För att kunna dokumentera och följa landskapets biologiska innehåll och dokumen- tera dess förutsättningar för hållbart nyttjande av naturresurser behövs någon över- gripande indelning av landskapets karaktärer. En sådan systematisk indelning sak- nas idag, men några allmänna principer som kan vara vägledande diskuteras nedan. Landskapet kan grovt indelas i de stora typerna jordbrukslandskap, skogslandskap, urbana landskap (tätortslandskap), fjällandskap samt med tillägg gällande vatten- relaterade landskap med älvdalar, sjöar och vattendrag, kuster/skärgårdar samt våtmarker/myrar. Älvdalar skär genom såväl fjällandskap, som skogslandskap och jordbrukslandskap och har stor landskapsekologisk betydelse genom sin konnekti- vitet. Sjöar och vattendrag har stränder i olika landskapstyper, liksom skärgårdar med såväl skogs- som jordbrukslandskap med stor biologisk diversitet. Våtmarker kan finnas i såväl fjäll- som skogs- och jordbrukslandskap och kan i sig innehålla delar från både skogs- och jordbrukslandskap. Den biologiska mångfalden och där- med förutsättningarna för nyttjande av naturresurser är knutet till såväl berggrund som jordarter, klimat och hydrologi. Dessa faktorer återspeglas väl i vege-tationen och markanvändningen och därmed kan landskapstyperna kompletteras med be- skrivningar av vegetation och markanvändning av typen barrskog, lövskog, slåtter och betesmark samt myr och hällmark. Dessa behöver i sin tur ytterligare fördju- pas, beroende på målsättning. För ett rikt växt- och djurliv bör man ägna särskild uppmärksamhet förutom åt markanvändningen (historisk som nutida) åt naturtyper och biotoper, som a) härrör från naturlandskapet eller som har liten antropogen påverkan, som urskogar, naturskogar, myrar, och b) som har lång kontinuitet av skötsel från det traditionella kulturlandskapet, som slåtterängar, ogödslade naturli- ga gräsmarker och hagmarker, eller som utgör ekotoner och övergångszoner, som skogsbryn och stränder.
Sammanställning i tabell 1 är exempel på viktiga underlag, främst naturgivna för- hållanden, för en landskapsbeskrivning där regionindelningar har gjorts. Förutom dessa kartor finns en rad tematiska kartor för naturgivna förutsättningar, utan re- gionindelningar, som reliefkartor, vegetationskartor (över norra Sverige), trädslags-
kartor, berggrundskartor, jordartskartor, markanvändningskartor och marktäckekar- tor (Corinne), m.fl.
Tab. 1. Sammanställning av några viktiga tematiska regionindelningar på nationell nivå i Sverige för landskapsklassificering.
Karaktär Antal regioner Antal delområ-
den
Upphovs-
man/ref ur SNA årtal
Naturgeografiska regioner 8 Ca 50 Nordiska minis- terrådet 1984 Geomorfologiska regioner 13 S. Rudberg 1960 Berggrundens terräng-
typer 11 K. Bergström Lidberg- 1994
Sveriges jordartsområden 13 C. Persson 1994
Vegetationsregioner H. Sjörs
Vegetationstyper - - Nordiska Minis-
terrådet 1994
Jordbruksregioner, natur- förutsättningar
55 Höijer 1921
Jordbruksregioner, pro-
duktionsområden 8 (18), 61 Statistiska Cen-tralbyrå 1988 Markanvändning och
ägoslag
Bebyggelsegeografiska
”bygderegioner” 7 Ca 10 G. de Geer (i Helmfrid et al.) 1920 (1994)
Industriregioner 9 W. William-
Olsson
1960 Regionala varianter av
talspråk/dialekter 7
Inom flera av dessa regionindelningar förekommer typbeskrivningar och nomen- klatur på regionerna, som sedan återkommer i de benämningar som används av de experter vi konsulterat.
Geomorfologiska regioner beskrivs med begrepp som: Slätt, sprickdalsterräng, vågig bergkullsterräng, förfjäll, fjäll, platåberg.
Terrängtypernas regioner beskrivs med liknande begrepp: Fjäll och förfjäll med utbildade dalgångar, bergkullslätter, storskaligt sprickdalslandskap, bergkullterräng med oregelbundna dalstråk, subkambriskt peneplan, kustslätt, slätter på sedimentär berggrund, Sydsmålands urbergsslätt, Törnquistzonens horstar och sänkor, höjt och sönderbrutet subkambriskt peneplan.
Naturgeografiska regioner beskrivs som: arktisk alpin, alpin, nordligt boreal, nordligt-sydligt borealt övergångskomplex, mellanboreal, sydligt boreal, boreone- moral, nemoral. Den naturgeografiska regionindelningen från Nordiska Minister- rådet är en modell för att kunna utvärdera natur i samband med fysisk planering, med totalt 76 olika nordiska regioner.
