Ett orimligt resultat?

Som ni nog har anat vid det här laget tycker jag att hovrättens syn på situationen och domslut är betydligt mer rimligt än HD:s. Jag anser att det finns övervägande argument för att låta ett försäkringsbolag vars ansvar gentemot försäkringstagaren fallit bort vara skyddat även mot anspråk från en annan försäkringsgivare. Men innebär då den tolkning som jag förespråkar ett orimligt ansvar för någon? Om vi börjar med den mest skyddsvärda parten så har de skadelidande fått ersättning. De har haft en skadestånds-fordran gentemot den skadevållande parten. Den skada som de skadelidande lidit har omfattats av ansvarsförsäkringen hos Göta Lejon. Således har de skadelidandes fordran blivit ersatt, formellt av den skadevållande men i praktiken av försäkringsbolaget. De skadelidande drabbas således inte av den förespråkade tolkningen. Även i den hypotetiska situationen att Göteborgs Spårvägar inte haft någon försäkring hos Göta Lejon, utan endast haft detta hos Moderna Försäkringar och försäkringsbolagets ansvar prekluderats är det mycket tänkbart att de skadelidande inte hade drabbats. Eftersom det rör sig om obligatorisk ansvarsförsäkring hade de kunnat rikta direktkrav mot Moderna. Visserligen var inte det numera explicita förbudet för preklusionsvillkors verkan mot skadelidande tredje mans direktkrav vid obligatorisk ansvarsförsäkring i FAL 8:20 tillämpligt, men ser man till det resonemang som förs i NJA 2017 s 601 (se avsnitt 4.4.2) framstår det som plausibelt att de skadelidande ändå hade kunnat nå framgång med sina direktkrav.

Inte heller den försäkrade, Göteborgs Spårvägar, bör drabbas av det förespråkade synsättet. Även om preklusionen skulle anses sakna verkan mot Göta Lejon hade detta inte inneburit att Göteborgs Spårvägar fått någon högre ersättning eftersom detta förhindras av begränsningsregeln i FAL 6:4:s andra mening. Således skulle inte Göteborgs Spårvägar ha tjänat på att ha dubbla försäkringar förutom att de skulle kunna

57

ha fått ersättning för respektive självrisk från den andra försäkringen. Så länge de inte skulle ha drabbats av en skada som översteg försäkringsbeloppet, vilket i fallet troligen skulle vara avlägset då försäkringsbeloppet för Göta Lejons försäkring var 300 000 000 kr, hade de inte drabbats av några substantiella besvär av att försäkringen från Moderna Försäkringar prekluderats. Det var ju också Göteborgs Spårvägars egna förbiseende som föranledde att Modernas försäkring inte längre kunde tas i anspråk vilket innebär att det inte framstår som ohemult om de skulle få bära vissa konsekvenser för detta.

Sedan har vi då Göta Lejon. Rent ekonomiskt är det ju de som får bära konsekvenserna av Göteborgs Spårvägars underlåtenhet att nyttja Modernas försäkring. Däremot kan jag inte se att konsekvenserna skulle vara orimliga på något sätt. Som ovan sagts framstår det som långsökt att ett bolag skulle prissätta sin försäkring med beaktande av premissen att en dubbelförsäkringssituation skulle föreligga utan att föreskriva en skyldighet för försäkringstagaren om att i vart fall upplysa om detta. Istället får Göta Lejon, om man tillerkänner preklusionen av Modernas ansvar verkan mot dem, endast svara för det de åtagit sig. Nämligen att lämna ersättning för den risk man valt att försäkra.

Väljer man istället att följa HD:s domslut behöver man även där beakta vilka konsekvenser som det medför. I försäkringsavtal förekommer det ett antal olika tidpunkter (täckningsprinciper eller triggers) vid vilka försäkringsbolagets ersättnings-skyldighet enligt försäkringsavtalet inträder. Olika triggers används i olika typer av ansvarsförsäkringsavtal. Två relativt vanligt förekommande täckningsprinciper är orsaksprincipen och claims made-principen. Orsaksprincipen innebär att försäkrings-givaren ansvarar för skador som orsakas under försäkringstiden medan claims made-principen går ut på att försäkringsbolaget ansvarar för skadeståndskrav som framställs mot den försäkrade under försäkringstiden.145

Låt oss nu leka med tanken att en försäkringstagare under år 1 har en ansvarsförsäkring hos bolag 1 med orsaksprincipen som trigger och ett preklusionsvillkor likt det i

Dubbelförsäkringen. Under detta år orsakar försäkringstagaren en skada som täcks av

försäkringen. Försäkringstagaren är medveten om att skadan orsakats men av någon anledning anmäls inte skadan till bolaget. Försäkringsavtalet förlängs sedan inte efter år 1. Åren går och år 10 tecknar försäkringstagaren en ansvarsförsäkring hos bolag 2 med

58

claims made-principen som trigger. Under detta år riktas skadeståndskrav mot försäkringstagaren för den skada som orsakades under år 1. Försäkringstagaren anmäler skadan till försäkringsbolag 2 som betalar ut ersättning. Så långt inga konstigheter. Men det är inte helt otänkbart att bolag 2 får reda på att försäkringstagaren har haft en försäkring hos bolag 1 under år 1. Bolag 2 kan då rikta ett regresskrav till följd av en dubbelförsäkringssituation mot bolag 1. Följer man då HD:s prejudikat i

Dubbelförsäkringen tvingas då bolag 1 att utge ersättning trots att deras förpliktelser

gentemot försäkringstagaren upphörde att vara utkrävbara för nästan tio år sedan. HD:s dom torde innebära att preklusionvillkorens effekter kan begränsas även långt fram i tiden och att försäkringsbolag därmed kan behöva göra avsättningar för risker som de sedan länge inte trodde skulle behöva realiseras.

59