I detta kapitel redovisas exempel från Belgien, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Österrike, som kan rymmas inom begreppet regional landskapsplanering. Begreppet regional landskapsstrategi, som Naturvårdsverket använder inför genomförande av det 16:e miljömålet för bevarandet av ett rikt växt- och djurliv med planering på landskapsnivå, återfinns inte i något annat euro- peiskt land. Själva företeelsen, med planering av ett större avgränsat område, ett landskap, för att sköta och bevara områdets identitet och natur, finns dock. Av exemplen framgår tydligt en stor medvetenhet om att natur och landskap är förän- derliga, och att naturvärden måste ingå i en helhetssyn på landskapsplanering, där människan utgör en viktig del. Det blir också tydligt att en speciell landskapstyp vid varje tidpunkt är resultatet av en påverkan från de naturgivna förutsättningarna, klimatet, människans markanvändning samt samhällets strukturer och organisation. Den sistnämnda påverkan styr människan över och innovativa landskapskoncept är nödvändiga.
Belgien
I Belgien finns en väletablerad forskning kring landskapsekologi, vilket återspeglas i flera landskapsplaner, bland annat den flamländska regionalplanen. I denna plan introduceras landskapsekologiska koncept, som är baserade på såväl teoretiska studier som tillämpad forskning. Den bryter det traditionella angreppssättet och planerar utifrån ett helhetsperspektiv på landskapet. Andra exempel finns i landets konsolideringsplan “Hoegaarden” och landskapsutvecklingsplanen “Noord-Oost Limburg”, vilka var pilotprojekt som utvecklades i början av 1990-talet (Gulinck, muntl). Ytterligare information finns i regionala rapporter på holländska.
Italien
I Italien (Sydtyrolen) arbetar man med begreppet landskapsplan (”Landschaftsp- lan”) för att kartlägga, värdera och bevara värdefulla landskapsområden, delar av landskap och utvalda objekt. En sådan landskapsplan finns för hela Sydtyrolen. I målbilder bestäms strategiåtgärder samt mål för att säkra landskapets unika identi- tet från naturvårdssynpunkt, boende- och näringslivssynpunkt (”Landschaftsleit- bild”). En regional utvecklingsplan, antogs, LEROP, (”Landesentwicklungs- und Raumordnungs-plan”) för att analysera utvecklingsbehovet inom ett antal mindre områden. Planen består av flera tematiska planer, varav ”Landschaftsleitbild Südti- rol” är en av dem. Den bryts ner för enskilda områden och bestämmelserna skrivs in i respektive kommuns plan. ”Landschaftsleitbilden” innehåller följande tre delar:
• en landskapsinventering samlad i en databas
• en målbild för landskapets utveckling på kommunnivå • en grön strukturplan
Landskapsinventeringen är en kartering av specifika biotoper (t.ex. mossar, kärr, ängar, kastanjelundar) och landskapselement (t.ex. torrmurade stenmurar och andra naturminnesmärken), som genom sitt ekologiska, estetiska och kulturella värde är skyddsvärda i bebyggda områden och i natur- kulturlandskapet.
Grönstrukturplanen innehåller beskrivningar av nödvändiga bevarande-, skötsel- och utvecklingsåtgärder av grönområden inom bebyggda områden. Dessutom dis- kuteras även sociala aspekter som boendekvalitet, promenad- och cykelstigar, lek- och rekreationsytor. Speciellt är att den också innehåller hårdgjord yta och utpekat nyttjande av ytvatten.
Det finns ett krav på planering av kompensationsåtgärder vid byggprojekt som innebär väsentliga ingrepp i landskapet, vilket kan ses som en utvidgning av det svenska kravet på miljökonsekvensbeskrivningar. LEROP tillsammans med ”Landschaftsleitbilden” är ett underlag vid exploatering och bebyggelse för att kunna ta hänsyn till ekologiska synpunkter och känsliga zoner i ett större område. (www30, www68).