Jordartsområden benämns med: Sydsveriges moränområden, Södra Sveriges kambrosilurområden, Nordvästra Svealands moränområden, Norra Norrlands myr- och moränområden, Öst- och Västkustgens berg- och lerområden, m.fl. Bebyggelsegeografiska bygder: fjällterräng, moränbygd, dalbygd, bergslags- region, sjöbygd, kustbygd, smålandsbygder.
Naturliga jordbruksområden: Götalands södra och norra slättbygder, Götalands mellanbygder, Götalands skogsbygder, Svealands slättbygder, Svealands skogs- bygder, Nedre Norrland, Övre Norrland.
Markanvändning och ägoslag: skogsmark, öppen mark med åker, betesmark, sankmark eller myrmark, kalfjäll, sjöar och vattendrag, tätort och fritidsbebyggelse. Landskapsindelning med helhetssyn på kulturlandskapet
Den senaste indelningen av det svenska kulturlandskapet, framförallt odlingsland- skapet är föreslagen av kulturgeografen Sporrong, och den finner man i boken ”Svenska landskap” (Sporrong et al. 1995). Kulturlandskap definieras här i en bred betydelse, och i ett historiskt perspektiv. Här finns en beskrivning av olika regioner i det svenska kulturlandskapet, fördelat på 11 stora regioner. Dessa är samman- slagningar av de drygt 50-talet regioner, som beskrivs i Sveriges Nationalatlas (Helmfrid et al. 1994). Indelningen är baserad på en väl underbyggd metodik med tydliga hypoteser, grundade på långvarigt arbete inom landskapsforskning inom geografi, såväl som kultur- som naturgeografi. Metoden kan beskrivas som en landskapsanalys med helhetssyn, där såväl naturgivna som kulturella fenomen beaktas och kompletteras med landskapets humanhistoria och kulturella särdrag. Modellen har bl.a. testats i Skåne (1995).
Denna landskapsanalys utgår från fem grundläggande kriterier, där helhetssynen baseras på detaljkunskap om dessa kriterier. De är 1) de naturgivna förutsättningar- na, med berggrundens och jordtäckets sammansättning, geomorfologiska formele- ment, och med speciell hänsyn till faktorer betydelsefulla för odling, som högsta kustlinjen och kalkberggrund, 2) vegetationen som karaktärsgivare, 3) landskapets historia, med bysamhällets organisation och dess markägar- och brukarförhållande, 4) dagens och gårdagens markanvändning och terränganpassning samt 5) regionala särdrag, som påverkat bebyggelse och landskapsbild, men också regional identitet, där immateriella värden ofta ingår. Målet med indelningen var att få ett praktiskt användbart verktyg för bl.a. bevarandeplanering på landskapsnivå. För regionernas benämning och avgränsning har man i möjligaste mån utnyttjat regionalt förankra- de och hävdvunna bygdenamn samt följt administrativa gränser. Som underlag för
indelningen användes bl.a. befintliga indelningar av Sverige i regioner, som gjorts för olika sammanhang.
Följande elva regioner urskiljs och beskrivs: södra Skåne, Sydsvenska höglandet, de stora Östersjööarna Gotland och Öland, östra Sverige, övre Dalarna eller egent- liga Dalarna kring Öster- och Västerdalälvarna, västra Sverige, södra Norrlands odlingsbygder, norra Norrlands älvdalar, södra Norrlands skogsland, Storsjöbygden och norra Norrlands inland.
Regionala indelningar
En metod testades i Skåne län (Cousins & Ihse 1996) och vidareutvecklades i Upp- sala län för regionindelningen, med målsättningen att utveckla en metod för moni- toring av förändringar i jordbrukets kulturlandskap, som kunde användas i ett regi- onalt perspektiv. (Ihse & Runborg 1998, Ihse 2004). Målsättningen var också att finna homogena landskapsregioner som var väl avgränsade från omgivningen, en- ligt de kriterier som Sporrong med medarbetare redovisat. Sådana skulle kunna vara en bas för regional planering och naturvård, som hade fokus på effekter på biologisk mångfald på habitats- och landskapsnivå. De använda parametrarna skul- le innefatta naturgeografiska egenskaper (berggrund, jordart, topografi, hydrologi), aktuell vegetation, aktuell och historisk markanvändning, ägar- och uttnyttjandes- kap via administrativa gränser samt specifika regionala karaktärer. Namnsättningen på re-gionerna, typologin, skulle kunna vara tillämpbar på liknande regioner i Sve- rige, utan att man skulle behöva ange ortsnamn som karaktärsskillnad. Följande kriterier användes 1) aktuell markanvändning, 2) geomorfologiska och naturgivna karaktärer, 3) vegetationen samt 4) ägartyp och regional karaktär.
Som underlag för indelningen användes nationella kartor från SNA i skalan 1:5 000 000 till 1:550 000. Ett tjugotal kartor analyserades som möjliga och av dessa valdes följande som bidrog till gränsdragningen av regionerna; markanvänd- ningskarta, jordbrukets produktionsregioner, avrinningsområden, ägarslag samt regional kulturlandskapskarta. Vegetationskarta saknades, men informationen om vegetationen tolkades från IRF-flygbilder.
