Ett av de första länder som systematiskt och målmedvetet började samla data om sina landskap och klassificera dem var Kanada med sitt ”Canada Land Inventory”. Det var under 1970-talet och de samlade in data via de första Landsat MSS-satel- literna. Systemet innehöll flera invägda samhällsfaktorer, som dock ej var klart de- finierade, och som därför kom att överges till förmån för ett mera rent naturveten- skapligt system, ELS, Ecological Land Survey (Canada Ecological Land Classifi- cation 1989). Detta system har fortfarande intresse genom sin hierarkiska ansats på flera nivåer av ekologiska data, sitt genomtänkta urval av parametrar för karakteri- sering och sina tydliga arbetssteg. Landskapet indelas i flera enheter i ett hierar- kiskt system. Den största enheten är ekoregioner, som är övergripande och indelas i ekodistrikt och vidare till ekosektioner, ekoplatser och ner till ekoelement. Den svenska klassificeringen av nyckelbiotoper har en liknande, men enklare uppbygg- nad. Ett begrepp om vilken storlek på enheterna det rör sig om, får man av de kart- skalor som de olika enheterna presenteras i: ekoprovinser i skalan 1:1 000 000, ekoregioner i skalan 1:500 000, ekodistrikt i skalan 1:125 000, ekotyper i 1:50 000, samt ekoelement i 1:10 000 eller större.
Data för varje avgränsad enhet, ekoplatser eller ekosektioner innehåller data och beskrivningar om 1) landformer, 2) jordarter, 3) vegetation, 4) hydrologiska förhål- landen samt 5) växt- och djurliv.
Under begreppet landformer klassificeras förutom huvudsakliga landformer, som slätter, berg och mellanstora och små formelement, även sluttning och relief, berg- grundmaterialets ursprung och textur samt processer. Under jordarter beskrivs jord- djup, blockighet, textur, bildningssätt, surhetsgrad och näringsrikedom, olika vat- tenregimer; undervegetationsarter och växtsamhällen, livsformer och fysionomi för växter och täthet (träd, buskar, ris etc.), störningsprocesser som eld samt successio-
ner av hydrologiska förhållanden bl.a. storlek, typ, processer, vattenkvalité och djup, strandlinjer, och slutligen under växt- och djurliv olika slags habitat och aktu- ella samt potentiella arter i dessa habitat.
Inventeringen sker i tre steg: målsättning och resurser, datainsamling (med förstu- dier, tolkning av satellit och flygbilder för avgränsning, fältarbete för referensytor och kontroll av tolkning samt kodning och beskrivning av enheterna) och slutligen utvärdering och rekommendationer.
Storbritannien
Storbritanniens landskapskarakterisering (”Landscape character assessment”), LCA tycks vara ett av de mest använda och genomarbetade systemen i Europa.
Det är en systematisk strategi för att utvärdera och bedöma olika landskap på ett allsidigt och konsekvent sätt. Det som skiljer det från andra strikt vetenskapliga system är att man har skiljt på klassificering och värdering, man har även integrerat visuella och upplevelsemässiga aspekter, som gör det möjligt att gå långt utanför markanvändning och skötsel vid användningen. Systemet har successivt växt fram sedan 1970-talet, som ett svar på behovet av att kunna ta med landskapet vid plane- ring för natur- och miljövård, men i vidare bemärkelse för en hållbar utveckling. Under 1980- och 1990-talet testades och prövades det i flera arbeten i England och Skottland. Under 2000-talet utökades karakteriseringen med två delar: en fristående del som rör historisk landskapskunskap, och en som rör processer för att engagera intressenter och markägare från att ha varit ett verktyg för professionella planerare. Den senare delen är fortfarande under utveckling. Systemet används som plane- ringsunderlag i många sammanhang, eftersom det är möjligt att med denna modell betrakta landskapet som en spelplan för många olika aktiviteter. Det är ett system, som växt fram i konsensus och utgör en allmänt accepterad modell, baserad på be- greppet landskapskaraktär, vilken idag används i fyra femtedelar av alla regioner, ”counties” (www24, www31, www32).