Nederländerna
Nederländerna är ett av de få länder där man medvetet och systematiskt arbetat med metoder och modeller att bevara biologisk mångfald på landskapsnivå, och där man till detta använt landskapsekologiska principer. Där, liksom i många andra länder, har olika naturtyper försvunnit. De områden som är kvar är små och frag- menterade samt även isolerade i olika grad, genom att de befinner sig långt ifrån varandra. För att underlätta spridning av arter har man utvecklat konceptet med en tydlig planeringsstrategi på landskapsnivå, den ekologiska huvudstrukturen EHS (”Ecologische Hoofdstructuur”). Dess grundprincip är att förbinda de utspridda områdena med varandra, att förstora befintliga områden och skapa nya områden. Den övergripande målsättningen är att kunna bibehålla mångfalden av arter samt att detta ska ske strategiskt med hjälp av den ekologiska huvudstrukturen. Den ekologiska huvudstrukturen kan beskrivas som ett sammanhängande grönt nätverk, en ekologisk infrastruktur, av redan befintliga naturskyddsområden, men också av potentiellt viktiga naturområden, som återskapas av jordbruksmark. Den ekologiska huvudstrukturen bygger på de landskapsekologiska principerna med a) kärnområden, b) naturutvecklingsområden och c) förbindelsezoner. Kärnområdena är olika typer av biotoper, naturområden, lantgods, skogar, stora sjöar och vatten- drag samt värdefulla jordbruks- och kulturlandskap på minst 250 hektar. Naturut- vecklingsområdena är inte närmare definierade, men anges som områden med goda möjligheter för att kunna utveckla naturvärden av både nationell och/eller interna- tionell betydelse. Förbindelsezoner är områden som knyter ihop de olika kärn- och naturutvecklingsområdena till ett grönt nätverk. Dessa ska också kunna ansluta till ekologiska förbindelsezoner i utlandet, som t.ex. ekodukten vid Hattem, som är viktig för förflyttningar av framförallt kronhjortar som rör sig i riktning mot Tyskland (www7).
Nederländerna har en lång tradition av planering på olika nivåer. Grunden till den ekologiska huvudstrukturen i den nederländska naturvårdspolicyn lades redan 1991. Den skulle utgöra en sammanhängande helhet av nationell betydelse, och planerades bestå av 440 000 ha befintliga naturvårdsområden, 200 000 ha jord- bruksområden och 50 000 ha naturutvecklingsområden. Den utvecklades och naturtyperna som skulle ingå definierades 1995, men bestämdes först 2005. Exempel där man arbetat med detta är att sammanknyta skogar i Sellingen och bäckdalar vid Ruiten. Det mest kända exemplet är i Midden Groningen, söder om Emskanalen, där man återskapar våtmarker inom ett 20 kvadratkilometer stort om- råde, genom anläggning av våtmarker på gammal jordbruksmark.
Staten har i stora drag bestämt var dessa huvudstrukturer ska placeras, medan länen bestämmer de exakta gränserna. (www67). Områden för naturutveckling kan ägas av ett flertal organisationer eller av privatpersoner. De vanligaste ägarna är Staats- bosbeheer; som motsvaras av skogstyrelsen, Natuurmonumenten; som är en natur- skyddsorganisation, liksom Het Groninger Landschap, Landskapet Groningen. Intressant är också att bönder och privata markägare själva kan inrätta och sköta sina marker som naturutvecklingsområde. Länen stimulerar sådan naturförvaltning och man får ekonomiskt bidrag för det. Hur man tänker sig fördela mark och ägan- de framgår av den s.k. ”realiseringsstrategikartan”. För att man ska kunna förverk- liga en sammanhängande struktur blir det nödvändigt med olika typer av kompen- sationsåtgärder för de olika ägarna. För att deras mark ska kunna bli ett område för naturutveckling erbjuds de bl.a. byte av marker i ett slags markpussel, så att värde- fulla marker ur natursynpunkt blir fördelade på ett bättre sätt (www13, www82, www90).
