Preskription och preklusion enligt FAL

4.3.1 Preskription enligt FAL

FAL innehåller egna preskriptionsregler som avviker från de i PreskL. Det är således ett fall av specialpreskription.98 Försäkringsavtal har varit föremål för specialpreskription under längre tid då även GFAL innehöll sådana bestämmelser.99 På senare år har dock preskriptionsreglerna i FAL närmat sig de civilrättsliga huvudreglerna i PreskL.100

Preskription regleras i FAL i 7:4. Enligt en hänvisning i 8:20 1 st ska det som sägs i 7:4 om preskription av rätt till försäkringsersättning tillämpas också vid företagsförsäkring. Sedan den 1 januari 2015 har FAL 7:4 följande lydelse:

Den som vill ha försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd måste väcka talan inom tio år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd inträdde.

Om den som vill ha försäkringsskydd har framställt anspråket till försäkringsbolaget inom den tid som anges i första stycket, är fristen att väcka talan alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.

Vid återkrav mellan försäkringsbolag är fristen att väcka talan alltid minst ett år från den betalning som grundar återkravet.

Om talan inte väcks enligt denna paragraf, går rätten till försäkringsskydd förlorad. I förhållanden mellan försäkringsbolag får annat avtalas om preskription än vad som följer av denna paragraf.

Tidigare gällde en preskriptionstid på tre år från tiden då den försäkrade, eller annan med anspråk på försäkringsersättning, fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande, eller i vart fall tio år från det att anspråket kunde göras gällande.101 Innan lagändringen 2015 var preskriptionsreglerna på försäkringsområdet upphov till ett flertal tolkningstvister och de ansågs oklara. Framförallt det subjektiva rekvisitet ”kännedom om skadan” bidrog till svårigheter att på ett tydligt sätt fastställa från vilken tidpunkt preskriptionen skulle börja räknas.¹⁰² Den kortare preskriptionstiden på tre år hade tidigare bland annat motiverats med att om ett anspråk kan framställas lång tid efter försäkringsfallet får försäkringsbolaget inte den fullständiga överblick av sin ekonomiska

98 Prop. 2003/04:150 s 201. 99 GFAL 29 och 30 §§.

100 Bengtsson, Försäkringsrätten och allmänna kontraktsrättsliga principer s 57. 101 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 376.

29

ställning som är nödvändig för all ordnad försäkringsverksamhet. Vid reformen ansågs inte att detta längre motiverade avsteg från den allmänna preskriptionstiden, vilket medförde ändringen av den generella preskriptionstiden till tio år även i försäkrings-sammanhang.103 För att den allmänna preskriptionstiden vid försäkringsavtal ska avbrytas krävs att talan ska väckas. Inför lagändringen 2015 diskuterades om det istället kunde anses vara tillräckligt att preskriptionen kunde avbrytas redan genom ett skriftligt krav på ersättning. Så ansågs inte vara fallet, framförallt eftersom frågan om ersättning då skulle kunna hållas öppen under en i princip obegränsad tid. Det ansågs vara i både försäkringstagarnas och försäkringsbolagens intresse att ersättningsfrågan avgjordes så snart som möjligt eftersom möjligheten att få ersättning normalt blir mindre ju längre tiden går, eftersom det blir allt svårare att styrka skada och orsakssamband, samt det faktum att ersättningsfrågor som står öppna under lång tid kan medföra betydande olägenheter för försäkringsbolagen.104 Enligt tredje stycket gäller en förkortad preskriptionstid för regresskrav från ett försäkringsbolag mot ett annat. Fristen är vid dessa alltid minst ett år från den utbetalning som grundar återkravet. Vid betalningar kort före tioårsfristens utgång kan regeln dock innebära en förlängning av preskriptions-fristen.105 Enligt femte stycket är dock denna regel dispositiv.

4.3.2 Preklusion enligt FAL

Preklusionsreglerna i FAL är inte en helt fristående reglering utan de anses vara en del av preskriptionsbestämmelserna som kan användas i situationer där försäkringstagaren inte är konsument.¹⁰⁶ Även det faktum att preklusionsreglerna är placerade i en bestämmelse som även reglerar preskription torde betona det nära sambandet. Det finns två bestämmelser i FAL som brukar betecknas som preklusionsregler.¹⁰⁷ Den första återfinns i 8:20 2 st (tidigare 8:20 1 st 2–3 meningarna) och den andra i 8:20 3 st (tidigare 8:20 2 st). Det är den senare bestämmelsen som kommer att ges det huvudsakliga utrymmet i den fortsatta framställningen, framförallt av den anledningen att den är den bestämmelsen

103 Prop. 2012/13:168 s 22. 104 Prop. 2012/13:168 s 28.

105 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 378. 106 Prop. 2012/13:168 s 36.

