Närmare om 25 kap. 21 §

Av 25 kap. 21 § ABL kan utläsas att allmän domstol kan besluta om bolagets likvidation om en (i) aktieägare, genom att (ii) missbruka sitt inflytande i bolaget, (iii) uppsåtligen, (iv) med-verkat till en överträdelse av (v) ABL, ÅRL eller bolagsordningen, såvida (vi) det finns sär-skilda skäl för det, på grund av missbrukets långvarighet eller annan anledning och (vii) förut-satt att talan väckts av en aktieägare, vars aktieinnehav motsvarar 10 % av bolagets aktier.

Som synes krävs att flera förutsättningar är för handen för att nå framgång med en talan jämte 25 kap. 21 § och Nerep & Samuelsson beskriver bestämmelsen som närmast ett slags ultima ratio. Författarna anser att denna syn bekräftas av att överrätterna inte har tillämpat bestämmelsen.100 Mig veterligen har bestämmelsen endast tillämpats av tingsrätterna vid tre101 tillfällen, varav endast ett med framgång (fallet präglades av speciella förhållanden102). Två av dessa mål överklagades förvisso till Svea hovrätt, men i det ena fallet103 ansågs den intervenient som överklagat inte ha visat sannolika skäl för att saken angått denne och i det andra fallet104 undanröjdes tingsrättens dom för stadfästelse av parternas förlikning. Det saknas alltså vägled-ande avgörvägled-anden för hur 25 kap. 21 § närmare bör förstås.

Ett tämligen centralt rekvisit som bör diskuteras är vad som konstituerar missbruk av in-flytande i den mening som avses i 25 kap. 21 §. Som exempel på sådant missbruk anges i de tämligen sparsamma förarbetena, att missbruk kan utövas genom bolagsstämmobeslut i strid med generalklausulen. Men även påverkan på bolagsledningen som utövas utanför bolags-stämma, kan konstituera missbruk, om den aktieägare som utövat påverkan därigenom med-verkar till att bolagsledningen vidtar åtgärder som innebär missbruk.105 Kravet på att

99 Om detta stycke se prop. 1975:103 s. 253 f. Om Aktiebolagsutredningens mening, se SOU 1971:15 s. 330.

100 Se Lexino (25:21) kap. 2.1.

101 Stockholms tingsrätts dom 1997-12-23 nr T 6-655-97 (Trustor, cit. mål nr T 6-655-97) - bifall, Solna tingsrätts dom 2017-03-08 nr T 1357-16 (cit. mål nr T 1357-16), samt Stockholms tingsrätts dom 2011-03-07 nr T 11711-10 (cit. mål nr T 11711-10). Jfr även Andersson (2010) s. 205.

102 Se i not 101 nämnda Trustor-fallet. Jfr även Andersson (2006) s. 169.

103 Svea hovrätts avd. 4 beslut 2000-02-21 nr T 1627-97 (Ö av mål nr T 6-655-97).

104 Svea hovrätts avd. 2 dom 2012-02-28 nr T 2953-11 (Ö av mål nr T 11711-10).

26 ägare” ska ha utövat maktmissbruk, tolkas alltså flexibilitet. I övrigt ger dock förarbetena inte mycket ledning.106 Från underrättspraxis kan dock framhållas följande:

Mål nr T 6-655-97 (se not 101 ovan); Förvärv av aktier i strid med (nuvarande) 21 kap. 5 § ABL samt bl.a. olovliga förtäckta värdeöverföringar till betydande belopp, ansågs konstituera missbruk.

Mål nr T 11711-10 (se not 101 ovan); Tingsrätten fann missbruk föreligga i tre av käranden angivna fall, nämligen när majoritetsägaren, i strid med 7 kap. 46 § ABL, beviljat sig själv ansvarsfrihet, i strid med 18 kap. 11 § ABL beslutat att avslå minoritetsaktieägarens begäran om utdelning, samt slutligen genom överträdelse av 7 kap. 47 § ABL när majoritetsaktieägaren fattat beslut om att hon i sin egenskap av styrelseledamot och VD skulle erhålla ersättning motsvarande 50 % av vinsten (se dock nedan). Mål nr T 1357-16 (se not 101 ovan); Käranden gjorde gällande att majoritetsaktieägarna bl.a. begränsat hans rätt till insyn, undanhållit material för den särskilda granskaren, gjort olovliga förtäckta värdeöver-föringar, samt mot hans vilja genomfört en inkråmsöverlåtelse till bolag där en av övriga ägares fru var styrelseledamot, samtidigt som majoritetsägarna därefter motsatte sig frivillig likvidation. Tingsrätten fann inte att käranden hade visat att någon åtgärd hade inneburit missbruk.