Det finns en omfattande information om detta på deras webbsida som informerar om regelverket, policy samt ett antal allmänna broschyrer. Webbsidan ‘Kustgids’ ger en sammanfattning av EHS huvudlinjer tillsammans med en kort förteckning över relevanta europeiska regelverk. En karta av EHS finns i den stora skogsatlasen (”de Grote Bosatlas”). En handbok för att kunna känna igen, hitta och sköta de olika utvalda naturtyperna, naturmålstyperna har utarbetats. Data om hur väl denna huvudstruktur utvecklas följs upp av RIVM (Riksinstitutet för folkhälsa och miljö) som förmedlar fakta och siffror gällande naturen i Nederländerna.
Schweiz
I Schweiz har vi funnit en intressant fallstudie gällande kulturlandskapet i Dom- leschg. Målsättningen är ett långsiktigt bevarande, nyttjande och restaurering av kulturlandskapet Domleschg, vilket sker i samarbete med jordbruksnäringen. Här finns många delar, som är jämförbara med det svenska kulturlandskapet och en intressant modell för natur- och kulturvård med en helhetssyn på landskap. Arbetet i Domleschg är ett pilotprojekt som är tänkt att tillämpas även inom andra delar i kantonen. Målsättningen är att kunna omsätta åtgärder för natur- och land- skapsskydd. De har arbetat fram delmål för skydd av kulturlandskapet och natur-
vård. Ett antal värdefulla landskapselement har identifierats och bevarande- och skötselmål har tagits fram för dessa områden. Inom kulturlandskapet har man identifierat gamla fruktträdgårdsodlingar, ängar, bryn och stenmurar som viktiga komponenter. De ska skötas genom att a) bevara, restaurera och utöka fruktträds- odlingar med stor artrikedom, öka storleken på fruktbestånden, b) bevara och utöka artrika ängar, speciellt torrängar, c) bevara och sköta stenmurar samt d) skapa kon- nektivitetszoner längs bäckar och kring våtmarker.
De metoder som används är kunskapsspridning, ekonomisk kompensation och skötselavtal. Genom kompetensutveckling med riktad rådgivning till lantbrukare, avser man att främja förståelsen för kulturlandskapet. Förhoppningen är att det ska inspirera till bättre natur- och kulturvård i landskapet. Kantonens departement för natur och landskap, jordbruk och skog beviljar medel, samordnar avtal och organi- serar uppföljningen samt efterarbetet (www14).
Storbritannien
I England, men också i Skottland (www36) har man arbetat med ”Landscape character assessment”, LCA, efter en nationell modell som administreras från Countryside Agency. Modellen har genomförts i ett flertal regioner. Exempel på områden där den använts är Cheshire (www23), Durham (www 31,32), New Forest District (www61), Pendle (www64) och Southnorthants (www81). Ett exempel på hur modellen kan användas ges från New Forest Districts LCA, där 27 olika regio- ner med olika landskapskaraktärer karterades. För varje region beskrevs viktiga ka- rakteristika och miljöfaktorer. Dessa karaktäriseringar kan inte bara användas för beskrivning av aktuell vegetation och landskapskaraktär utan också för framtids- scenarier, som gjorts t.ex. i ”South West Regional Nature Map” och ”The High Moorland Vision for Dartmoor 2050”. En viktig del av LCA innebär att man inte enbart gör denna karakterisering, utan också beskriver vilka faktorer som påverkar landskapet och vilka principer man ska använda för skötsel och vård.
När man läser dessa regioners beskrivningar av sin LCA är det framförallt två frågor man får svar på, nämligen 1) Vad är en ”Landscape Character Assessment” (som möjligen skulle kunna översättas med ”landskapsstrategi”) och 2) Varför be- höver vi en landskapsstrategi? Svaren på dessa frågor formuleras mer eller mindre utförligt. Däremot finner man ingen information om vilka metoder som använts, för att arbeta fram denna strategi.
