Engelsk rätt

6.1.1 Övergripande

Liksom i svensk rätt saknas i engelsk rätt en exit right at will. Framlagda förslag om en sådan rätt har inte blivit antagna156 och trots tidigare debatt står det klart att the unfair prejudice remedy inte inrymmer en exit right at will.157 Däremot innefattar engelsk rätt såväl appraisal rights som oppression- och winding-up remedies.

För privata aktiebolag återfinns appraisal rights dels i s 111 jämförd med s 110 Insolv-ency Act 1986 (IA 1986158), dels i ss 983-985 Companies Act, 2006 (CA 2006). Då dessa spelar en undanskymd roll, berörs de inte vidare i detta arbete.

Som ovan nämndes innehåller engelsk rätt ett winding-up remedy, vilket länge var den enda möjligheten till exit som stod aktieägare till buds. Idag återfinns detta i s 122 (g) IA 1986, vilken, för beslut om tvångslikvidation, förutsätter att domstolen finner att ett sådant beslut är ”just and equitable”. I förekommande fall benämns därför denna exit-rätt här som the just and equitable remedy. Som synes har kravet på ”just and equitable” en öppen karaktär och enligt

153 Ramberg s. 112.

154Enligt Ramberg kan en delägare som p.g.a. att det skulle strida mot ABL inte medverkar till ett sådant beslut, antagligen inte hållas ansvarig för avtalsbrott. Se Ramberg s. 122. Jfr även 19 kap. 4 § ABL.

155 För detta stycke, se Lehrberg s. 125 f, Ramberg s. 111 f och Stattin & Svernlöv s. 64.

156 Se the Law Commission’s förslag i Law Commission (1996) 18.11 och 19.7, ej återfunnet i dess “Report”, se Law Commission (1997) 3.66, där dock anknytande förslag fanns, se Law Commission (1997) 3.65-68 och 5.2. I slutändan avstyrkte dock CLR (Company Law Review Steering Group) samtliga förslag, se DTI 2000 part 4.

157Se O’Neill v Phillips, Phoenix Office Supplies v Larvin, samt de Vries s. 141.

158 IA 1986 har varit föremål för betydande förändringar genom the Insolvency (England and Wales) Rules 2016, No 1024, vilka trädde i kraft den 6 april 2017. Reformen har dock inte haft betydelse för denna uppsats.

36 de Vries har begreppet ingen klar innebörd.159 I Ebrahimi v Westbourne Galleries angav dock Lord Wilberforce att the just and equitable remedy ” … enable(s) the court to subject the exer-cise of legal rights to equitable considerations ; considerations, that is, of a personal character arising between one individual and another, which may make it unjust, or inequitable, to insist on legal rights, or to exercise them in a particular way.” Wilberforce betonade även att en exemplifiering av vad som omfattades, inte fick tillåtas göra intrång på regelns åsyftade gen-eralitet. Likväl kan nämnas att tvångslikvidation har skett t.ex. vid bristande förtroende160, deadlock161 och överträdelse av betydelsefull överenskommelse eller förväntning162.

Redan år 1945, dvs. flera år innan ovan nämnda dom, genomfördes dock en översyn av the Cohen Committee, vilken fann att the just and equitable remedy inte tillhandahöll önskvärd utgång för minoritetsaktieägare. Som skäl framhölls bland annat följande:

“In many cases, however, the winding-up of the company will not benefit the minority shareholders, since the break-up value of the assets may be small, or the only available purchaser may be that very majority whose- oppression has driven the minority to seek redress. We, therefore, suggest that the Court should have, in addition, the power to impose upon the parties to a dispute whatever settlement the Court considers just and equitable.”163