107 Bengtsson, Försäkringsrätten och allmänna kontraktsrättsliga principer s 57 och Van der Sluijs, Preskription och preklusion av den skadelidandes direktkravsrätt enligt FAL s 513.

30

som är omtvistad i fallet Dubbelförsäkringen. FAL 8:20 har sedan den 1 januari 2015 följande lydelse:

Det som sägs i 7 kap. 4 § om preskription av rätt till försäkringsersättning och annat försäkringsskydd tillämpas också vid företagsförsäkring.

Försäkringsbolaget får skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en kortare tid än vad som följer av hänvisningen i första stycket. Fristen får inte vara kortare än ett år från det att den försäkrade har fått del av föreläggandet.

I försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd måste anmäla detta inom viss tid. Fristen får inte vara kortare än ett år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsskyddet inträdde.

Andra och tredje styckena påverkar inte en skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget enligt 9 kap. 7 § första stycket 1.

Andra stycket finns till som en väg för bolaget att få slut på förhandlingar som inte leder till något resultat med den försäkrade. Föreläggandet innebär att den försäkrade inom ett år måste besluta sig om tvisten ska tas till domstol eller ej. Möjligheten att använda sig av ett sådant föreläggande gäller oavsett om detta finns föreskrivet i villkoren eller ej.108

Till skillnad från FAL:s övriga preskription- och preklusionsregler, enligt vilka för preskriptionsavbrott talan behöver väckas, är det alltså för att avbryta preklusionsfristen enligt tredje stycket tillräckligt att anmäla anspråket. Vad som är en tillräcklig anmälan för att preklusion inte ska inträda prövades i fallet NJA 2019 s 136. Där fastslogs att anmälan inte behöver vara skriftlig och att anspråket inte behöver vara preciserat. I allmänhet ansågs det vara tillräckligt att den som anmäler ett försäkringsfall lämnar uppgifter som innebär att försäkringsbolaget kan identifiera försäkringstagaren och försäkringsavtalet, får information om händelseförloppet samt att försäkringstagaren till följd av detta vill ta försäkringen i anspråk.

Huruvida FAL 8:20 3 st verkligen ska betecknas som en preklusionsregel är emellertid delvis omtvistat. I NJA 2019 s 136 betecknas anmälningsfristen i nuvarande tredje stycket som en preskriptionsbestämmelse.109 I NJA 2017 s 601 uttrycker de skiljaktiga i HD det som att det handlar om en preskriptionsregel som ibland kallas för en preklusionsregel. Den mer utbredda uppfattningen verkar vara att FAL 8:20 3 st är en

preklusions-108 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 435.

109 Detta är dock i sig inte fel då preklusionsreglerna kan ses som en del av de mer övergripande bestämmelserna om preskription.

31

bestämmelse och inte en (direkt) preskriptionsbestämmelse.110 Bengtsson verkar dock anse att det bara är 2 st som är en preklusionsregel medan 3 st istället ska anses gälla preskription.111 Van der Sluijs uttrycker det som att i försäkringsrättsliga sammanhang har begreppet preklusion kommit att innefatta två regler (FAL 8:20 2 och 3 st) där fristerna bestäms på olika sätt men att om man ska vara noga är det bara den första regeln som är en egentlig preklusionsregel.¹¹² I uppsatsen kommer jag dock att fortsätta att benämna det som preklusion när även anspråk inte anmäls inom en tidsfrist som angetts i försäkringsavtalet. Anledningarna till detta är dels att jag vill upprätthålla största möjliga stringens med det för uppsatsen centrala rättsfallet och dels för att betona skillnaden mellan preklusion (tidsfristen framgår av omständigheterna i det enskilda fallet) och preskription (tidsfristen framgår av lag).

Preklusionsreglerna i FAL har sitt ursprung i GFAL och den senare och dess förarbeten gavs alltjämt betydelse även efter den nya lagens ikraftträdande.113 Regleringen fanns där i 30 § och hade följande lydelse:

Har försäkringsgivaren träffat förbehåll, enligt vilket fordringsägaren skulle, vid påföljd av rättsförlust, anhängiggöra sin talan tidigare än i 29 § är sagt, må sådan påföljd ej göras gällande, med mindre försäkringsgivaren skriftligen förelagt fordringsägaren att inom viss tid, ej understigande sex månader från delfåendet, anhängiggöra sin talan samt fordringsägaren den tid försuttit.

