Norsk rätt

6.2.1 Övergripande

Norsk rätt skiljer mellan allmennaksjeselskaper och aksjeselskaper, vilka regleras i separata lagar. Då de förstnämnda är att jämföra med publika aktiebolag är aksjeselskaper av intresse för denna uppsats. Dessa regleras i Lov 13. juni 1997 nr. 44 om aksjeselskaper (NAL). I likhet med engelsk rätt, innehåller norsk rätt ingen exit right at will. Däremot återfinns appraisal rights i §§ 4-17 (1) 4p., § 4-18 (3) och 4-26 (1), ett winding-up remedy i § 16-19 (1) samt oppression remedies i § 4-24 och § 16-19 (2) NAL. Inom ramen för detta arbete behandlas endast §§ 4-24 och 16-19 NAL, den senare dock endast översiktligt.

6.2.2 Exit i § 4-24

6.2.2.1 Historik, § 16-19 och förhållandet mellan § 4-24 och § 16-19

I viss mån kan föregångaren till § 4-24 sägas vara, den i kap. 5.3.2 omnämnda, § 13-3 NAL 1976. Samtidigt skiljer sig § 4-24 NAL i betydande mån från den senare och för övrigt återfinns § 13-3 NAL 1976 närmast oförändrad i § 16-19 nuvarande NAL. Sistnämnda bestämmelse har många likheter med 25 kap. 21-22 §§ ABL och fråga är alltså primärt om ett winding-up remedy189, dock med möjlighet att istället framställa yrkande om att få lösa in kärandens aktie-innehav. I likhet med ABL tillkommer den sistnämnda optionsrätten endast bolaget. Vissa skillnader finns dock. Exempelvis märks att § 16-19 NAL inte uppställer krav om viss andel av aktieinnehavet för talerätt och att bestämmelsen endast talar om överträdelser av mot-svarigheten till 7 kap. 47 § och 8 kap. 41 § 1 st. ABL. Det materiella innehållet av § 16-19 NAL berörs dock inte vidare i denna uppsats. Av större intresse är nämligen § 4-24 NAL, efter-som den saknar motsvarighet i svensk rätt.

189 Det kan noteras att § 16-19 NAL talar om ”oppløsning”, vilket egentligen endast avser att lägga den rättsliga grunden för en senare likvidation. Se härom Aarbakke m.fl. s. 882.

41 Inför antagandet av § 4-24 NAL behandlades exitproblematiken tämligen ingående i för-arbetena, varvid de inlåsningseffekter som kunde dabba minoritetsägare i fåmansbolag fram-hölls som skäl för ett förstärkt minoritetsskydd. Vidare betonades fåmansbolagens likhet med den norska motsvarigheten till (bl.a.) handelsbolag, för vars ägare det fanns bredare möjligheter till utträde.190 Däremot, till skillnad från the Cohen Committe (jfr kap. 6.1.1), angavs inte ut-tryckligen att befintlig winding-up remedy var otillräcklig. Detta får dock anses framgå mellan raderna. Likväl berörde utskottet övriga tillgängliga minoritetsskyddsregler, men underströk därvid att ”[m]inoriteten vil derimot normalt ikke ha noen direkte innflytelse på selve beslut-ningene i selskapets styrende organer. Det er tross alt de beslutninger som treffes som blir det vesentlige også for en minoritet i selskapet.”. Och vad gällde dessa beslut framhöll utskottet att det skydd som likhetsprincipen och generalklausulerna uppställde i praktiken lätt kunde kring-gås. Avseende den senare angavs att: ”[d]e fleste beslutninger som treffes i et aksjeselskap mot synspunkter fra en minoritet, vil allerede i utgangspunktet falle utenfor generalklausulen ganske enkelt fordi uenigheten gjelder driften av selskapet og ikke spørsmål om begunstigelse av en gruppe aksjeeiere på en annens bekostning.”191 Det är alltså mot denna bakgrund tillskap-andet av § 4-24 bör förstås, dvs. som avsedd att förstärka minoritetsskyddet.

Vad gäller förhållandet mellan § 4-24 och § 16-19 förutsattes i förarbetena192 till NAL att en minoritetsaktieägare skulle kunna göra gällande bägge bestämmelser och Aarbakke m.fl.193 framhåller att en aktieägare kan framställa krav om likvidation jämte § 16-19 i första hand och ett subsidiärt krav om inlösning jämte § 4-24. I förarbetena194 framhölls dock att krav-et på ”særlig tungtveiende grunner” i § 16-19 innebär att dkrav-et krävs mer för beslut om tvångs-likvidation än för inlösen jämte § 4-24, där endast ”tungtveiende grunner” krävs. Vidare anger Aarbakke m.fl. att det vid bedömningen av om særlig tungtveiende grunner föreligger, bl.a. måste beaktas om aktieägaren har möjlighet att istället få sina aktier inlösta jämte § 4-24 och endast om ett tvångslikvidationsbeslut skulle ge minoritetsaktieägaren ett ” … ikke uvesentlig bedre oppgjør enn det han kan få etter … (§ 4-24 NAL) … kan oppløsningskrav tas til følge.”.195 Följaktligen är § 16-19 att se som subsidiär i förhållande till § 4-24 och, liksom i svensk rätt, främst som en ultima ratio.