Följden av denna översyn blev införandet av ett oppression remedy, vilket sedermera ersattes av the unfair prejudice remedy. Det senare återfinns idag i s 994 CA 2006 och har medfört en betydande minskning av antalet fall där the just and equitable remedy görs gällande. Som skäl för detta framhåller de Vries framförallt den breda omfattning som domstolarna gett the unfair prejudice remedy, vilket därför kommit att överlappa the just and equitable remedy, samtidigt som det förra erbjuder mer flexibla och mindre ingripande alternativ. Inte minst har fallet O’Neill v Phillips varit bidragande, då det möjliggjort tillämpning av vissa principer som ut-vecklats för the just and equitable remedy på the unfair prejudice remedy.164 Hur omfattande överlappningen mellan de båda är, är dock omdiskuterat och något säkert svar kan inte ges.165

Det kan även nämnas att s 125 (2) IA 1986 anger att beslut om tvångslikvidation inte är möjligt, om något annat alternativ (varmed förstås the unfair prejudice remedy) är tillgängligt

159 de Vries s. 67.

160 Se t.ex. Janet Livingstone Loch and Another v John Blackwood Ltd (Barbados) [1924] AC 783.

161 Se t.ex. Re Yenidje Tobacco Co [1916]. Om begreppet deadlock, se kap. 3.3 ovan.

162 Se t.ex. Ebrahimi v Westbourne Galleries, som avsåg avsättning från företagsledande position.

163 Cohen Committe punkt 60. Jfr även punkt 152 a.a., samt de Vries s. 75.

164 de Vries s. 75 f.

165 Jfr härom Nourse J i Re R A Noble & Sons, Parker J i Re Guidezone, Stanley Burton LJ i Hawkes v Cuddy [2009] EWCA Civ 291, Gower & Davies s. 745 f och de Vries s. 76 ff. Jfr dock Neville (2010) s. 264 f.

37 och domstolen finner att käranden ” … (is) acting unreasonably in seeking to have the company wound up instead of pursuing that other remedy.”. Enligt de Vries har dock denna bestämmelse haft låg inverkan på den minskade användningen av the just and equitable remedy. Likväl kan konstateras att the just and equitable remedy främst används som ett ultima ratio och endast i sällsynta fall utdöms tvångslikvidation framför den (vanligast åberopade) utköpsrätt som the unfair prejudice remedy möjliggör.166 Följaktligen behandlas fortsättningsvis endast det senare.

6.1.2 Unfair prejudice

The unfair prejudice remedy återfinns i ss 994-996 CA 2006. I detta sammanhang är endast s 994 och s 996 av intresse, där den tidigare utgör själva inkörsporten och den senare tillhanda-håller sanktionsmöjligheter. Närmast presenteras relevanta delar av bestämmelserna.

994

(1) A member of a company may apply to the court by petition for an order under this Part on the ground—

(a) that the company's affairs are being or have been conducted in a manner that is unfairly prejudicial to the interests of members generally or of some part of its members (including at least himself), or

(b) that an actual or proposed act or omission of the company (including an act or omission on its behalf) is or would be so prejudicial.

996

(1) If the court is satisfied that a petition under this Part is well founded, it may make such order as it thinks fit for giving relief in respect of the matters complained of.

(2) Without prejudice to the generality of subsection (1), the court's order may— …

(e) provide for the purchase of the shares of any members of the company by other members or by the company itself and, in the case of a purchase by the company itself, the reduction of the company's capital accordingly.

Det första som kan konstateras är kravet på unfair prejudice i s 994. Med prejudice förstås skada på något relevant intresse (om det sistnämnda, se nedan).167 ”Emotional harm” är dock inte tillräckligt, utan det krävs skada av kommersiell betydelse.168 Vad gäller unfair förstås

166 de Vries s. 76 och 81. Det kan även noteras att Practice Direction 49 B avråder domstolar från att besluta om tvångslikvidation, om käranden även gjort gällande s. 994 CA 2006.