Vad gäller doktrin märks Lindskogs kommentar till 1975 års motsvarighet till 25 kap. 21 § ABL, där han bland annat anför att missbruk i bestämmelsens mening inte föreligger när ett bolag ingår ett (för detta) ofördelaktigt avtal med en majoritetsaktieägare, såvida dennes aktie-innehav på intet vis har påverkat bolagets handlande. Vidare är ett ”excessivt utnyttjande” av de rättigheter som tillkommer majoriteten inte att betrakta som missbruk. Därutöver framhåller Lindskog att 25 kap. 21 § är att se som ” … en sanktion vid överträdelse av de gränser som givits för majoritetens rätt att utöva sitt inflytande i bolaget.”, och att ” [b]estämmelsen … inte (får) utnyttjas i syfte att genom att beteckna visst handlande som missbruk sätta nya gränser för minoritetsskyddet.”.107

Som nämnts tillkom ABL 1975 genom nordiskt samarbete. I sammanhanget kan därför nämnas att Høyesterett i Rt 1999 s. 330, för norsk del, tillämpat § 13-3 Lov 4. juni 1976 nr. 59 om aksjeselskaper (NAL 1976), en bestämmelse som liknade nuvarande 25 kap. 21-22 §§ ABL (se vidare kap. 6.2). I målet hade Høyesterett bl.a. att ta ställning till om formella fel vid avtals-ingående108 motiverade tvångslikvidation, varvid domstolen slog fast att § 13-3 NAL 1976 i

106 Jfr t.ex. prop. 1975:103 s. 245-255, prop. 2000/01:150 s. 102 f och prop. 2004/05:85 s. 876.

107 Lindskog s. 217.

108 Beslutsprocessen hade inte följts. Avtalet var sådant att det föll inom styrelsens kompetensområde, men hade inte behandlats av denna. Vidare hade styrelsen, p.g.a. jäv, inte varit beslutsför.

27 första hand avsåg missbruk av materiella bestämmelser, inte bestämmelser om själva besluts-processen. Däremot kunde allvarliga överträdelser av beslutsprocessen träffas, såvida annan aktieägares möjligheter att utöva sina rättigheter därigenom väsentligen försämrades.

Frågan kan ställas om Høyesteretts uttalanden i Rt 1999 s. 330 även har bäring på svensk rätt, dvs. omfattar 25 kap. 21 § endast allvarliga formella fel. Det mesta får dock anses tala mot en sådan ordning. Exempelvis talar ABL helt allmänt om överträdelser av bl.a. ABL och några uttalanden i den riktningen återfinns inte i förarbetena. När förarbetena talar om ”grövre maktmissbruk”109, avses även överträdelser av materiella bestämmelser. Vidare anger Lindskog att det är oväsentligt på vilket sätt ABL överträds, så länge överträdelsen är en följd av aktieägarinflytande och bestämmelsens övriga rekvisit är uppfyllda.110

För egen del och i brist på klargöranden i förarbetena, vill jag framhålla att ”missbruk” av Nationalencyklopedin definieras som ”olämplig (och otillåten) användning som kan med-föra skada”.111 I detta ligger inget direkt krav på att den olämpliga användningen skulle ha varit av särskilt allvarligt slag. Eftersom 25 kap. 21 § ABL enligt sin ordalydelse talar om missbruk genom överträdelse av bl.a. ABL, kan enligt min mening inte anses däri rymmas annat än ett (objektivt sett) olämpligt utnyttjande av sitt inflytande, genom överträdelse, vilken som helst112, av ABL, ÅRL eller bolagsordningen, till nackdel för bolaget eller annan delägare. Hur allvarlig överträdelsen varit bör istället få betydelse inom ramen för om ”särskilda skäl” före-ligger, genom att dessa bör vara mer eller mindre framträdande beroende på överträdelsens art och verkningar. Visst stöd för det sagda anser jag finnas hos Lindskog och för övrigt de tidigare nämnda mål nr T 6-655-97, mål nr T 11711-10, samt mål nr T 1357-16.113