190 Se NOU 1996:3 s. 74 och Ot. prp. nr 23 (1996-97) s. 107.

191 NOU 1996:3 s. 74.

192 NOU 1996:3 s. 187.

193 Aarkbakke m.fl. s. 935.

194 NOU 1996:3 s. 187.

42 6.2.2.2 Materiellt innehåll

Som nämndes i kap. 6.2.1 är § 4-24 NAL ett oppression remedy. Tvångslikvidation kan alltså endast följa av § 16-19. Till skillnad från sistnämnda bestämmelse tillskapar dock § 4-24 en möjlighet för aktieägare att kräva inlösen, dvs. även om bolaget inte skulle önska detta. Denna rätt är tvingande och kan utövas efter väckande av talan. Talerätt tillkommer varje aktieägare. Bestämmelsen innehåller alltså inga krav på viss andel av antalet aktier eller röster. Däremot kan inlösenkrav endast riktas mot bolaget och inte mot en aktieägare (se dock nedan). Vidare krävs att ”tungtveiende grunner” talar för inlösen p.g.a. förekomsten av något av de tre typfall som anges i bestämmelsen. Dessa är att; (i) et selskapsorgan eller andre som representerer sel-skapet, har handlet i strid med §§ 5-21 og 6-28, (ii) en annen aksjeeier i selskapet har misbrukt sin innflytelse i selskapet, eller (iii) det har oppstått et alvorlig og varig motsetningsforhold mellom aksjeeieren og andre aksjeeiere i selskapet vedrørende driften av selskapet.

Som synes tar endast de två förstnämnda typfallen sikte på missbrukssituationer och med hänsyn till att praxis avseende § 13-3 NAL 1976 fortfarande är av betydelse, följer att även dessa i första hand tar sikte på materiellt- och inte formellt missbruk.196 Vad gäller typfall (ii), får det anses ha sin motsvarighet i svensk rätt, medan typfall (i) endast omfattas av 25 kap. 21-22 §§ ABL om en aktieägare medverkat till missbruket ifråga (se kap. 5.3.2-3).

I motsats till nyss berörda typfall, förutsätter typfall (iii) inget missbruksförhållande. Istället talas det om ett allvarligt och varaktigt motsättningsförhållande. Denna exit-rätt saknar motstycke i svensk rätt och var även en nyhet i norsk rätt när den tillkom, även om Rt 1952 s. 967 omnämndes som exempel på situationer som avsågs.197 I sin kommentar till bestämmelsen angav dock utskottet att det i de fall som avsågs, normalt förutsattes att aktieägarna tog aktiv del i driften av bolaget och att motsättningsförhållandet innebar en bristande förutsättning för fortsatt samverkan. Kravet på att motsättningsförhållandet skulle vara ”allvarligt”, innebar dock enligt utskottet att det skulle vara djupgående och att aktieägaren inte kunde förväntas kvarstå som delägare. Vad gällde kravet på att motsättningsförhållandet skulle vara ”varaktigt”, noterades att det skulle vara så pass cementerat att det fanns ”liten grunn” att det skulle upp-höra. Utskottet berörde dock inte närmare det krav som återfinns i bestämmelsen om att mot-sättningsförhållandet även ska röra ”driften” av bolaget.198

Frågan om vad som avses med ”driften” av bolaget har dock varit föremål för behandling i två underrättsdomar, RG 2004 s. 1346 och RG 2007 s. 1153, vilka talar för att ”driften” ska

196 Se härom Rt 1999 s. 330 samt Aarbakke m.fl. s. 293. Jfr även kap. 5.3.2 ovan.

197 I fallet sades bland annat ena aktieägaren upp från sin företagsledande position.

43 förstås i vid mening. I sistnämnda fall angavs dock att ju mer avlägset ett visst motsättnings-förhållande är från själva driften av bolaget, desto mer tungtveiende grunner krävs för exit-rätt. Aarbakke m.fl. anger för sin del att ”motsättningsförhållande rörande driften av bolaget” inte omfattar fall där oenigheten har samband med förhållanden utanför bolaget, exempelvis skils-mässa eller där ena aktieägaren förolämpat eller skadat en annan delägare. Exit i dylika fall bör dock, enligt deras mening, kunna ske jämte allmänna rättsgrundsatser.199 Det kan dock noteras att vare sig denna fråga, eller typfall (iii) i övrigt, har prövats av Høyesterett.

Som redan framgått krävs utöver förekomsten av något av nu behandlade typfall, även tungtveiende grunner för inlösen. Utan att vidare fördjupning, kan här nämnas att gemensamt för samtliga nämnda typfall, är att utgångspunkten är att en aktieägare har att utträda ur bolaget genom att avyttra sitt aktieinnehav. I förarbetena anges, att först när detta alternativ inte före-faller vara realistiskt, utträde kan ske jämte § 4-24 NAL och som exempel nämns situationen när bolaget inte godtar en potentiell köpare, eller när den ersättning som kan erhållas är orealist-iskt låg.200 Aarbakke m.fl. anger dock att ett utfört säljförsök inte är ett villkor för tillämpning av § 4-24, men framhåller samtidigt att det eventuellt kan få vikt för frågan om tungtveiende grunner föreligger.201 Här kan även nämnas att Høyesterett, i sin dom den 29 juni 2016, för frågan om tungtveiende grunner förelåg, bl.a. beaktade att den samlade kränkningen varit betydande och att minoritetsaktieägaren saknat reell möjlighet att utträda ur bolaget.202

Avslutningsvis ska dock nämnas att, oavsett om samtliga nu nämnda förutsättningar är uppfyllda, det enligt § 4-24 (2) inte är möjligt att genomdriva tvångsinlösen om en sådan skulle orsaka väsentlig skada för bolagets verksamhet eller i övrigt vara oskäligt för bolaget, samt heller inte om bolaget anvisar någon annan som är villig att förvärva aktierna mot vederlag som minst motsvarar inlösensumman. Dessutom måste aktieägaren väcka talan inom rimlig tid. Nu nämnda begränsningar återkommer delvis i diskussionen i kap. 8.3 nedan