I detta kapitel sammanfattas erfarenheterna från de här utvalda fallstudierna (se kap. 6 och 7). Information från fallstudierna har framförallt lokaliserats och beskri- vits genom sökningar på Internet, men också efter information från de intervjuade experterna. I mindre utsträckning finns information om sådana här fallstudier till- gänglig via traditionell litteratursökning. Upplägg och detaljbeskrivningarna i dessa varierar, vilket gör det svårt att jämföra dem. I sammanfattningen här har vi valt att i första hand lyfta fram den del som oftast varit bra beskriven, nämligen målsätt- ningen (vad vill man uppnå?). Mindre fullständigt beskrivet eller inte alls beskrivet är metoder. Begreppet landskapsplaner eller regionala planer har använts i en vid och varierande betydelse.
Målsättningar
Regionala planer som omfattar delar av landskap finns i ett antal länder i Europa. Några olika inriktningar för målsättningen kan vara breda eller mera specifika. Erfarenheterna från de europeiska fallstudierna kan beskrivas från någon av nedan- stående inriktningar, såsom:
• Att ge underlag till en allmänt övergripande landskapsutveckling (Belgiens regionalplaner, konsolideringsplaner). I dessa utgår man från en helhetssyn på landskap och försöker bryta olika sektorstänkande. Sådana landskaps- planer och målbilder för landskapsutveckling ska befrämja en ekologiskt inriktad, hållbar regional utveckling genom att bidra med beslutsunderlag, inventeringar och analyser.
• Att etablera principer för hållbar utveckling inom en region för att skydda miljön, kunna öka miljöhänsynen och hantera förändringar i en över- gripande helhet (Storbritannien).
• Att säkra landskapets identitet, dels från naturvårdssynpunkt, men också från boende och näringslivssynpunkt (Sydtyrolen). Andra målsättningar kan vara mera specifikt inriktade.
• Att långsiktigt bevara och utveckla kulturlandskapet i samarbete med jord- bruket (Schweiz). En viktig del i många av dessa är, att planer går över oli- ka typer av administrativa gränser, som landsgränser (se kap 6 Bayerischer Wald-Böhmerwald), kommungränser och andra administrativa gränser (Sydtyrolen, Altmark, tyska storlandskap).
• Att ge underlag för att skydda värdefulla landskap, eller utvalda objekt i ett visst landskap.
• Att utveckla en regional ram för önskvärd landskapsutveckling med en helhetssyn på art- och biotopskydd i ett landskapsperspektiv och med socio- ekonomiska synpunkter (tyska storlandskap)
• Att bevara biologisk mångfald på landskapsnivå (Nederländerna)
• Att beskriva naturens och landskapets tillstånd och utgöra ett informations- och diskussionsforum (Österrike)
• Att kunna restaurera skadade områden (Tyskland)
Tre viktiga begrepp, som används är; 1) landskapsmålbilder (Landschaftsleitbild), 2) ekologisk huvudstruktur (ecologische Hoofdstructuur) samt 3) landskapskarak- terisering, (landskapsanalys) (Landscape Character Assessment). Många av dessa kan ses som en slags orienteringshjälp för målsättningar för att kunna åstadkomma natur- och landskapsskydd. I målsättningen ingår också, ibland särskilt utpekat, att denna typ av regional planering ska ske tillsammans med olika intressegrupper. Erfarenheterna från de svenska och nordiska arbetsformerna kan falla inom ramen för dessa europeiska beskrivningar, men är mindre väl utvecklade eller inte alls genomförda i form av övergripande visioner eller målsättningar. En övergripande sammanfattande målsättning för samtliga skulle kunna vara, att man ska kunna planera för hela landskap och regioner på ett sådant sätt att man kan åstadkomma en hållbar utveckling, med bevarandet av biologisk mångfald på landskapsnivå. Detta kan ske genom att identifiera områden med höga värden för natur- och kulturvård och integrera dem med områden för produktion och rekreation. Betydel- sen av historisk kunskap och kontinuitet har stor betydelse.