Förbehåll, att försäkringsgivarens ansvarighet för inträffat försäkringsfall skall vara beroende av att den, som äger fordran på grund av försäkringsfallet, giver försäkringsgivaren sitt anspråk till känna inom viss tid, må ej åberopas gent emot fordringsägare, som framställt anspråk inom sex månader från det han fått kännedom om sin fordran.

Förbehåll om att anspråk skulle anmälas inom viss tid var vanligt förekommande, både före och efter GFAL:s ikraftträdande.¹¹⁴ Syftena med förbehåll om att anspråk skulle anmälas inom viss tid var att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalnings-skyldighet alltför länge hölls svävande. Det ansågs som en nödvändig förutsättning för all ordnad försäkringsverksamhet att försäkringsgivarna kunde ha en fullständig

110 Se bla Prop. 2003/04:150 s 472, Hellner, Försäkringsrätt s 195 ff, Rodhe, Lärobok i obligationsrätt s 284 f, Nydrén, Anspråkslös skadeanmälan s 193 och 207 samt Ullman, Regress vid företagsförsäkring s 280.

111 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 435 fotnot 149 med hänvisning till NJA 2013 s 253.

112 Van der Sluijs, Preskription och preklusion av den skadelidandes direktkravsrätt enligt FAL s 513. 113 Prop. 2003/04:150 s 472.

32

överblick av sin ekonomiska ställning. Även rättsförhållandets natur samt svårigheten att efter längre tid utreda rättsförhållandet talade för att uppgörelser av anspråk inte alltför länge skulle kunna undanskjutas. Å andra sidan fanns intresset för fordringsägaren (den försäkrade) att inte gå miste om sin rätt enligt försäkringsavtalet. Det sågs därför som en lämplig grund att inskränka avtalsfriheten så pass mycket att anspråk skulle göras gällande inom sex månader för att rätten till ersättning inte skulle gå förlorad.115

Vid införandet av nya FAL avsågs inte att göra några förändringar av rättsläget och lagstiftaren valde att betona att GFAL och dess förarbeten därmed skulle bibehålla sin relevans.¹¹⁶ Det allmänna syftet med den ändring av FAL:s preskriptionsregler som trädde ikraft 2015 var att åstadkomma ett enklare och tydligare regelverk och att förstärka skyddet för de försäkrade och andra skadelidande.117 Flera av ändringarna i 8:20 är därför att klassa som konsekvenser av ändringar i andra bestämmelser, däribland tidpunkten från vilken preklusionsfristen enligt tredje stycket ska räknas.118

Eftersom preskriptionstiden förlängdes till tio år ansåg lagstiftaren att det var särskilt angeläget att behålla möjligheten att använda sig av preklusionsvillkor. Annars skulle ersättningsfrågor vid företagsförsäkring kunna hållas öppna under lång tid, och detta ansågs inte gynna någon.119 En direkt ändring som genomfördes var att preklusionsfristen ändrades från sex månader till ett år. Att fristen förlängdes till ett år ansågs i tillräcklig utsträckning tillgodose försäkringstagarnas och de skadelidandes intresse av att inte bli utan ersättning. Det ansågs även måsta vara mycket sällsynt att en företagare skulle försumma att anmäla en skada eller ett skadeståndskrav inom en så pass lång frist.¹²⁰ En förlängning av fristerna sågs som en värdefull förstärkning av de ersättningsberättigades rättigheter som samtidigt inte förväntades innebära några nämnvärda problem för försäkringsbolagen.121 Även en uttrycklig begränsning av preklusionsvillkors verkan mot skadelidande tredje man vid obligatorisk ansvarsförsäkring infördes (FAL 8:20 4 st). Det

115 NJA 1927 II s 405 ff. 116 Prop. 2003/04:150 s 218 och 472. 117 Prop. 2012/13:168 s 19. 118 Prop. 2012/13:168 s 36 119 Prop. 2012/13:168 s 37. 120 Ds 2011:10 s 87. 121 Prop. 2012/13:168 s 36.

33

ansågs finnas särskild anledning att klargöra att dessa skadelidande inte skulle drabbas vid försäkringstagarens försummelse att iaktta preklusionsfrister.122