Fragmenterat landskap – en kunskapssammanställning om
fragmentering som hot mot biologisk mångfald i jordbrukslandskapet Jordbruksverket. 2005. Rapport 2005:9.
I rapporten redovisas nedanstående slutsatser beträffande kritiska nivåer för andel biotoper av betydelse för biologisk mångfald i jordbrukslandskapet:
Dagens jordbrukslandskap är troligen alltför fragmenterat för de flesta av dess arter och biotoper, och vi kan därför räkna med kraftig framtida försämring av dess bio-
logiska mångfald. Vi vet dock inte till vilken nivå fragmenteringen (i termer av rumslig fördelning av biotop) måste reduceras. Det är angeläget att finna de svens- ka jordbrukslandskap där andelen värdefull biotop av olika slag ännu är hög, och att prioritera dessa områden vid restaurering och skötsel. I övriga områden torde möjligheterna att skapa tillräckligt höga biotopandelar för närvarande vara små, och där kan åtgärder som gynnar spridning, storlek på fragmenten och biotopkvali- tet i stället vara mer angelägna.
Slutsats beträffande spridning kontra rumslig fördelning: I det historiska jordbruks- landskapet torde konnektiviteten vara tillräckligt hög, genom att biotopfragmenten låg tätare, mellanliggande landskap var mer spridningsvänligt samt att organismer spreds med människans hjälp. I dagens landskap har alla dessa tre faktorerna för- sämrats, men det är troligt att spridningen är ett större problem än rumslig fördel- ning av biotoper. Det är därför angeläget att närmare studera organismers spridning med människor och boskap i det svenska jordbrukslandskapet, i syfte att ta fram metoder för hur aktiv spridning skulle kunna användas i naturvårdsarbetet. Ett fokus på spridning är motiverat inte minst på grund av att spridningen är en faktor vi förhållandevis lätt kan påverka i ett naturvårdssammanhang. Det är också ange- läget att belysa småbiotopernas betydelse för spridningen , inklusive igenväxnings- strukturer, (exempelvis genom att de fungerar som korridorer) och att ta hänsyn till dem vid skötsel och restaurering.
Slutsats beträffande fragmentering kontra biotopförlust: För att veta om vi måste beakta biotopernas rumsliga fördelning i jordbrukslandskapet, eller ifall det räcker med att öka deras totala yta, behöver vi god kunskap om olika arters spridnings- förmåga. I dagens jordbrukslandskap torde endast mycket rörliga arter, exempelvis fåglar, vara i en sådan situation att biotopförlust på landskapsnivå är ett större hot än biotopernas rumsliga fördelning. Samtidigt är många organismer, t.ex. kärlväx- ter, helt låsta till sina biotopfragment och därmed ytterst känsliga för biotopförlust som drabbar dessa fragment. Det är angeläget att identifiera de mest värdefulla biotoperna i jordbrukslandskapet för att kunna förhindra ytterligare tillbakagång. För vissa biotopgrupper, främst öppna naturbetesmarker, har Sverige framgångsrikt gjort detta. Fortfarande är dock många gamla hävdbiotoper inte identifierade eller mycket dåligt kända vad gäller värden, utbredning, hot och åtgärder.
Slutsats beträffande fragmentens storlek: En stor andel av jordbrukslandskapets biotopfragment torde vara alltför små för att kunna hysa livskraftiga populationer. Samtidigt ställer landskapets minskande konnektivitet större krav på just överlev- nad i enskilda fragment. Därför bör biotopfragment göras så stora som möjligt, närhelst storleken kan påverkas. Ett undantag kan dock vara biotoper där kanteffek- ter är en viktig förutsättning för biotopens kvalitet. Det är angeläget att gå igenom exempelvis högklassiga miljöstödsobjekt och undersöka möjligheterna att öka deras yta genom restaureringar.
Slutsats beträffande biotopkvalitet: Samtidigt som organismernas rörlighet i jord- brukslandskapet minskar, pågår en försämring av förhållandena i många biotoper
som kan antas leda till ökad utdöenderisk för populationer. Skötseln av biotoper har hittills varit inriktad på att sköta dem över huvud taget, och tämligen liten efter- tanke har ägnats frågan om skötseln är den rätta. I andra biotoper, främst på gamla utmarker, har skötselbehovet inte alls uppmärksammats. Det finns en uppenbar risk att felaktig eller utebliven hävd ökar populationernas utdöenderisk till nivåer vi aldrig kan kompensera för genom ökad spridning och restaurering av nya biotop- fragment. Det är angeläget att utforma program för att snabbt utvärdera gynnsam bevarandestatus i hävdade biotoper och att identifiera andra viktiga biotoper i be- hov av hävd. ”Nygamla” hävdmetoder kan behöva utformas för att återföra popula- tionernas livskraft till normala nivåer – helst högre för att kompensera för minska- de chanser till återkolonisation.