De från Sverige redovisade fallstudierna upptar inte det arbete som har pågått i form av pilotprojekt inom sju län för regional landskapsplanering. De redovisar bara tidigare erfarenheter och kan indelas i olika landskapstyper: skogslandskap, jordbrukslandskap och traditionellt kulturlandskap. Några exempel från det urbana landskapet finns också.
I Sverige finns erfarenheterna från skogslandskapet (ekologiska landskapsplaner, Leko-områden, Ekoparker). I skogslandskapet har den övergripande målsättningen varit att kombinera rationellt skogsbruk med bevarande av biologisk mångfald. I Vilhelminaområdet har man arbetat i ett skogsdominerat landskap, men också med delar som innefattar fjäll- och myrområden. Målsättningen är att genom konceptet ”Model Forest” erbjuda en neutral arena för konflikthantering, där olika slag av markanvändning på samma område står i konflikt med varandra. I andra områden i Sverige har målsättningen varit bevarande av specifikt värdefulla delar, som t.ex. skogsbestånd av ädellövträd och de arter och ekosystem som är knutna till dessa. I ovanstående exempel har man integrerat planer på skogsskötsel med planer med jordbruksskötsel i det omgivande jordbrukslandskapet (Östergötlands eklandskap, Östra Vätternbranterna). De flesta erfarenheter från ett traditionellt jordbruksland- skap, ett kulturlandskap, finns från Norge (Hjartdal, Storfjorden, Valdres), men också från Sverige (Bråbygden) och Finland (Vanda). Målsättningen i jordbruks- landskapet har varit att åstadkomma skötsel och planering utifrån ett helhetsper- spektiv av natur- och kulturvärden och övriga kollektiva värden samt genom en bygdeutveckling med brukarmedverkan. Erfarenheter från moderna jordbruks- landskap finns främst från Danmark. Där har målsättningen varit att finna en ny gemenskap för bönderna och de boende, som gör det möjligt att, förutom för mat- produktion, finna medel för att upprätthålla kollektiva nyttigheter från naturvårds-
och kulturvårdsaspekter. Idag finns inte gemensamma delar för matproduktion i det regionala landskapet, utan på en internationell marknad. Målsättningen för den landskapsplanering som sker på Island har främst varit att karakterisera det storska- liga ”geologiska landskapet” och att värdera det med utgångspunkt för olika slag av energiproduktion.
Det finns en planeringsmodell framtagen för urban/semi-urban miljö med speci- ellt hänsynstagande till de värden som den biologiska mångfalden genererar. Mo- dellen är, baserad på landskapsekologiska principer med landskapsmönster och konnektivitet samt hur dessa kan integreras i den praktiska processen gällande planering- och genomförande på olika nivåer (Löfvenhaft & Ihse 1998, Löfvenhaft et al. (2002). Målsättningen är att finna modeller för identifiering och skydd av ekologiskt känsliga områden och biologisk mångfald. Andra modeller i urban mil- jö, som till delar bygger på Löfvenhafts material om biotoper i Stockholm, har med liknande målsättningar utvecklat en metod för att lätt kunna förstå spridningsmöns- ter och spridningsmöjligheter för evertebrater, främst skalbaggar knutna till ädel- lövträd. (Mörtberg och Ihse 2006). Andersson (2007) har i sin doktorsavhandling kommit med förslag till skötsel genom att inbegripa medborgarmedverkan.
Metoder och modeller
Metoderna för en regional landskapsplanering omfattar flera steg, med datainsam- ling, analys och kommunikation mellan medborgare och myndigheter. Metoderna är i allmänhet vagt eller inte alls beskrivna. De metoder som är beskrivna kan mera ses som modeller för vilka delar som ska ingå, än hur man ska kunna identifiera områden, identifiera karakteristiska drag, bestämma vad som ska ingå, eller hur dessa ska analyseras och hur planen ska genomföras.
