Von Haaren, Ch. and Reich, R.2006, Landscape and Urban Planning 76:7-22 Författarna presenterar och diskuterar en framåtblickande tysk strategi för att mins- ka effekterna av den långtgående fragmenteringen av habitat i Tyskland. Den inne- bär framförallt uppbyggnad av multifunktionella gröna nätverk (greenways), för ett antal arter, målarter (target species), som ska tillämpas för en miljövårdsplane- ring som bör ske över flera regioner. Det traditionella konceptet med att skydda hotade habitat i små naturreservat kan inte hejda den fortsatta minskningen av ho- tade arter med regionala förluster. Studien är baserad på en litteraturöversikt främst med inriktning på lagskyddet, men också på några representativa "case-studies". Artikeln ger en översikt av hur konceptet ”greenways” har växt fram i Tyskland och diskuterar några av dess fördelar och begränsningar. Begreppet utvecklades först i samband med tätortsutbyggnad (”urban sprawl”), för att åstadkomma rekrea- tionsmöjligheter och förbättra luftkvaliteten. Senare har också naturskydd inklude- rats i begreppet. Habitatnätverk har utvecklats, med fokus på specifika arter, för att kunna knyta ihop habitat, som blivit alltför isolerade från varandra. I t.ex. Krons- bergprojektet visas på hur man kan åstadkomma multi-funktionella nätverk. Det visar också några av de problem man möter, för att genomföra sådana nätverk, framför allt som konflikter och anspråk från olika användargrupper i landskapet. Problemen finns från den enskilde markägarens hänsynstagande, till konflikter mellan olika markägare. Förutom lokala svårigheter finns det nationella svårigheter med att knyta samman ett sådant tyskt nätverk med ett europeiskt nätverk, där t.ex. Natura 2000 områden ingår. Dessa härrör framförallt från utformningen av de olika naturvårdslagar som finns idag, och som inte är inriktade på tanken av nätverk, utan enbart på skydd av hela områden. Så trots att man har ett vetenskapligt väl- grundat koncept, så stöter man på stora svårigheter att genomföra detta. För att komma förbi dessa hinder föreslår författaren att fler beslut ska hanteras på natio- nell nivå, för att få överblick av ett nätverk över hela Tyskland, en bättre koordine- ring för att kunna prioritera funktioner och urval av målarter på landskapsnivå. Man föreslår också ekonomiska styrmedel och stimulansåtgärder som medel för att minska konflikten med markägarna.
Det är nödvändigt med en framtida strategi för att komma tillrätta med den negati- va påverkan som fragmenteringen av lokaler har i Tyskland. Det traditionella kon- ceptet med att använda naturreservat för att skydda isolerade rester av lokaler med hotade arter har inte tillräckligt kunnat hindra nedgången av dessa, eller annan regional biologisk mångfald. Under det förra seklet utvecklades olika metoder för skydd av öppen mark, arter och lokaler. Denna artikel grundas på en genomgång av litteraturen, analys av det legala ramverket och en representativ fallstudie, och den försöker att karaktärisera utvecklingen av gröna stråk och nätverk av lokaler i Tyskland samt diskutera de allmänna möjligheterna och begränsningarna i ett
europeiskt sammanhang. I Tyskland användes gröna stråk först för att förhindra bebyggelsens utbredning, för att dela på orter, för att erbjuda möjligheter för rekre- ation och för att förbättra luftkvaliteten i industrialiserade områden. Sedan 1980 har miljöbevarandets ökade relevans, förutom de gröna stråken, lett till utvecklingen av nya typer av nätverk för lokaler. Artinriktade nätverk för lokaler har fokuserat på målarternas specifika behov, medan multifunktionella nätverk för lokaler försöker att motsvara många landskapsfunktioner när man återansluter kvarvarande lokaler. Kronsbergprojektet