167 Re Saul D Harrisson & Sons Ltd [1995] 1 BCLC 14.

38 närmast anläggandet av billighetshänsyn. Frågan som bör ställas är om sådana hänsyn skulle leda till att majoriteten anses ha handlat i strid med ”good faith”.169 Denna bedömning ska gör-as på grundval av objektiva skälighetshänsyn, parterngör-as subjektiva föreställningar är irrele-vanta.170 I sammanhanget ska även nämnas att det av praxis framgår att här behandlade rekvisit är kumulativa och att domstolarna ser strikt på den saken.Följaktligen krävs att ett handlande eller en underlåtenhet varit såväl unfair som prejudicial.171

Tidigare nämndes att fråga ska vara om skada på ett relevant intresse. Som synes tar s 994 sikte på intresset hos ”member”, ett begrepp som numera tolkas flexibelt. Således framhöll Lord Hoffmann i Re a Company (No. 00477 of 1986), att de intressen som skyddas kan skilja sig mellan olika typer av aktiebolag. Om en VD i ett stort publikt aktiebolag hade visst aktie-innehav, kunde en distinktion lätt göras mellan dennes intressen som VD och dennes intressen som aktieägare. Annorlunda förhöll det sig dock med privata fåmansbolag, där ägare investerat i bolaget med insikt om att framtida utdelning var osannolik, men inträtt med en förväntan om att kunna försörja sig på en företagsledande position. Sådana ägare hade en ”legitimate expect-ation” om en företagsledande position, varför ett avsättande kunde vara ”unfairly prejudicial to his interests as a member” och alltså inte blott som ”director”.172

Till skillnad från sin föregångare, avser s 994 CA 2006 inte endast handlande som är i strid med ”existing wrongs” (närmast att förstå som uttrycklig reglering).173 Det sagda slogs fast tidigt174, men det var först genom O’Neill v Phillips som vissa principiella uttalanden gjordes om när the unfair prejudice remedy var tillämpligt. I fallet angavs att den inledande frågan var om aktieägarens rättigheter hade blivit kränka, vilken skulle bedömas mot vad som följde av lag, bolagsordning eller formella aktieägaravtal. Överträdelse av sådana regler kunde alltså träffas av bestämmelsen. Domstolen framhöll dock att, även om dylik reglering inte hade överträtts, det fanns situationer där utnyttjandet av däri intagna föreskrifter kunde vara obilligt. Följaktligen kunde exempelvis handlande som inte var i strid med sådana bestämmelser likväl anses unfairly prejudicial p.g.a. s.k. ”equitable considerations”. Inom ramen för de senare, kunde domstolen beakta ”the true intentions of the parties”, varför bl.a. informella överens-kommelser kunde påverka bedömningen av om något var unfairly prejudicial eller ej.175