Det vanligaste exemplet är att traditionella naturvårdsplaner integreras i en regional landskapsplan. En modell för landskapsinventering som kan ses som ett karakteris- tiskt exempel ges från Sydtyrolen. Där ska landskapsinventeringen bestå av en kartläggning av specifika biotoper och landskapselement som genom sitt ekologis- ka, kulturella och, intressant nog, estetiska värden är skyddsvärda. Dessutom ska det ingå en grönstrukturplan, som innehåller skydds- och skötselåtgärder för grön- områden inom bebyggda områden och dessa ska vara samlade under en gemensam målbild på kommunnivå. För de tyska storlandskapen (Nordwestdeutches Tiefland mm.) anges en tydlig modell, som skulle kunna användas generellt. I första steget avgränsas den region man anser vara av intresse. Inom denna görs sedan olika typer av analyser av tillståndet, dels abiotiska (av geologi, jordarter, klimat, hydro- logi, formelement), dels biotiska (som olika artinventeringar av växter och djur, liksom biotoper), hur naturresurserna nyttjas, inklusive transporter. Denna del av- slutas med en kvalitativ bedömning av landskapet samt kriterier för historisk såväl som för framtida landskapsutveckling.
I en modell av detta slag behövs olika typer av inventeringar. Vilken typ av inven- teringar som behövs och i vilken mängd är inte självklart. En studie för att förstå
informationsbehovet har gjorts i Tyskland, med dels en intressant teoretisk ut- gångspunkt, dels analyser av olika typer av inventeringar, med direkta metodan- visningar (www10). Selektiva biotopkarteringar anses vara dåliga på att upptäcka viktiga miljöer. Istället rekommenderar man heltäckande biotopkarteringar för mark och vatten, där data redan i fält integreras i något GIS-system. Förutom bio- toper är landskapsstrukturen och biotopmönstret av stor betydelse, där man senare kan analysera konnektivitet. Inventeringen kan på detta sätt vara ett viktigt infor- mationsinstrument för myndigheterna.
Idéer har utvecklats i Nederländerna, men också i Belgien, där har man haft land- skapsekologiska utgångspunkter med konnektivitet, som övergripande modell i en regional planering. Detta har resulterat i planer med ekologisk huvudstruktur, ett grönt ekologisk nätverk, där man knyter samman viktiga biotoper. Modellen ger möjlighet att inte bara skydda befintlig natur, utan också att planera i en regional skala för att restaurera och komplettera delar, så att ett funktionellt grönt nätverk för bevarande av biologisk mångfald kan åstadkommas (Belgien, Nederländerna). Landskapskarakteriseringen i Storbritannien innebär en modell, som ger möjlighet att inte bara systematiskt beskriva och analysera landskapskaraktärer och miljöfak- torer i olika regioner för att förstå områdes karaktär och värden, utan metoden ger också möjligheter att t.ex. visa på vilka principer man kan använda för skötsel och vård, eller för att göra miljökonsekvensanalyser eller framtidsscenarier (Storbritan- nien). I dokumenten finns emellertid inga detaljerade metodbeskrivningar. Hur analyserna och sammanvägningen ska ske av de olika insamlade data har vi inte funnit i någon beskrivning. Det finns inte heller någon enhetlig uppfattning om hur man ska beskriva landskapskaraktärer. En metod för att identifiera landskaps- karaktärer i kulturlandskap har visats från satellitbilder i Dalarna i Sverige (Läns- styrelsen Dalarna 2007). Metoden bygger på erfarenheter från en doktorsavhand- ling av Wästfelt (2004). En metod för att beskriva regioner och landskapskaraktärer i jordbrukslandskapet har utvecklats för länsnivå, med exempel från några län i Sverige, Uppsala och Östergötland. (Ihse 2004, Ihse och Runborg 1998, Cousin & Ihse 1996).
I Österrike finns en heltäckande kartering baserad på satellitbilder om kulturland- skapet och dess olika grader av antropogen inverkan (Wrebka muntlig). I Storbri- tannien har man använt en kart- och fältbaserad indelning i 32 olika landklasser, som underlag för ekologiska undersökningar. De utgörs av bio-geografiska klasser, baserade på enskilda arter (Bunce et al. 1995).
