningens språk:
Min mamma hostade så allvarligt förra veckan att ... hon ringde mej och berättade att hon hade en tid hos läkaren men tiden försvann, på nåt sätt, jag fattade inte varför. Jag ringde till vårdcentralen, men kom inte fram först, och jag tog den tid jag fick åt min mamma, inte samma dag men senare i veckan. Jag förklarade hur det var och frå-gade: ”Om man inte kan prata svenska och vill komma samma dag, vad ska man göra?” Dom sa ”Vi kan inte göra nånting.” ”Men min mamma kan inte prata svenska, vad ska hon göra? Hon kan inte ringa … ” ”Hon ska söka nån akut nån annanstans, till exempel på sjukhuset.” Men om hon vill besöka akuten, det går bara under förut-sättning att hon får hjälp från hemtjänst, att följa med. Och samma dag är det inte möjligt eftersom allt är planerat! Hemtjänsten behöver minst ett par dagar för att ordna en tid för att följa med. Jag menar att allt blir lite huller om buller! Jag sa till mamma att besöka akuten, gå dit och försöka få tag på nån som jobbar där som kan tala persiska.
Hemtjänstens personal följer med vid planerade vårdresor, men kan inte tala med de gamla under färden eller vårdbesöket. Att Karims föräldrar inte kan meddela sig med omgivningen för inte bara med sig bekymmer vid akuta händelser:
Problemet är att mina föräldrar ibland inte förstår… Till exempel:
min pappa har ett läkarbesök nästa vecka. Och han skulle ta ett prov tio dagar innan. Jag skrev ett datum, på persiska, i almanackan. Al-manackan har en speciell plats och dom vet vilken dag och vilken tid dom ska på läkarbesöket, allt är ordnat. Men dom glömde att titta ef-ter, och han lämnade inte det där provet tio dagar innan. Okej. När det var fem dar kvar besökte pappa och mamma, med hemtjänstens hjälp, sin förening. På vägen tillbaka, själva vårdcentralen är i närhe-ten och man behöver inte beställa nån tid för prover, man går bara dit. Så mamma försöker säga till hemtjänsten att hemvägen ska gå via vårdcentralen, det tar inte mer än en halvtimme. Men hemtjäns-ten fattar ingenting vad de säger. Min mamma sen ringer direkt till mej: ”Jag har sagt till hemtjänsten att vi ska besöka vårdcentralen, men inte …” Hon godtog inte detta, hon var nervös eftersom tiden var ute. Jag sa till mamma: ”Enligt deras plan, dom har inte mera tid än planerat för att hämta pappa. Ni kan inte begära mer, eftersom ti-den efter er är nån annans.” Jag fick lugna ner henne.
Andra problem kan uppstå när hemtjänstens egen planering ändras:
Anhöriga och äldreomsorgens personal hjälper
190
För en månad sen hände det att pappa skulle ut. Han väntade och väntade, ingen kom. Pappa ringde till mej och sa att ”det är andra gången det händer att dom inte hämtar mej!” Han hade inte berättat om första gången. Jag var på jobbet. Ja, jag blev lite … jag vill inte säga förbannad, nej inte alls. Men jag ville ha nån sorts förklaring!
Även om det inte går enligt planerna, kanske personalen är sjuk, dom borde ha ringt! Och meddelat, åtminstone.
Karim har förståelse för att hemtjänstens planer kan spricka, men finner sig inte i att man brister i information. Viktiga besked kan meddelas med tolk om personalen inte får tag i honom, anser han. Vid det tillfälle som nämns ovan kontaktade han omedelbart hemtjänsten:
Jag ringde dit och pratade, med chefen. Jag krävde en förklaring. Och hon visste. Hon sa: ”Eftersom vi har många sjukskrivningar idag så gick det inte, vi prioriterar ärendena.” I min pappas fall var det inte nånting viktigt. ”Läkarbesök kommer i första hand!” Jag sa att ”det är helt okej, det är godtagbart och jag accepterar det! Men varför måste min pappa sitta hemma och vänta? Varför har ni inte meddelat detta?” Då sa hon att dom hade sagt till honom. Jag sa: ”Okej, ni har sagt till min pappa, men på svenska. Han förstår inte!” Dom bad om ursäkt, men … Jag försökte bara markera att rätt ska vara rätt! Om ni inte kan komma på utsatt tid får ni meddela innan! Så att jag kan pla-nera nånting annat åt dom.
