Preskriptionsfrågan

5.2.1 Grunder

En av frågorna var alltså om ett återkrav från Göta Lejon mot Moderna Försäkringar var preskriberat på den grunden att Göta Lejon inte väckt talan i rätt tid. Den aktuella preskriptionsfristen reglerades i FAL 7:4 i dess lydelse fram till 1 januari 2015. Bestämmelsen hade följande lydelse:

Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.

Moderna Försäkringar ansåg att Göta Lejon fått kännedom om att anspråket kunde göras

gällande när de insåg att den inträffade skadan kunde komma att överstiga 1 000 000 kr

128 Om händelserna i fallet istället skulle skett 2015 eller senare hade skillnaderna vad gäller de i målet centrala reglerna varit längden på preskriptionstiden, att det numera gäller en annan tidpunkt i FAL 7:4 för när preskriptionsfristen ska börja räknas (”tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd inträdde”) samt att en preklusionsfrist enligt FAL 8:20 numera inte får vara kortare än ett år (tidigare sex månader).

38

(självrisken i Modernas försäkring) och att den treåriga preskriptionsfristen därmed började löpa från den tidpunkten. Moderna Försäkringar ansåg vidare att Göta Lejon måste ha fått sådan kännedom i februari 2012 då skadornas omfattning stod klar (en av de skadelidande skulle aldrig bli återställd och den andra hade fått en allvarlig bestående funktionsnedsättning) eller i vart fall i september 2012 då skadorna enligt den aktuella skaderapporten översteg 1 000 000 kronor. Eftersom Göta Lejon väckt talan först den 11 december 2015 var rätten till ersättning alltså preskriberad.

Göta Lejon erkände att de varit medvetna om att skadorna översteg 1 000 000 kronor i september 2012 men bestred vetskap om att skadorna överstigit beloppet innan dess. I första hand ansåg de att bestämmelsen i 7:4 inte var tillämplig i den aktuella situationen eftersom den reglerade försäkringsersättning och förhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. De ansåg istället att den allmänna (tioåriga) preskriptionstiden skulle gälla. I andra hand ansåg de att preskriptionsfristen började löpa från det att en dubbelförsäkringssituation verkligen förelåg. Det ansåg de vara när 750 000 kronor utbetalats för respektive skada (1 000 000 kronor minus Götas självrisk på 250 000 kronor). Detta hade skett i juli respektive i november 2013.

5.2.2 Tingsrätten

Tingsrätten ansåg, med hänvisning till förarbetsuttalanden129, att preskriptionsregeln i FAL 7:4 omfattade varje fordran på grund av försäkringsavtalet och att den således var tillämplig även i den här situationen. De ansåg vidare att den kännedom om att anspråket

kunde göras gällande som stipulerades skulle anses föreligga först när det reglerande

bolaget betalat ut försäkringsersättning. Göta Lejon hade börjat betala ut försäkrings-ersättning år 2012 men tingsrätten ansåg att det var först från det att skadeutbetalningarna överstigit Modernas självrisk (juli respektive i november 2013) som Göta Lejon kunde anses ha haft kännedom om anspråket mot Moderna Försäkringar. Talan hade alltså väckts inom preskriptionsfristen och invändningen om preskription lämnades utan beaktning.

39

5.2.3 Hovrätten

I det stora hela instämde hovrätten i tingsrättens bedömning i preskriptionsfrågan. Gällande tillämpligheten av FAL 7:4 anfördes att bestämmelsen förutsätter att det är fråga om krav på ersättning som grundas direkt på försäkringsavtal, alltså försäkringsersättning, och att den inte är tillämplig på exempelvis skadeståndskrav på grund av bristande handläggning i ett försäkringsärende. Hovrätten ansåg vidare att en skyldighet att utge ersättning till ett annat försäkringsbolag vid dubbelförsäkring ska anses vara ett utflöde av åtagandet att utge försäkringsersättning enligt försäkringsavtalet och att det faktum att åtagandet istället infrias till ett annat försäkringsbolag inte förändrade den saken. Således ansåg hovrätten att Göta Lejons krav mot Moderna Försäkringar avsåg sådan ersättning som grundas direkt på ett försäkringsavtal och att reglerna i FAL 7:4 därmed var tillämpliga. Hovrätten delade även tingsrättens bedömning om att preskriptionsfristen skulle räknas från den tidpunkt då Göta Lejon betalat ut ersättning med belopp som motsvarade självrisken i försäkringsavtalet mellan Göteborgs Spårvägar och Moderna Försäkringar, avseende detta hänvisades till NJA 2009 s 94. Då det inte var ifrågasatt att den inträffat inom den treåriga preskriptionsfristen kom även hovrätten fram till att Modernas invändning om preskription på grund av för sent väckt talan inte skulle bifallas.