är ett exempel på ett lokalt, multifunktionellt nätverk för loka- ler. Det visar på några av de svårigheter i implementeringen som framkommer p.g.a. motställda intressen i de olika användargrupperna. Dessutom har det blivit uppenbart att man måste planera för multifunktionella nätverk, vilka tillåter en rumslig separering av motstridiga platsrelaterade mål. De tyska lagarna för nätverk för lokaler är i princip bra konstruktioner, vilka kräver att nätverken för lokaler täcker ett minimum av 10 procent av de tyska staternas totala landyta. Bildandet av nätverk är inte heller begränsat till delstaternas gränser, eftersom de ska ha karaktä- ren av förbundstatsenheter samt även bidra till det europeiska nätverket Natura 2000. Tyvärr kan detta nationella och europeiska nätverk ännu inte genomföras av de tyska nationella myndigheterna. Istället måste man begagna sig av naturskydds- lagar på delstatsnivå, medan det faktiska genomförandet sker på regional och lokal nivå. Där hindras detta främst av de hänsyn man måste ta till privat ägande eller landägares motsatta intressen. Denna situation hindrar införandet av nationella och europeiska mål för nätverk gällande lokaler. För att kunna skapa en strategi för nätverk i Tyskland som ser framåt i tiden, måste man överföra mer makt till myn- digheterna på förbundsstatsnivå. Dessutom behövs det en starkare koppling mellan den vetenskapliga och den begreppsmässiga basen för nätverk för olika lokaler. Det krävs bättre koordinering för att kunna prioritera landskapsfunktioner och urvalet av målarter. Det är lämpligt att använda ekonomiska incitament för att minska konflikterna med landägarna. Förhoppningsvis kan förändringar i EU:s lantbruks- politik underlätta denna utveckling.
Ecological networks: A spatial concept for multi-actor planning of sustainable landscapes
Paul Opdam, Eveliene Steingröver and Sabine van Rooij. 2006: Landscape and Urban Planning, Volume 75, Issues 3-4, 15: 322-332
Ekologiska nätverk är ett viktigt koncept inom landskapsplanering, framförallt i Nederländerna, men också i stora delarna av kontinentala Europa. Det kan vara en viktig modell att arbeta med i landskapsplanering som underlag för olika intresse- företrädares beslutsfattande, så att man kan bevara och bibehålla biologisk mång- fald i en hållbar utveckling. I denna artikel föreslås konceptet ekologiskt nätverk som en lämplig grund för att infoga bevarandet av den biologiska mångfalden vid utvecklingen av hållbara landskap. För att landskap ska kunna vara ekologiskt hållbara, måste landskapets struktur kunna understödja de ekologiska processer som krävs, för att landskapet ska kunna erbjuda tjänster gällande biologisk mång- fald för nuvarande och framtida generationer. Först visar författarna att i multifunk-
tions- och människodominerade landskap, så behöver bevarandet av den biologiska mångfalden en storskalig rumsstruktur av sammanhängande ekosystem. Teorier och empirisk kunskap om ekologiska nätverk ger en ram för konstruerandet av sådana strukturer. Sedan visar författarna att ekologiska nätverk kan överbrygga paradoxen mellan reservatsskydd (där man låser naturen i tid och rum) och land- skapsutveckling med förvaltning och skötsel, vilket betyder förändringar. Detta beror på att ekologiska nätverk kan ändra struktur, utan att förlora bevarandepoten- tialen. Till sist så underlättar ekologiska nätverk intresseföreträdarnas beslutsfat- tande om lämpliga mål för biologisk mångfald. De hjälper oss att fokusera på ef- fektiva rumsliga storlekar. Författarna avslutar med att utveckla konceptet ekolo- giskt nätverk med multifunktionella indikatorer, vilka är lovande steg mot hållbar landskapsplanering och beslutsfattande för intresseföreträdarna.