Från dessa beskrevs ett antal regioner: helåkersbygd, öppen jordbruksregion på slätter, (med herrgårdslandskap, med stora gårdar, med semi-urban/urban karaktär), mellanbygd med halvöppna, jordbruks- och/eller skogsbruksdominerade bygder (jordbruksbetonad, med små eller medelstora gårdar, skogsbruksbetonade, bolags- ägd, med bruksmiljö), myrlandskap och skärgårds- kustlandskap.
Länsstyrelsen i Dalarna har givit Wästfelt et al. (2007) uppdraget att testa metoder, som innebär att från satellitklassificeringar göra regionalindelningar, med exempel hämtade från Dalarna. Man har på ett systematiskt sätt kunnat identifiera specifika områden av högt värde och landskapskaraktär.
Några europeiska försök att harmonisera regionala landskapsbeskrivningar, som skulle användas som underlag till miljö- och naturvårdsbeskrivningar, planering och övervakning gjordes i slutet av 1990-talet, med motsvarande beskrivningar av landskap i Flandern och i Spanien. Östergötland ingick som försöksområde i Sverige (Ihse 1999). Också länsstyrelsen i E-län gjorde ett förslag till regionindel- ning och namnsättning (Länsstyrelsen i Östergötland 1999). I tabell 2 jämförs den- na indelning med kulturlandskapsregionerna beskrivna av i Sveriges Nationalatlas, SNA, samt den naturgeografiska regionindelningen i Norden (Nordiska Minister- rådet 1984).
Tab. 2. Jämförelse av landskapsregioner i Östergötland, klassade enligt naturgeografiska region- indelningen (Nordiska Ministerrådet 1984), kulturlandskapsregioner (Helmfrid et al. 1994, Sporrong et al. 1995) samt landskapsregioner (Länsstyrelsen i Östergötland 1999).
Naturgeografiska regionerna (Nordiska ministerrådet)
Kulturlandskapsregioner (SNA) Östergötlands landskapsregioner (länsstyrelsen E-län)
Tiveden- Kolmårdens skogsbygder I. Lekebergslagen och Östergöt- lands bergslag
I Nordlig skogsbygd Götalands centrala jordbruksbygder II. Östergötlands Västanstång II a Kambro-silurslätterna 1
II b Halvöppen övergångsbygd II c Holavedsbygden
Götalands centrala jordbruksbygder III. Östergötlands Östanstång (22) III a Sprickdalslandskapet i östra Östergötland
III b Jordbruksbygden i östra Östergötland
Sydsvenska högplatåns östra och centrala del
IV Östergötlands skogsbygd (13) IV a Ekskogsregionen IV b Södra skogsregionen IV c Ydre bygden
IV d Åsunden bygden Östersjöns kust med skärgårdar V Östra Götalands kustbygd (25) V a Kust- och innerskärgård
V b Ytterskärgård
Landskapsbenämningar från enkätsvaren
I enkätsvaren användes spontant de beskrivningar som följer nedan. Sammanställ- ningen ger dels en uppfattning om hur de som arbetar med landskap spontant an- vänder olika begrepp. Sammanställningen ger också en uppfattning om vilka land- skapstyper som arbete sker inom.
Jordbrukslandskap: Intensivt jordbrukslandskap, öppen slättbygd, odlingsland- skap, småskaligt jordbrukslandskap med mindre skogsområden, kulturpräglade landskap, agrarlandskap med betesmarker och ängar, jordbrukslandskap i lågland och berg, jordbrukslandskap i kulliga områden, platåbergslandskap, ”damm-
landskap”, multifunktionella landskap, mosaikartat kulturlandskap, landsbygd, glesbygd samt skärgårdslandskap, kust- och skärgårdslandskap.
Skogslandskap: Fjällnära skogsbygd, boreala skogar, sydboreala skogar, boreal, boreonemoral, nemoral skog, ekrik lövskog, sydsvenska höglandet och dess slutt- ningar, brantmiljöer, skogsbete och produktionsskogar.
Urban miljö: Tätortsnära, semi-urbana, urbana grönområden och kilar, stadsland- skap, stadsnära landsbygd, innerstad, förort.
De områden vi fått information från är främst från södra Sverige: Skåne, Småland, Sydsvenska höglandet, Östra Vätternbranterna, Öland, Västergötland, Göteborg, Mälardalen, Stockholm, Dalarna, Västerbotten. Ofta är landskapsbenämningarna kopplade till dessa platsbenämningar.
Vi har däremot inte – eller i mycket liten utsträckning – berört limniska och marina miljöer.
En helt annan utgångspunkt för benämning och beskrivning av landskap baseras på en indelning; handlingsrelaterade landskap (kommunikationslandskap, bosättnings- landskap, odlingslandskap, säterlandskap, beteslandskap, svedjelandskap), arealut- nyttjande landskap (urbana landskap, rurala landskap, industrilandskap), konceptu- ella (kulturlandskap, naturlandskap) eller geografiskt-topografiskt betingade (kust- landskap, fjällandskap, hedlandskap, fjordlandskap, moränlandskap).