5.2.4 Högsta domstolen

Högsta domstolen fann ingen anledning att göra någon annan bedömning i preskriptionsfrågan än vad tingsrätten och hovrätten gjort.

5.2.5 Kommentarer

Jag börjar här med att konstatera att jag finner det lite märkligt att HD lämnade prövningstillstånd även i denna del av målet om den inte syftade till att göra någon mer ingående materiell bedömning av frågan. Möjligheten finns ju dock att HD ändå gjorde en ingående prövning men helt sonika kom fram till att tingsrättens och hovrättens domslut i frågan skulle slås fast. Att djupare gå in på detta skulle dock endast vara spekulativt och inte tillföra uppsatsen något substantiellt.

Att alla instanser kom fram till att FAL 7:4 och inte PreskL:s bestämmelser var tillämpliga framstår som helt korrekt. Det är ju egentligen ett direkt anspråk på försäkringsersättning med den enda korrigeringen från normalfallet att det i den här situationen är ett annat försäkringsbolag som framställer det och inte försäkringstagaren.

40

Att bestämmelsen även explicit säger ”den” som gör anspråk på ersättning torde innebära att det inte endast är försäkringstagaren som åsyftas. Någon annan skyldighet att betala ut ersättning förutom försäkringsersättning torde inte heller Moderna ha i den förevarande diskussionen. Situationen hade kunnat vara en annan om det var ett rent skadestånds-anspråk som riktades men det framstår som ogenomtänkt att framställa ett sådant utan ett krav på att Moderna även skulle betala ut försäkringsersättning.

Vad gäller tidpunkten som det ska anses föreligga kännedom om att anspråket kunde

göras gällande kan vi däremot stanna vid ett litet tag. Här görs ett frånsteg från de

riktlinjer som gäller när det är den försäkrade eller en skadelidande som framställer anspråk. Istället hävdas att startpunkten för preskriptionsfristen ska räknas från ”den tidpunkt då Göta Lejon betalat ut ersättning med belopp som motsvarade självrisken i försäkringsavtalet mellan Göteborgs Spårvägar och Moderna Försäkringar”. Stöd för att göra detta finns visserligen till viss del, det hänvisas till Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt och Ds 2011:10 (Tingsrätten) samt NJA 2009 s 94 (Hovrätten). Varför det finns en särskild regel för återkrav mellan bolag och att den i så fall skulle vara tillämplig även i den aktuella situationen tydliggörs, så vitt jag kan se, dock inte. Det framstår som betydligt mer stringent och konsekvent att utgå från samma rekvisit oavsett vem det är som framställer ersättningsanspråk. I rättsfallet (som det även hänvisas till i departementsskriften) bedöms inte reglerna i FAL utan det är istället TSL som är tillämplig (frågan om lämpligheten i att göra analogier hit kommer att behandlas mer nedan).

I NJA 2009 s 94 fastslog HD i vart fall gällande tidpunkten endast att: ”Det är först när det reglerande bolaget betalar ut ersättning till den skadelidande som rätten till återkrav kan göras gällande” och att preskriptionsfristen ska räknas från tidpunkten när ersättning betalas ut. Däremot uttalas det där inget om att den utbetalda ersättningen måste överstiga ett viss belopp för att tidsfristen ska börja ticka. Då samtliga instanser dock väljer att följa den inslagna vägen så är slutsatsen att den utbetalda summan måste överstiga självrisken inte orimlig. Det torde följa av i vart fall allmänna principer att det inte finns någon reell fordran mot Moderna förrän den utbetalda ersättningen överstigit självrisken. Efter de val som görs är således slutet inte orimligt även om vägen dit kan diskuteras, något som även kommer att göras i det följande.

41

Numera torde denna situation träffas av bestämmelsen i FAL 7:4 3 st om att vid återkrav mellan försäkringsbolag är fristen att väcka talan alltid minst ett år från den betalning som grundar återkravet.