En landskapsstrategi (LCA) etablerar principerna och ger ramen för att stödja håll- bar utveckling, att skydda miljön, öka miljöhänsynen och att hantera förändringar- na. Den gör det möjligt att utveckling och bebyggelse sker på ett anpassat och lämpligt sätt (www24). LCA är en teknik som har utvecklats för att systematiskt analysera, beskriva och klassificera landskap och tjänar som ett hjälpmedel i den lokala och regionala planeringen. I en landskapsstrategi identifieras de karaktärer och landskapselement, eller kombinationer av dem, som gör det möjligt att förstå ett områdes karaktär och kvalitet samt att skydda och förstärka den lokala och regi-
onala identiteten. Dess information är uppbyggd på ett sådant sätt att det möjliggör resonerande hänsynstagande. Den används för rekommendationer för bevarande och landskapsvård. Den ger ett mer objektivt underlag för beslutsfattande och väg- ledning för att kunna förstå möjliga framtida förändringar. LCA är framförallt ett viktigt hjälpmedel som underlag vid fysisk planering i många delar av England och Skottland. Förutom att avgränsa områden för olika markanvändning, kan den också användas för att utveckla policy, olika typer av tillsynsverksamhet och miljökonse- kvensbedömningar. Varje område kan anpassa LCA till sina speciella förutsätt- ningar.
Man argumenterar för att en landskapsstrategi behövs, därför att landskap utgör ett så svårfångat begrepp och ett extremt stort ämnesområde. Det inkluderar landsbyg- den med bedömning av naturskyddsområden, skydd av biotoper som träd, skog och skogsbryn, skydd av kulturvärden såsom historiska parker och trädgårdar, men också bostads- och industriområden, planering av parker och öppna områden samt en mängd andra aktiviteter.
En landskapsstrategi behövs bl.a. därför att a) samla de gemensamma och över- gripande målen och strategierna för landskapet, b) identifiera de områden man ska ta särskild hänsyn till, peka ut de olika delarna som bör ingå av relevant arbete i en integrerad strategi, identifiera områden där det finns gap och det behövs mer arbete för att strategin ska kunna fungera, föreslå sätt hur dessa delar ska kunna integreras samt ge målsättningar och påverka den långsiktiga planeringen. Detta kan uttryckas på olika sätt och olika delar betonas i olika områden. Det har inte tidigare funnits något allomfattande dokument som, utgående från en helhetssyn på landskap, har försökt att samla samtliga delar som rör strategiskt tänkande och planering av land- skapet.
Ett exempel på hur en sådan strategi kan vara uppbyggd ges nedan från Durham County. I Durhams County är det uttalade målet för landskapsstrategin att skapa en större förståelse för landskapets karaktär och mångfald samt att utgöra en väg- ledning för den fortsatta skötseln och utvecklingen. Dokumentet innehåller fyra olika delar: ”Durham – landskapets bakgrund, landskapskaraktärer, landskapsstra- tegier och landskapsriktlinjer”. I avsnitten om landskapet Durham finns informa- tion om dess fysiska, naturgivna förhållanden och det mänskliga inflytande som har skapat dagens moderna landskap. Här diskuteras också särskilda utvalda områden samt uppfattningen om det gångna och det nuvarande landskapet. I avsnittet om landskapskaraktärer beskrivs de olika landskapstyperna som har identifierats; upp- delade på områden som är karakteristiska för regionen (County characters), såväl breda och allmänt förekommande som lokala. Landskapsstrategin innehåller in- formation om de problem som påverkar landskapet i Durham med målsättningar och hur man ska tackla dem med koppling till, rumsliga strukturer i karaktärsområ- den. Riktlinjerna för landskapet finns såväl för skogsbygder som för skogsbruk och för andra områden förbereds riktlinjer presenteras i form av landskapskartor av
olika slag. De är dessutom tillgängliga på hemsidan i ett online GIS (www31, www32).
Tyskland
I Tyskland har man arbetat med landskapsplanering. Många landskapstyper och dess naturvärden har försvunnit. Detta förklaras med att landskaps- och naturvård skulle underordnas teknologiska och ekonomiska framsteg, samt att näringars framsteg har vägt tyngre inom samhället än natur- och landskapsvärden.