Som framgått krävs alltså, för tvångslikvidation, att det även föreligger särskilda skäl, på grund av missbrukets långvarighet eller annan anledning. Som synes nämns missbrukets var-aktighet särskilt. Enligt Lindskog möjliggör dock inte tidigare missbruk tvångslikvidation om det står klart att vidare missbruk inte kommer att ske. Och endast om, fortsätter han, tvångs-likvidation kan leda till ett ”återställande av ekonomisk skada” eller eljest lindra effekterna av missbruket, bör särskilda skäl anses föreligga. I linje härmed anger Lindskog att ett ”alldeles så långvarigt missbruk” inte motiverar tvångslikvidation, om det står klart att det inte kommer att fortsätta, liksom tvångslikvidation inte skulle läka skadan av missbruket. Att bestämmelsen

109 SOU 1971:15 s. 329.

110 Se Lindskog s. 217.

111 Nationalencyklopedin, missbruk, ”http://www.ne.se.ezp.sub.su.se”, Lydelse 2017-05-21.

112 Jfr dock Sandström T. s. 208.

113 I mål nr T 1357-16 anges förvisso att det krävs ”allvarliga överträdelser”. Uttalandet är dock av generellt slag och inte begränsat till viss typ av överträdelse, liksom görs efter genomgång av samtliga rekvisit i 25 kap. 21 §.

28 särskilt nämner missbrukets varaktighet är enligt Lindskog endast avsett att ge långvarighet en presumtionsverkan för ytterligare missbruk.114 Överväganden av detta slag återfinns i mål T 6-655-97. Det bör dock framhållas att Lindskog där hördes som vittne och uppenbarligen har dennes åsikter färgat domskälen. Lindskogs uttalanden saknar nämligen stöd i rättskällorna, vilket han själv nämner.115 Det har dock inte hindrat tingsrätten från att ta sådana hänsyn. Några liknande hänsyn togs dock inte i mål T 11711-10, där varaktigheten i sig synes ha kunnat vara tillräcklig som särskilda skäl.I mål nr T 1357-16 angavs dock att 25 kap. 21 § bl.a. förutsätter att övriga minoritetsskyddsregler inte kan/bör användas eller är otillräckliga.

Trots den betydelse missbrukets varaktighet givits, utvecklas detta inte i förarbetena. Från underrättspraxis kan dock nämnas att i mål nr T 11711-10, missbruk inte ansågs långvarigt när två fall av konstaterat missbruk skett den 29 januari, samt ett fall den 12 juli samma år. Missbruk mellan juni till november samma år ansågs dock långvarigt i mål nr T 6-655-97.

Som nämnts kan särskilda skäl föreligga även av ”annan anledning” och som exempel anges i förarbetena fall då missbruket varit grovt och då fara föreligger att det upprepas.116 Lindskog går dock längre och påstår att särskilda skäl bör föreligga om det framstår som mycket sannolikt att ett missbruk är förestående, trots att något missbruk inte tidigare har skett. Detta synes Lindskog motivera med att bestämmelsens syfte är att skydda minoriteten mot missbruk.117 Uttalandet står dock i direkt strid med bestämmelsens ordalydelse.

Lindskog argumenterar vidare för att rekvisitet ”särskilda skäl” innebär att rätten har att göra en intresseavvägning mellan minoritetens likvidationsintresse och majoritetens däremot stående intresse. Härvid ska mot varandra vägas en likvidations positiva verkningar för de tid-igare, mot de negativa följderna för de senare, samt hänsyn tas till den grad av otillbörlighet som missbruket har inneburit. Lindskog anför härvid att hänsyn även ska tas till de anställdas och fordringsägarnas intressen.118 Vid denna bedömning kan även missbrukets varaktighet få förnyad, dock ej (till synes) ensamt avgörande, betydelse.119 Som synes argumenterar Lindskog för att intresseavvägningen ska avse frågan om likvidation ska ske. Något stöd för denna men-ing går inte att återfinna i förarbetena. Det kan förvisso nämnas att uttalandena gjordes under ABL 1975, när 25 kap. 21-22 §§ behandlades i samma bestämmelse. Om Lindskog idag står

114 Lindskog (s. 217 f) anser dock att särskilda skäl föreligger i dylika fall, om minoritetsägarens aktier blivit mycket svårsålda. Vidare kan varaktigheten få betydelse i den intresseavvägning han förordar (se nedan).