När någonting går snett rycker Karim ut och ställer allt till rätta. Han har alla viktiga telefonnummer – inklusive de till äldreomsorgens chefer på olika nivåer – inprogrammerade i mobiltelefonen. Karim framhåller att han som skattebetalare har rätt att förvänta sig att hemtjänsten skall fungera Man borde till exempel oftare tillkalla tolk, och utan hans påtryckningar. Trots brister anser Karim att äldreomsorgen fungerar som man kan begära, och han vill inte klaga i onödan:
Jag vill inte säga att det funkar perfekt, men det funkar ... Jag är nöjd, faktiskt. Dom försöker göra sitt bästa. Allt som är inom ramen eller inom reglerna gör dom faktiskt. Och jag vet också gränserna, jag vet vad jag kan begära och vad som är fel eller rätt. Jag försöker faktiskt undvika konflikter. Jag vet att bästa sättet att samarbeta, det ska vara trevligt! Och jag har inte mer förväntningar.
De gamla själva är mer kritiska. Till en del, tror Karim, beror det på felaktiga föreställningar om vilken hjälp som finns:
Äldre förväntar sej för mycket kanske. Av den där vården dom får.
Kanske dom inte fattar ibland hur det funkar, hela systemet.
Har Karim upplevt att han eller föräldrarna som invandrare har fått ett sämre be-mötande inom äldreomsorg eller sjukvård? Svaret ges omedelbart och med efter-tryck:
Nej! Inte alls! Inte alls. Och jag är faktiskt mycket, mycket känslig!
Jag märker direkt, från första ordet, när någon pratar med mej om han eller hon menar nånting sånt. Kanske alla invandrare känner så.
Och jag tar på allvar om det händer. Men inom vården, inom omsor-gen har det aldrig hänt! Dom flesta som jobbar på hemtjänst har själva invandrarbakgrund. Nej, det som påverkar är inte att vi är in-vandrare utan att dom som jobbar med äldreomsorg ibland har svårt att komma i kontakt med gamla som är helt medvetslösa, eller som har olika sjukdomar, olika problem och sånt.
Karim ser dock andra brister inom vård och omsorg, främst i form av överdrivna förväntningar på anhöriga. Följande hände när fadern låg på sjukhus en längre tid:
Före och under operationen och efteråt ringde dom ifrån sjukhuset mycket eftersom dom försökte spara på tolken, du vet tolken kostar mycket, runt 300 kronor per timme. Och dom kan inte ha en tolk där dygnet runt bara därför att min pappa är där. Dom avstod från tolk från början, helt och hållet, med tanke på att jag var där 2–3 gånger om dan. Men eftersom jag visste att det finns alltid nån sorts problem, min pappa vill säga nånting eller behöver till och med säga nånting, han behöver kunna prata mer än de tre tillfällen jag är där.
Jag begärde faktiskt, jag krävde att tolk skulle komma 2 gånger om dan, minst. Dom sa först att dom behöver inte göra det, men jag markerade att ”jag vet att ni har svårt med resurser men min pappa har rätt till detta”. Vi kom överens om 2 gånger. Jag sa ”Ja, min pappa behöver mera än 2 gånger, men jag kommer också 2–3 gånger så det borde räcka.” Men trots tolken, det var en stor belastning för mej! Varje ord min pappa försökte säga, eftersom sjukhuspersonalen
Jag begärde faktiskt, jag krävde att tolk skulle komma 2 gånger om dan, minst. Dom sa först att dom behöver inte göra det, men jag markerade att ”jag vet att ni har svårt med resurser men min pappa har rätt till detta”. Vi kom överens om 2 gånger. Jag sa ”Ja, min pappa behöver mera än 2 gånger, men jag kommer också 2–3 gånger så det borde räcka.” Men trots tolken, det var en stor belastning för mej! Varje ord min pappa försökte säga, eftersom sjukhuspersonalen