Författarna varnar också för att dessa faktorer samverkar i verkligheten och för- stärker varandra. Då är en mängd samverkanskedjor (”kaskader”) tänkbara för det svenska jordbrukslandskapet och dessa kan komma att ge plötsligt förhöjda utdö- enden. För att motverka sådana behöver vi känna till och åtgärda de viktigaste länkarna i samverkanskedjorna ”kaskaderna”.
De nordliga skogarnas landskapsekologi
Hansson, L. 1992: Trends in Ecology & Evolution, Volume 7, Issue 9, Pp 299-302 Det blir allt mera uppenbart att olika organismers täthet och dynamik inte alltid kan förstås utifrån de processer som sker i de olika lokalernas områden. Man måste även ta hänsyn till effekterna från omgivande områden; man måste använda ett landskapsperspektiv. Rutmönster med lokaler påverkar skillnader och dynamik både i orörda och reglerade nordliga landskap. Det finns ett ökat intresse för nord- liga skogar inom landskapsekologin, och många viktiga processer har identifierats såsom drivna eller påverkade av heterogenitet i miljön. Det finns numera ett behov av jämförelser mellan ekologiska processer i orörda och i reglerade nordliga land- skap.
Key habitats in Swedish managed forests
Hansson. L. 2001: Scandinavian Journal of Forest Research. Suppl. 3 52-61 Bevarande av arter har tidigare genomsyrat den svenska naturvården, men fokus har de senare åren också legat på biotopnivå. Man har genomfört översiktliga in- venteringar av nyckelbiotoper; dvs. biotoper som innehåller, eller kan förväntas innehålla rödlistade arter. Dessa har genomförts på privatägd mark i Skogsstyrel- sens regi och ca 40 000 sådana områden, motsvarande 200 000 ha (0,8 %), har identifierats. Liknande antal förväntas finnas på skogsbolagens marker – där de själva genomför inventeringen. Skydd och skötsel av dessa lämnas i första hand till ägarna själva.
Inom nyckelbiotoperna har man koncentrerat sig på mossor lavar och svampar, utan att arbeta med populationsekologi. Hansson kritiserar undersökningen och menar att det finns stor risk för att man inte från denna inventering kan göra analy-
ser med hänsyn till ekologiska faktorer som utdöenderisk, successionstrender, po- pulationsdynamik och interaktioner mellan samhällen. Några preliminära studier visar på stora problem för naturvård och bevarande genom nyckelbiotopskonceptet; som successioner, artberoende av ytstorlek och av specifika karaktärer och av artri- kedom i andra organismgrupper. Många nyckelbiotoper behöver kontinuerlig sköt- sel för att artpoolen ska bevaras. Han rekommenderar att funktionella områden identifieras, och att dessa baseras på urval av känsliga arter. Han föreslår också att man genomför försöksområden med adaptiv, anpassad skötsel med buffertzoner och korridorer, tillsammans med ett monitoringprogram, för att intyga fortlevandet av representativa arter.
Nyckelbiotoper definieras här som ”ett kvalitetskoncept för skogsarealer där man kan finna eller förväntas finna rödlistade arter, och där man utesluter arter som har behov av hela landskap.” Konceptet utvecklades eftersom det finns en utbredd aversion hos svenska skogsägare mot stora naturreservat. Nyckelbiotopskonceptet innebär att man med lätt modifiering av skötselmetoder och genom att bevara små områden som karakteriseras av ett stort antal sällsynta eller hotade arter, och med habitatsstrukturer som antogs kritiska för överlevnad för ett stort antal skogsarter, därmed skulle kunna bevara den biologiska mångfalden i skogen. Konceptet beto- nar mer ytan, biotopen, än sammanhangen och nätverken av buffertzoner och kor- ridorer mellan dem.
Introducing the key patch approach for habitat networks with persistent populations: an example for marshland birds
Jana Verboom, Ruud Foppen, Paul Chardon, Paul Opdam and Pieternella Luttik- huizen. 2001: Biological Conservation, Volume 100, Issue 1: 89-101
I ett landskap där de naturliga lokalerna är mycket fragmenterade, bör alla metoder för uppskattning av populationens härdighet eller potential för biologisk mångfald grundas på metapopulationsteorin och ta hänsyn till arternas dynamik i tid och rum. Författarna menar att metoder som bara grundar sig på arternas fördelningsdata, analyser av populationernas livskraft (PVA) eller landskapsindikatorer, har allvar- liga brister. Författarna presenterar en metod som grundar sig på en kombination av de tre metoderna i vilka ekologiskt graderade landskapsindikatorer (ESLI) jämförs med utrymmesstandard, som de fått både från analyser av fördelningsdata och från simuleringar av PVA-typ. I artikeln presenteras användningen av nyckelbiotoper, dock med en något annan betydelse än den som används i Sverige. Nyckelbiotoper definieras här som större ytor vilka har en stabiliserande roll inom ett område. Standarden för nyckelbiotoper utvecklades med hjälp av rumsanalys av närvaro- frånvarodata och modeller med kalibrerade metapopulationer för arter av marsk- fåglar. Författarna visar exempel på användning av denna metod för markplanering på både regional och nationell nivå.