Målet har varit att identifiera, beskriva och analysera karaktären i Storbritanniens landskap, och att identifiera möjligheterna att bevara och förstärka karaktärerna. Till-vägagångssättet vid den storskaliga klassificeringen har varit följande: kartana- lys av de ca 50 variabler som finns i topografiska kartor och som ger landskapet karaktär i denna skala, vilka därefter grupperats och analyserats med avseenden på frekvens och förekomst med GIS-baserade klassificeringsmetoder. Detta har lett till att ett drygt 100-tal nationella landskapstyper har urskiljts och beskrivits. Till be- skrivningarna finns också schematiserade teckningar av landskapstypen, statistisk beskrivning av innehåll av landskapskaraktärer samt utbredning i Storbritannien. För varje område beskrivs karakteristiska nyckelelement, drivkrafter som påverkar förändring samt omgivningsfaktorer. Principer för landskapsskötsel ingår också. Särskild betydelse har lagts vid upplevelsen av landskapet, som togs med som en viktig del, likaså förmedlingen av informationen.
Man har utvecklat standardformat för beskrivningarna, med koncis karakteristik, beskrivning av naturgivna förutsättningar, av markanvändning och vegetation, av historiskt och kulturellt inflytande, byggnader och bosättning samt utvecklat en nationell landskapstypologi.
En intressant utveckling av detta sker i den s.k. integrerade karakteriseringen, bestående av fem delar, som ska karakterisera alla miljökomponenterna. I denna integreras förutom landskapskarakteriseringen även information om biologisk mångfald, historisk organisation, rekreation luft och vattenkvalitet, vilket gör det lättare att knyta värdering från ekologisk synpunkt till landskapskarakteristiken. Countryside Commission har ett stort antal publikationer från 1988 och framåt rörande olika delar av denna modell, många av dem nedladdningsbara från internet. Tillämpningarna rör en lång rad områden, inom planering, monitoring, skötsel, miljökonsekvensbeskrivningar för områden inom turism, skogsbruk, jordbruk och naturvård samt kulturminnesvård, m.m. Systemet har också prövats i Skåne län.
Landskapsklassificering i Norden
Island
Islands landskapsklassificering håller på att byggas upp (Thorhallsdottir & Arnason 2007). Den har initierats av den storskaliga planeringen för energi, såväl geotermisk som vattenenergi, som sker över hela Island. Man arbetar med att ta fram metoder för att beskriva, klassificera och värdera Islands landskap. Betoning- en i de fem utvalda objektklasserna ligger på geologi och hydrologi och därefter jordarter, ekosystem, arter, vildmark och kulturminnen. Efter en systematisk inven- tering av landskapsvariabler gjordes en klusteranalys och elva landskapstyper kun- de beskrivas. Inventeringen omfattade bl.a. landskapsform, siktlängd, höjdskillna- der och relief, landskapsform, vegetationstäckning och variation, färg, mönster, textur och vatteninnehåll som tagits fram i ett systematiskt utlagt rutnät över hela Island med ett drygt 50-tal rutor. Värderingen utgick från kriterier som biologisk mångfald, raritet, ursprunglighet och orördhet kontinuitet, m.m. och med specifik beskrivning av Islands speciella värden (Thorhallsdottir 2007).
Finland
I Finland har man utvecklat kriterier för landskapsområden med värderingskrite- rier avseende kulturlandskapet. Arbetet har skett i en arbetsgrupp för landskapsom- råden under miljöministeriet. Indelningen är tänkt att användas vid nya markan- vändnings- och bygglagen, för att möjliggöra medborgardeltagande, för använd- ning vid miljökonsekvensbedömningar samt vid riksomfattande inventeringar av kulturhistoriska miljöer och landskapsområden som är betydelsefulla för hela lan- det. Detta underlag har bl.a. använts vid framtagandet av den översiktliga stads- planen i Vanda, ett kulturhistoriskt intressant område utanför Helsingfors. I meto- den, som har många likheter med Sporrongs klassificering av kulturlandskapet (se nedan), inventeras tre huvudkategorier: naturdrag, kulturdrag och landskaps-
bild. Inom naturdragen beskrivs bl.a. topografi, berggrund, geologiska och geomor- fologiska formelement, klimat, vegetationstyper, naturområden, växt- och djurarter samt anmärkningsvärda objekt som t.ex. solitärträd. Inom kulturdrag beskrivs bo- sättning, läge, byggnadsbestånd, vägar, näringsliv och dess markanvändning, kon- struktioner och fornlämningar samt traditionella landskap pekas ut. Vid värdering- en tas hänsyn till natur- och kulturdragens representativitet, raritet, mångformighet, ursprunglighet, egenvärde och symbolvärde samt för landskapsbilden enhetlighet, omväxling, mångsidighet, identitet och anmärkningsvärda element (Mäkynen 2007).