Landskaps- och naturvård i Tyskland omfattar därför mycket arbete med restaure- ring av områden som har blivit skadade på grund av industriell verksamhet och föroreningar genom gifter. Restaurering genomförs genom att nyanlägga biotoper och skydda regioner som är speciellt utsatta för förstörelse. I restaureringsarbetet ingår även att utveckla nya koncept för landskaps- och biotopskydd. I detta sam- manhang har begreppet regionala landskapsmålbilder för naturvård (regionale naturschutzfachliche Landschaftsleitbilder) utarbetats (Wiegleb 1997). Dessa land- skapsmålbilder visar ramarna för landskapets utveckling och är anpassade till de regionala förhållandena. En speciell biotopskötsel (Biotopmanagement) ska leda till att bevara och återetablera tidigare ekosystem som idag är sällsynta (www19) inom ett habitatnätverk (Biotopverbund) på 10 procent av landets yta.
Naturvård inkluderar traditionellt skydd av arter. Men man är medveten om att artskydd inte är tillräckligt för att bibehålla den biologiska mångfalden. Därför har man tydligt pekat ut behovet av habitat- och biotopskydd. Skadorna på naturen är så tydligt synliga i de starkt industrialiserade delarna av Tyskland, att man är över- ens om det stora behov som föreligger av snabba och genomgripande åtgärder. Åt- gärderna måste genomföras på landskapsnivå för att åtminstone begränsa de skador som åstadkommits på ekosystemen (www86).
Från Tyskland redovisas ett flertal exempel med något olika inriktning, som skulle kunna jämföras med en regional landskapsstrategi. För samtliga har regionala mål- bilder formulerats, men utvecklats på olika sätt. De utvalda exemplen finns från landskapstyperna i Böhmerwald, Altmark, Bodensjön, ”Bergisches Städtedreieck” Wuppertal, Solingen und Remscheid, Storlandskapen ”Nordwestdeutsches Tie- fland", "Nordostdeutsches Tiefland", ”Westliches und Östliches Mittelgebirge”, ön Mainau, Stromtal-Wiesen och Mittelelbe.
BAYRISCHER WALD – BÖHMERWALD (TYSKLAND, TJECKIEN, ÖSTERRIKE) Området sträcker sig över tre länder, Tyskland, Tjeckien och Österrike. Stiftelsen ”Europeiskt naturarv” (Stiftung Europäisches Naturerbe), med tre socialekologer i spetsen, hade som mål att utveckla en ”Landschaftsleitbild” för EU-regionen Bay- rischer Wald – Böhmerwald. Målsättningen var att främja en ekologiskt orienterad, hållbar regional utveckling och att bidra med beslutsunderlag. Arbete ska också involvera befolkningen i regionen. Projektet har redovisats under begreppet eko- karteringar (www42).
ALTMARK
Det regionala utvecklingskonceptet Altmark (Regionales Entwicklungskonzept, REK II) är en plan som går över kommungränserna Landkreises Stendal och Alt- markkreises Salzwedel. Planen har koordinerats av regionen Altmark med stöd av Institutionen för Strukturpolitik och Vetenskapsfrämjande vid Halle-Leipzig uni- versitetet. Projektet beslutades hösten 2003 och har delfinansierats av EU. Det är ett koncept för regional hållbar utveckling, som bygger på landskapsplane- ring, medborgarinflytande och frivilliga åtaganden bland de regionala aktörerna. Gemensamt formuleras en övergripande vision (Leitziel) för regionen och flera målbilder (Leitbilder) för regionens utveckling, varvid man strävar efter konsensus bland så många som möjligt i regionen. Målbilderna handlar t.ex. om att förena ekonomiska och sociala anspråk med ekologiska funktioner i landskapet, att ut- veckla ett mångsidigt lantbruk eller att bevara och utveckla naturen och landskapet som en viktig resurs för regionens utveckling. Visionen och målbilderna utgör basen för att kunna formulera konkreta åtgärder och projekt för de regionala aktö- rerna.