Begreppet ekologiska nätverk föreslås här som ett lämpligt och ändamålsenligt koncept med multifunktionella indikatorer för en landskapsplanering för hållbar utveckling, där man inkluderar biologisk mångfald i planeringen. Ett ekologiskt nätverk behövs så att landskapsstrukturen kan understödja de ekologiska proces- serna, vilket är förutsättningen för att landskapet ska kunna leverera ekosystem- tjänster med bibehållen biologisk mångfald, såväl i dag som för kommande genera- tioner. För detta behövs en sammanhängande storskalig rumslig struktur av ekosys- tem, så att det människodominerade landskap vi har idag ska kunna bli multi- funktionellt. Det finns teorier och empirisk kunskap av ekologiska nätverk, som gör det möjligt att åstadkomma en sådan struktur. Den stora fördelen med ekolo- giska nätverk är att de kan vara dynamiska och ändra sin struktur utan att förlora sin naturskyddande funktion. De kan därmed överbrygga paradoxen mellan natur- vård, som idag oftast är fixerad i rummet, och utveckling som innebär förändring. Ett koncept med ekologiska nätverk underlättar för markägare och intressenter att ta beslut som innehåller olika mål för biologisk mångfald, vilket kan ske på en för dem relevant skala.
Landscape cohesion: an index for the conservation potential of landscapes for biodiversity
Opdam, P. Verboom, J. and Pouwels, R.2006: Landscape Ecology 18: 113-126, 2003
Planering för bibehållande av biologisk mångfald i urbaniserade landskap sker alltid i ett multifunktionellt sammanhang. Författarna pekar på att de viktigaste förhållandena för bibehållande av arter är habitatets kvalité, areal och antal, ut- formning och genomsläppligheten i omgivande landskapsmatrix. Man föreslår ett ramverk av tre närliggande index, så att man ska kunna ta hänsyn till de rumsliga förhållandena. Deras index för landskapssammanhang (”landscape cohesion”) utgår från metapopulationsekologi och habitatnätverk. Eftersom olika arter har olika uppfattning av landskapet så kommer de att ha olika värden på dessa index. Ett index för landskapsammanhang (landscape cohesion) är sammansatt av rums- ligt sammanhangsindex (spatial cohesion) och habitatens sammanhangsindex,
(”habitat cohesion”) och är anpassat för olika arter. Index som byggs på detta kon- cept kan byggas in i GIS verktyg för landskapsplanering och utvärdering. I artikeln presenteras olika tillämpningar av dessa index. Man betonar också skillnaden mel- lan ekologiska och politiska beslut, när man ska använda ett sådant index.
Ekologiska-sociala samband – planering,
förvaltning och skötsel
Landscape Ecology and Its Potential Application to Planning Hersperger, 1994 J Plann Lit 9: 1–25.
Herspergers arbete ska visa huruvida landskapsekologin är grunden till den land- skapsekologiska planeringen och på vilket sätt denna planering kan utnyttja denna grund. Arbetet behandlar även landskapsekologins utveckling och jämförelser görs mellan Amerika och Europa. Skillnaden mellan det traditionella och det nutida sättet att jobba med landskapsplanering är, enligt A. Hersperger, att man nu också lägger märke till rumsliga förändringar i samband med biofysikaliska och sociokul- turella processer. Landskapsekologin är en ung vetenskap som utvecklades av kun- skaper om samverkan mellan djur- och växtsamhällen, deras miljöer och livsvill- kor. Senare tillkom andra, olika kunskapsområden så att den nutida landskapseko- login knyter ihop olika vetenskapsområden. I Europa blev den mer åtgärdsinriktad och bildar i högre grad basen till planering, skötsel och skydd av landskapsdelar, medan den i Amerika (USA/Kanada) snarare ses fundamentalt och som en fråga om landskapsmönster och landskapsfunktioner. Landskapsekologin kan dock gene- rellt indelas i en mer teoretisk och en mer praxisorienterad del. I Europa arbetar landskapsekologin framförallt med av människan dominerade landskap, i Amerika mycket med ”orörda” landskapsområden. Arbetet definierar och beskriver många allmänna begrepp inom landskapsekologin.