115 Se Lindskog s. 218 not 15.

116 Prop. 1975:103 s. 503. Se även SOU 1975:15 s. 330.

117 Lindskog s. 217.

118 Lindskog s. 218 f.

119 Lindskog anger t.ex. att varaktigheten kan ” … medföra att särskilda skäl skall anses vara för handen trots att de ekonomiska intressena balanserar ganska jämt.”. Lindskog tillmäter alltså de ekonomiska intressena större betydelse för frågan om särskilda skäl föreligger. Se härom Lindskog s. 219.

29 fast vid uttalandena är för mig okänt. Likväl får det även enligt då gällande bestämmelse och tillhörande förarbeten anses ha stått klart att den intresseavvägning som föreskrevs av lagtexten tog sikte på frågan om rätten borde besluta om likvidation eller om den borde bifalla bolagets yrkande om att istället få lösa in kärandens aktier.120 Om inte annat har detta tydliggjorts i ABL; annars hade den förordade intresseavvägningen, särskilt hänsynen till de anställda och borgen-ärerna, kommit till uttryck även i 25 kap. 21 § och inte blott i 22 §.121

Trots vad som sagts i föregående stycke är det, enligt min mening, inte uteslutet att hän-syn likt de Lindskog dryftat, kan få betydelse även för frågan om tvångslikvidation överhuvud-taget bör utdömas. Min uppfattning är dock att lagstiftaren nämnt missbrukets varaktighet sär-skilt, av en anledning. Följaktligen ska detta tillmätas särskild betydelse. Självklart bör den varaktighet som krävs för att konstituera särskilda skäl, tillåtas variera utifrån omständlig-heterna i det enskilda fallet, där överträdelsens art och verkningar bör ges avgörande betydelse. Men den intresseavvägning mellan minoritetens likvidationsintresse och majoritetens däremot stående intresse som förordats av Lindskog, bör enligt min mening här få betydelse i så måtto att utfallet av denna påverkar vilken varaktighet av missbruket som kan anses vara tillräcklig för att särskilda skäl ska anses föreligga. För egen del anser jag dock vare sig bestämmelsens ordalydelse eller förarbetsuttalandena till denna, utesluta tvångslikvidation i de fall majorit-etens intresse förvisso väger över minoritmajorit-etens likvidationsintresse, men där utövat missbruk pågått under lång tid. Däremot är det min uppfattning att uttalandena i mål nr T 1357-16, att 25 kap. 21-22 §§ förutsätter att övriga minoritetsskyddsregler inte kan eller bör användas eller är otillräckliga, sannolikt utgör gällande rätt. Vilken linje HD intar och om i övrigt t.ex, såsom England, ”tangible interests” (se kap. 6.1.2) måste påvisas, får vara osagt.

Något ska även sägas om vem som är taleberättigad. Som nämnts förutsätts att talan väcks av den som har mer än 10 % av bolagets aktier. Om talan väckts av en sådan aktieägare, men denne väljer att återkalla sin talan, får dock övriga aktieägare som väckt talan fullfölja denna, även om de inte representerar 10 % av bolagets aktier (25 kap. 21 § 2 st.). Enligt Lindskog gäller här sedvanliga krav på aktieägarlegitimation, dvs. införing i aktieboken krävs för att vara taleberättigad, alternativt att sådan införing obehörigen vägrats.122 Saken berörs inte i förarbetena, men enligt min mening saknas skäl att ifrågasätta riktigheten i uttalandet. Dock får vissa frågor anses obesvarade. Är exempelvis en aktieägare som inte begärt införande förrän

120 Jfr prop. 1975:103 s. 503. Jfr även SOU 1975:15 s. 329 f.

121 Återigen kan nämnas att Lindskogs mening ändock påverkat skälen i mål nr T 6-655-97 s. 13.

30 efter det att hon utsatts för missbruk berättigad att göra gällande exit-rätt baserad på missbruk som förekommit innan införandet eller innan eventuell obehörig vägran därom?

Vare sig förarbetena eller Lindskog berör dock andra sidan av myntet, dvs. att missbruk ska ha utövats av en ”aktieägare”. Hur bör detta förstås? Krävs även här införande i aktieboken? Enligt min mening bör de argument som Sjöberg fört fram avseende motsvarande fråga för 22 kap. 1 § ABL, ha bäring även här. Sålunda skulle exit-rätt inte vara beroende av att den som utövar missbruk är införd i aktieboken.123 Det sagda har för övrigt även bäring på 29 kap. 4 §.