169 Re Guidezone. Se även French m.fl. s. 584.

170 Re Guidezone. Se de Vries s. 96.

171 Se Re Saul D Harrisson & Sons Ltd [1995] 1 BCLC 14 och Re Elgindata Ltd. Jfr även de Vries s. 144.

172 Re a Company (No. 00477 of 1986) [1986] BCLC 376, ref. av de Vries s. 97. Jfr även O’Neill vs Phillips.

173 Se s 210 Compaies Act 1948. Jfr även Scottish Co-op Wholesale Society Ltd v Meyer.

174 Se Re a Company (No. 8699 of 1985) [1986] BCLC 382. Jfr även Gower & Davies s. 724 och de Vries s. 98.

39 Mot denna bakgrund konstateras att frågan om något är unfairly prejudicial ska bedömas mot; (i) ”formella överenskommelser”, (ii) informella överenskommelser, samt (iii) andra om-ständigheter där ”equitable considerations” kan uppkomma.176 Som en kort exemplifiering av situationer som sålunda träffas kan nämnas; (i) ofrivillig avsättning från företagsledande position utan erbjudande om lösen av aktieinnehavet177, (ii) tunneling (jfr kap. 3.3), såsom; ut-spädning178 eller utsvältning179, (iii) allvarlig misskötsel180, samt (iv) ej iakttagen informations-skyldighet181. Av dessa är ansökningar med avsättning från förtagsledande position som åbe-ropad grund de i särklass vanligaste.182 Här kan även nämnas att s 996 (1) förvisso möjliggör för domstolen att fritt (se dock nedan) besluta om lämpliga sanktioner och s 996 (2) ger fler ex-empel än tvångsinlösen. Likväl ansöks och beslutas i regel om inlösen.183 Vidare har mig veter-ligen hittills endast andra ägare ådömts inlösenskyldighet, inte bolaget.

Vad gäller rekvisitet ”the company’s affairs” i s 994 omfattar detta enligt Gower & Davies ” … the activities of controllers of companies, whether they conduct the business of the company through the exercise of their powers as directors or as shareholders or both.”.184 Det sagda motsägas dock av Re Unisoft Group Ltd (No. 3) [1994] 1 BCLC 609, där det angavs att utövandet av rättigheter knutna till aktieägandet, t.ex. röstning på bolagsstämma, inte kunde utgöra grund för unfair prejudice. Däremot kunde åtgärder som företaget vidtog på grundval av sådant utövande angripas.185 Frågan berörs inte av French m.fl., vilka dock framhåller att i ”company’s affairs” inte ryms privata angelägenheter som råkar påverka bolaget.186

Avslutningsvis ska här nämnas att s 994 CA 2006, till skillnad från the just and equitable remedy, vare sig kräver att käranden visar ”tangible interest”187 eller har s.k. ”clean hands”. Det senare innebär att en kärande kan nå framgång, trots att hon agerat ”försumligt”. Sådan försumlighet kan dock påverka frågan om ”the prejudice” varit ”unfair”.188 Nämnas kan också

176 de Vries s. 106 och 144.

177 O’Neill v Phillips. Jfr även Ebrahimi v Westbourne Galleries och Phoenix Office Supplies v Larvin.

178 T.ex. Re Cumana Ltd [1986] BCLC 430, Re London School of Electronics och Re Elgindata Ltd.

179 Re Sam Weller & Sons och Grace v Biagioli [2005] EWCA Civ 1222 och Re Cumana Ltd [1986] BCLC 430. Enligt de Vries synes domstolar endast agera mot uppenbara fall av utsvältning, se de Vries s. 110.

180 Endast två fall existerar, där endast ett bifallits, nämligen Re Macro (Ipswich). Det andra är Re Elgindata Ltd. Neville (2010) s. 265, framhåller det senare till stöd för att engelsk rätt inte medger exit vid misskötsel, vilket får anses vara felaktigt. Däremot är domstolarna väldigt ovilliga att medge exit i dessa fall, se de Vries s. 111.

181 Re a Company (No. 008699 [1986] BCLC 382.

182 Drygt 67 % av ansökningarna befanns åberopa denna grund i Law Commission (1996) appendix E.

183 Se de Vries s. 83 och 116. Se även Law Commission (1996) Appendix E.

184 Gower & Davies s. 720.

185 Se de Vries s. 89.

186 French m.fl. s. 589.

187 Med detta förstås att käranden t.ex. måste visa att det skulle uppkomma ”significent surplus” efter betalning till borgenärerna för att tvångslikvidation ska kunna beslutas. Se härom de Vries s. 64.

40 att det i O’Neill v Phillips utvecklats ett resonemang om ”reasonable offer” för att förhindra onödiga rättegångar, vilket inte utvecklas här. Vad gäller värdering av aktier vid tvångsinlösen sker denna vanligen pro rata parte på basis av bolagets totala värde som en going concern och utan ”rabatt” på minoritetsposter. Slutligen kan även nämnas att s 996 (1) CA 2006 inte möjlig-gör beslut om tvångslikvidation. För detta krävs en talan jämte s 122 (1) (g) IA 1986.