Från nordiska länder finns några modeller om hur man kan beskriva dynamiken i landskapet med ett historiskt djup. Vi har utmärkta källor i Sverige om kulturland- skapet och jordbrukslandskapet genom de gamla lantmäterikartorna och skifteskar- torna. Metoder för att beskriva landskapsdynamik i Norden har beskrivits av ett flertal forskare (Skånes 1997, Skånes & Bunce 1997, Käyhkö & Skånes 2005). Historiska modeller måste ingå för att man ska kunna förstå dynamik i ett helhets-
perspektiv av landskapet. Sådana modeller och teorier utvecklades tidigt och be- skrevs av geografen Hägersten i hans tidsgeografi som förloppslandskap (Häger- strand, 1991).
Kunskapen om skogshistorien går i allmänhet inte lika långt tillbaka i tiden, fram- förallt inte genom kartor. Den är inte heller lika väldokumenterad. Forskning som ger alltmer kunskap pågår inom detta område,. Den modell man arbetat efter i bo- reala skogar är framför allt den s.k. ASIO-modellen (Angelstam & Rosenberg, 1993). Den innebär att skogsmiljöerna beskrivs efter deras störningstolerans mot brand och hur ofta de har brunnit (aldrig, sällan, ibland, ofta).
Det är också svårt att finna metoder eller modeller för hur data från artinventering- ar ska kunna kopplas till biotopdata, markanvändningsdata eller landskapskaraktä- rer. Möjligheten att koppla artnivå med landskapsnivå kan ske genom att arbeta, som nämnts ovan, med hotade arter i konnektivitetsmodeller och potentiella sprid- ningsmodeller (Norderhaug et al 2000). Andra angreppssätt kan vara att arbeta med signalarter eller paraplyarter i dessa modeller, eller i modeller för landskapskarak- terisering. Arter, eller artgrupper, som utgör mobila länkar är viktiga att använda i dynamiska landskapsmodeller för att ekosystemfunktioner ska kunna upprätthållas. Mobila länkar är organismer som fröspridare och pollinatörer, som sammanbinder habitat och ekosystem över tid och rum, och därmed är nödvändiga för att upprätt- hålla resiliens (återhämtningsförmågan) (Lundberg & Moberg 2003). Ett antal sådana mobila länkar är identifierade i olika ekosystem, men kunskapen är spora- disk och otillräcklig.
I ett flertal av modellerna ingår också koncept som innebär olika slags medborgar- medverkan – för planering, i genomförande och med informationsinsatser. I flera av de svenska och nordiska modellerna ingår detta, fokuserat på olika delar och utformat på olika sätt (t.ex. i Östra Vätternbranterna genom skötsel, i Vilhelmina Model Forest genom planering, i Hjartdal och på Jylland genom gemensamma aktiviteter, mm). Sådan medverkan beskrivs också i flera av de europeiska fallstu- dierna. De utgör en viktig del i Nederländernas huvudstrukturplanering och i Stor- britanniens landskapskarakterisering. Vi har dock inte funnit någon metod som har beskrivits på ett sådant sätt att den kan sägas vara en generell modell för dessa/ liknande aktiviteter. Idag finns en hel del lättillgänglig information på olika hemsi- dor. De traditionella informationskanalerna tycks vara gemensamma möten av olika slag. Hur dessa möten ska genomföras för att man ska få verklig medborgar- medverkan, såväl pedagogiskt som med användning av modern kommunikations- kunskap har vi inte kunnat finna i några beskrivningar. Det tycks vara ett försum- mat område.
Under FN:s ledning gjordes i början av 2000-talet en stor, global utvärdering av hur biologisk mångfald bevarats och nyttjats och hur och var förändringar skett, kallad Millennium Ecosystem Assessment (2005). Metoderna och analyserna base- ras i stora delar av de som beskrivits ovan under social-ekologiska system och
resiliens samt ekosystemansatsen. I Sverige valdes två områden ut, Nationalstads- parken (Colding et al. 2003) och Kristianstads Vattenrike (Olsson 2003).