Från detta underlag ska projekt och planer på EU- och regional nivå, som har en stor betydelse för regionens konkurrenskraft och vars genomförande i regel är i behov av offentligt stöd, kunna härledas. Högt prioriterade projekt och förehavan- den hittar stöd inom planen. Altmark-konceptet framstår som det viktigaste infor- mella planeringsunderlaget för regionens utveckling. Någon ytterligare information om vilka teman eller delar som utvalts, eller vilka metoder man har arbetat efter, har vi inte funnit inom ramen för denna kunskapssammanställning (www26). ”BERGISCHESSTÄDTEDREIECK” WUPPERTAL, SOLINGEN UND REMSCHEID Inom dessa områden har också regionala målbilder utarbetats. Det regionala ut- vecklingskonceptet för ”Bergisches Städtedreieck“ Wuppertal, Solingen und Remscheid baseras på en gemensam målbild för regionen, som ska vara tagen i konsensus, och baseras på de boendes önskan om utveckling i sitt landskap. En sådan målbild består i detta område av sex huvudpunkter. Naturvårdsaspekten är inte prioriterad, men man arbetar med en ekonomisk-ekologisk modernisering, för att inte ekologi och ekonomi ska stå i motsatts till varandra. En regional målbild (regionales Leitbild) är, som vi tidigare beskrivit en vision och program för regio- nens önskade utveckling, som ska sträcka sig 10 till 25 år in i framtiden. Detta tidsperspektiv är det som en aktiv generation kan känna att den har överblick över, och kan motsvaras av det svenska generationsperspektivet i miljömålsarbetet. En sådan målbild fyller framförallt sin funktion genom att den tjänar som orientering för att kunna planera och ta beslut för så många aktörer som möjligt inom samtliga sektorer och inom ett visst landskapsavsnitt, utan att man därmed har tagit slutgilti- ga beslut. Sådana målbilder bidrar till att stärka den regionala identiteten.
STORLANDSKAPEN NORDWESTDEUTSCHES TIEFLAND, NORDOST- DEUTSCHES TIEFLAND, WESTLICHE UND ÖSTLICHE MITTELGEBIRGE
Inom dessa s.k. storlandskap har man utarbetat ”Regionala landskapsmålbilder för naturvård”. Målbilderna används på olika sätt i olika regioner. Det övergripande målet är att utveckla en regional ram för en önskvärd landskapsutveckling med fokus på art- och habitatskydd i ett landskapsperspektiv (Naturschutzfachliche Landschafts-Leitbilder). Målbilderna ska kunna identifiera viktiga områden för utveckling av naturvården i landskapet och underlag för ett storskaligt habitatnät- verk s.k. ”Biotopverbund”.
Dessa ”Regionala landskapsmålbilder för naturvård” utgör också en strategi för andra sektorer att ta större hänsyn till naturvårdens mål i utvecklingen av enskilda regioner. Landskapsmålbilden för naturvård är ett underlag för att minska eller undvika målkonflikter med andra fysiska planeringar på nationell nivå, till exempel mellanregional infrastrukturplanering. I målbilden ingår även att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer. Sådana ”Regionala landskapsmålbilder för naturvård” kan uppnås, om lämpliga ekonomiska rambetingelser och regionala näringsstruktu- rer skapas, och om befolkningen i tillräckligt stor utsträckning identifierar sig med sitt landskap. De innehåller således ekologiska, sociologiska och ekonomiska delar. Framtagandet av en ”Regional målbild för naturvård” sker enligt en enhetlig meto- dik för hela förbundsrepubliken. Hela storlandskapet beskrivs från sina abiotiska och biotiska faktorer, med ett geografiskt, rumsligt perspektiv samt en historisk tillbakablick av landskapsutvecklingen. Metodiken består av följande steg och gäller för hela förbundsrepubliken:
1. Avgränsning av regionen/landskapet av intresse 2. Abiotisk tillståndsanalys
3. Biotisk tillståndsanalys
4. Analys av naturresurser och nyttjande, inkl. transporter 5. Källor och kriterier för landskapsutvecklingen
6. Kvalitativa bedömningar av landskapet