Tre huvudkategorier av vetenskapliga teorier och koncept, som landskapsekologin är baserade på, presenteras:
• ”system approach”, systemansats som analyserar landskapet efter sin struktur, funktion och förändring samt studerar stabilitet, kaos, skala och ”hierarchy theory” (rangordning).
• ”holistic concepts”, helhetsbegrepp som ser landskapet som en helhet som är mer än summan av sina delar.
• ”classification theory”, klassificeringsteori som ett generellt sätt att indela landskap och som kan analyseras med hjälp av GIS.
Både kvantitativa empiriska grunder och ett teoretiskt nätverk gör det möjligt att kunna förutse processer inom ekologin och är dessutom nödvändiga för an- vändningen av landskapsekologi. Arbetet tar upp metoder som t.ex., hierarkiska systemmetoder (hierarchical systems method).
Det finns olika teorier om hur landskapsekologin ska användas i planeringen. An- vändningen har ingen stomme av metoder som testats via experiment och observa- tioner, det finns inga bestämda tillvägagångssätt. Två olika typer av ekologisk planering presenteras: den ”substantiva” med t.ex. funktionalism, hydrologisk landskapsstruktur, en hierarktisk systemmetod samt den ”processorienterade” med t.ex. ackumulerande genomslagskraft gällande bedömning/värdering, annalkande smärtgräns, kaosteorin (cumulative impact assessment and threshold approach, chaos theory).
Den moderna landskapsekologin sägs lägga större vikt vid att bevara biologisk mångfald och fungerande ekosystem istället för enbart isolerade områden. Som ett nytt tillvägagångssätt borde också tätortsområdena, urbana/semiurbana områden, integreras i landskapsekologisk forskning och planering.
Bridging the gap between centrally defined policies and
local decisions - towards more sensitive and creative rural landscape management
Pinto-Correia, T. Gustavsson, R. and Pirnat, J. 2006: Landscape Ecology 21 333- 346
Europeisk politik, som via CAP (Common Agricultural Policy) och många andra instrument för naturskydd och landskapsvård under många årtionden, har domine- rats av centralisering och standardisering. Författarna visar hur detta har lett till onödigt stora förenklingar och försummelse av lokala och platsberoende angrepps- sätt, trots att det idag finns vetenskapligt underlag för andra angreppssätt/metoder. Denna artikel vill visa på gapet mellan strategier för landsbygdsskötsel definierade på central nivå och medvetenhet och praxis på lokal nivå. Den vill även bidra till förståelse mellan dessa genom att visa på exempel från småskaligt mellanbygds- landskap med blandat jordbruk och skogsbruk. Detta visas med exempel från Por- tugal, Sverige och Slovenien. Dessa tre länder har olika grad av urbanisering, skog och trädrikedom i jordbrukslandskapet. Trädrikedomen i betes- och slåttermarker är såväl en ekologisk som landskapskaraktäristisk del. De ligger alla utanför Euro- pas centrala jordbruksområden, i Europas yttre delar. Författarna vill också visa på hur lokal landskapsvård kan bedrivas. Man identifierar ett antal faktorer som kan bidra till bättre politik, med framtidsvisioner om processer med lokalt deltagande, som medborgardeltagande (participatory planning). Man menar att sådana system som används för landskapsklassificering, som t.ex. ”Landscape Character Assess- ment” ofta är bra för att känna igen speciella karaktärer i ett landskap. I praktiken har de emellertid åstadkommit mycket litet för att bevara specifika lokala värden, de har inte heller bidragit till utveckling av nya visioner för framtida skötsel. De skulle kunna bli användbara om de anpassades till en lokal skala och användes för skötselplanering i en kommunikativ process.
Bridging the gap between ecology and spatial planning in landscape ecology
Opdam, P. Foppen, R and Vos, C. 2002: Landscape Ecology 16: 767-779 Studier av landskap sker idag från två olika angreppssätt: från geografi och ekolo- gi; genom stadium av mönster och genom studier av processer. Författarna diskute- rar om landskapsekologins framtid beror på hur dessa två olika aspekter kan integ- reras. De föreslår ett angreppssätt som gör att man kan överbrygga det som man ser som ett stort gap, mellan detaljerade studier om arter och tillämpad landsarkitektur och design. Man föreslår ett angreppssätt som är baserat på följande fyra delar; först görs empiriska studier i olika skalor av olika organismer och av olika proces- ser, därefter modellering för att extrapolera de empiriska studierna i andra tids- och rumskalor, följt av modelleringar som kan resultera i riktlinjer och standards för olika landskap, som slutligen leder till metoder och verktyg som kan användas och integreras på landskapsnivå. Detta angreppssätt kan användas tillsammans med? och byggas in i tvärvetenskapliga verktyg för design och utveckling. I landskaps- ekologisk litteratur är idag de två första delarna väl beskrivna, medan de två senare delarna, mot tillämpning, är försummade. Med ett sådant angreppssätt kan man göra landskapsekologin till en problemorienterad vetenskap.
Bridging human and natural sciences in landscape research
Tress, B., Tress, G., Decamps, H. and d´Hauteserre, A-M. 2001: Landscape and Urban Planning 57: 137-141
Landskap studeras inom flera vetenskapliga discipliner, men landskapet som sådant ses sällan som en möjlighet att bedriva tvärvetenskapliga studier utifrån. Att över- brygga humanistisk och naturvetenskaplig forskning är nödvändigt för att samord- na kommunikation om frågor som rör landskap. För att lösa problem i landskapet kan man inte stanna vid vetenskapliga ämnesgränser, utan man måste samverka mellan ämnen som ekologi och geografi, sociologi och landskapsarkitektur, efter- som landskap inte bara har en fysisk dimension utan också en social, mental och kulturell dimension. Denna artikel? är introduktion till ett specialnummer från en konferens om ”Multifunktionella landskap – ett tvärvetenskapligt sätt för land- skapsforskning och skötsel”, som hölls i Roskilde i Danmark 2000 och ger en kort översikt av de viktigaste artiklarna.
Participatory landscape ecology – a basis for acceptance and implementations
Luz, F. 2000: Landscape and Urban Planning 50: 157-166.
Författaren diskuterar med utgångspunkt från exempel i Tyskland hur lokala aktö- rer och intressenter genom medbestämmande i lokal demokrati kunnat bidra till planering på landskapsnivå. I de flesta fall har inte lokala intressenter spelat någon roll i planering, och flera studier refereras, som visar på hur brister i kommunika- tion mellan vetenskapsmän, planerare och lokala aktörer förhindrat accepterande
och genomförande av projekt i landskapet. I artikeln beskrivs hur olika mått för att förbättra kommunikationen testats i flera kommuner och även hur effekten av detta mäts. Metoderna som använts har varit rundabordsdiskussioner, workshops, mark- nadsföring av regionala produkter och informationskampanjer. Genom dem har man fått en markant ökning av tillämpning av landskapsekologiska idéer. Författa- ren drar slutsatsen att landskapsekologi kan tillämpas endast på ett holistiskt sätt om det finns allmän medvetenhet och kunskap. Därför spelar medbestämmande och deltagande? processer lika stor roll som experternas, naturvetarnas och plane- rarnas synsätt.
Incorporating ecological sustainability into landscape planning Jolande W. Termorshuizena, Paul Opdam and Adri van den Brinka. 2007: Land- scape and Urban Planning, Volume 79, Issues 3-4: 374-384
Ekologisk planering är nödvändig för att kunna bibehålla biologisk mångfald. Ekologiska nätverk ger en möjlighet till beslutsfattare och andra intresseföreträdare att i praktiken kunna ta ett engagemang för hållbar utveckling. Den ekologiska komponenten är av avgörande betydelse vid landskapsplanering enligt principen för hållbar utveckling. Författarna definierar “ekologiskt hållbart landskap” och utvecklar ett verktyg för att mäta hur ekologisk hållbarhet är inbakat i landskaps- planeringen. Denna metod bejakar den viktiga roll som rumsskalan och rums- mönstret har för bevarandet av den biologiska mångfalden. Konceptet metapopula- tion används som en rumsligt uttalad ekologisk teori, vilken är lämplig för att be- skriva förhållandena mellan biologisk mångfald och mönstren av ekosystemytor (”ekosystemets nätverk”) i intensivt använda områden. Författarna föreslår att ekologisk hållbarhet uppnås om kvaliteten, området och karaktären av ekosyste- mets nätverk tillåter att målarterna kan finnas kvar. En enkel modell för besluts- fattande motsvarar en teoretisk ram för ett verktyg som består av två uppsättningar ekologiska indikatorer. En uppsättning visar på medvetenheten hos dem som över- väger ekologiska principer för hållbar planering. Den andra visar på hur de kvalita- tivt lyckas att genomföra dessa principer när de utformar mönstren av ekosystem. Metoden används på en uppsättning rapporter om holländska landskapsutveck- lingsplaner. Större delen av rapporterna visar ett medvetande om vikten av utrym- mesförhållanden för att uppnå planeringsmålen, men har dåliga resultat när det gäller de kvantitativa indikatorerna. Författarna avslutar med att verktyget kan utvecklas som en inriktnings- och utvärderingsmetod för den ekologiska hållbar- heten i landskapsplaneringen.
Forvaltning av biodiversitet og kulturlandskap
Jones, M. 1996. New Series B, No. 21. The Department of Geography, University of Trondheim.
Begreppen biodiversitet och kulturlandskap är omdiskuterade begrepp som är svåra att “operasjonalisere” inom praktisk förvaltning. Förvaltningsinitiativ riktade mot landskapet påverkar den biologiska mångfaldens sammansättning genom förval-
tarnas val och värderingar. Naturskyddsmyndigheterna är bara en av flera aktörer som förvaltar landskapet och därmed biologisk mångfald. I flera västeuropeiska länder får jordbruksmyndigheterna större inflytelse på landskapsinitiativ än natur- vårdsmyndigheterna. Exempel från Norge visar att biologisk mångfald inte alltid är lätt att få förståelse för i praktisk landbruksförvaltning. Eftersom biologisk mång- fald inte bara är en naturprodukt utan också en kulturprodukt, kan problematiken gällande biologisk mångfald inte ses isolerad från produktionskrafterna och andra förhållanden i samhället.
Förvaltning av biologisk mångfald möter en rad grundläggande metodiska och teoretiska problem som har att göra med val och värderingar som är oundvikliga i en förvaltningssituation. Viktiga frågor är:
• val av det som ska inventeras eller registreras
• val av geografisk skala för ”mätning” av biologisk mångfald
• val av totalitet eller exklusivitet (utvalda arter): och frågan om alla arter är lika värdefulla
• Bevarande av artrikedomen – och frågan om fokus ska vara på antal arter eller på hotade arter
• Bevarande av arealdiversitet – ska fokus vara på art eller biotopmångfald, som alfa-diversitet, beta-diversitet eller gamma-diversitet? Val av metoder för landskapsplanering och förvaltning av biologisk mångfald – t.ex. gene- rella naturhänsyn i lantbruket, utformning av biotopnätverk och andra landskapsekologiska initiativ, utformning och geografisk fördelning av re- servat (som ett stort eller många små, den s.k. SLOSS-problema-
tiken.(”single large or several small”,)etc.
The ecological effectiveness of protected areas: The United Kingdom