Grunderna i preklusionsfrågan

Den andra frågan var om Göta Lejons regressanspråk skulle avslås på den grunden att Göteborgs Spårvägars rätt till försäkringsersättning av Moderna Försäkringar hade prekluderats. Moderna anförde att enligt försäkringsavtalet mellan dem och Göteborgs Spårvägar skulle Göteborgs Spårvägar anmäla skada och framställa anspråk med anledning av skadan inom sex månader från det att Göteborgs Spårvägar fått kännedom om sin fordran på rätt till försäkringsersättning för att rätten till ersättning inte skulle prekluderas.¹³⁰ Enligt Moderna måste Göteborgs Spårvägar senast den 2 november 2011, när skadeanmälan gjordes till Göta Lejon, ha känt till skadorna och fordringarna på försäkringsersättning av Moderna Försäkringar. Rätten till försäkringsersättning hade därför redan prekluderats när skadorna anmäldes i september 2012. Eftersom Göteborgs spårvägar inte längre hade någon rätt till försäkringsersättning ansåg Moderna att även Göta Lejons regressrätt på grund av dubbelförsäkringssituationen hade prekluderats.

Göta Lejon invände inte avseende sakomständigheterna, att avtalet var utformat på det sätt som hävdats samt att skadorna anmälts först vid den tidpunkt som påståtts av Moderna Försäkringar. Däremot bestred de att detta påverkade deras rätt till ersättning från Moderna Försäkringar då de invände att Moderna inte genom avtal med Göteborgs Spårvägar kunde begränsa Göta Lejons lagstadgade rätt vid dubbelförsäkring. Inte heller vidkändes att Göteborgs Spårvägar genom sitt handlande, eller underlåtenhet att handla kunde förta Göta Lejons rätt vid dubbelförsäkring.

5.4 Tingsrätten

5.4.1 Domskäl

Tingsrätten anförde att Modernas ståndpunkt innebar att Göta Lejons regressrätt för utgiven försäkringsersättning kunde begränsas genom bestämmelser om anmälnings-skyldighet i försäkringsavtalet mellan Moderna och den försäkrade. Enligt tingsrätten

130 Anmälningsvillkoret var utformat i enlighet med vad som var tillåtet enligt FAL 8:20 i dess lydelse fram till den 1 januari 2015.

42

kunde inte den ståndpunkten förenas med lagregleringen i FAL 6:4 om att den skadelidande, vid dubbelförsäkring, kan vända sig till vilket som helst av försäkrings-bolagen upp till det belopp för vilket bolaget ansvarar. Således kom tingsrätten fram till att Moderna Försäkringar inte genom villkor om anmälningsskyldighet i avtalet med den försäkrade kunde begränsa Göta Lejons i lag stipulerade regressrätt och därmed lämnade tingsrätten invändningen om preklusion utan beaktande.

5.4.2 Kommentarer

Tingsrätten fäste stor vikt vid det faktum att de ansåg att villkoren i försäkringsavtalet mellan Moderna och Göteborgs Spårvägar begränsade Göta Lejons regressrätt på ett sätt som de inte ansåg vara lagenligt. Vid en hastig anblick kan detta möjligen ses som en rimlig slutsats. Man bör dock fråga sig om villkoret fanns till för att verka begränsande mot en annan försäkringsgivare eller om det snarare fanns till för att reglera Modernas egna åtagande mot sin försäkringstagare? Frågan om det fanns något ansvar som kunde fördelas behandlades inte heller. Då dessa frågor tas upp även i högre instans lämnar jag därför dem därhän tillsvidare.

5.5 Hovrätten

5.5.1 Domskäl

Vad gällde preklusionsfrågan kom en oenig131 hovrätt däremot fram till en annan konklusion än tingsrätten. I enlighet med hur talan förts var utgångspunkten för hovrätten att Göteborgs Spårvägar inte anmält skada enligt utsatt tid i försäkringsavtalet med Moderna Försäkringar samt att anmälningsvillkoret var i enlighet med gällande rätt. Frågan var således om Moderna Försäkringar trots detta var skyldigt att utge ersättning till Göta Lejon enligt reglerna om dubbelförsäkring i FAL 6:4.

Hovrätten konstaterade, med hänvisning till förarbetena till GFAL132, att varje försäkringsgivares ansvarighet ska bedömas utan hänsyn till andra möjligen existerande försäkringar. Detta medför att den försäkrades rätt till försäkringsersättning från ett av försäkringsbolagen inte är beroende av att skadan anmäls till samtliga bolag. Däremot

131 2 - 2 i röster. Avgörande blev rättens ordförandes röst i enlighet med bestämmelsen i RB 16:3. 132 SOU 1925:21 s 126. Det är denna utredning som förarbetena i NJA II 1927 till största delen består

av. Det finns ingen diskrepans mellan SOU 1925:21 och NJA II 1927 avseende de delar som behandlas i denna uppsats.

43

betyder det inte att samtliga försäkringsbolag ansvarar på grund av anmälan till ett av bolagen. En sådan lösning skulle innebära att Moderna Försäkringars ansvar skulle kunna utvidgas utan att bolaget vare sig godkänt eller känt till att deras åtagande blivit mer omfattande. Detta skulle medföra att en av de avgörande funktionerna med anmälningsvillkoret, att minska osäkerheten om framtida anspråk, helt eller delvis skulle gå förlorat. Med detta som bakgrund konstaterade hovrätten att Moderna Försäkringars ansvar gentemot Göteborgs Spårvägar i den aktuella situationen inte kunde vidmakthållas genom att Göteborgs Spårvägar uppfyllt sin anmälningsskyldighet mot Göta Lejon.

Hovrätten konstaterade sedan att när det gäller regleringen av förhållandet mellan försäkringsbolagen i FAL 6:4 framgår det redan av ordalydelsen att det är ansvarigheten som ska fördelas och att fördelningen ska ske utifrån ansvarsbeloppen. Med ansvarsbelopp avses de belopp som varje försäkringsbolag skulle ha ansvarat för om de ensamt lämnat försäkring mot skadan. Regelns utformning ansågs således tala för att en fördelning endast ska ske mellan de försäkringsbolag som har ett faktiskt ansvar att utge försäkringsersättning. Även regleringens systematik ansågs tala för detta då fördelnings-regeln, i bestämmelsens tredje mening som hanterar ett överskjutande ansvar till följd av begränsningsregeln i den andra meningen, inte skulle fylla någon funktion om inte bolagen var för sig ansvarade för sina åtaganden gentemot den försäkrade.

Vidare ansåg inte hovrätten att denna tolkning skulle kunna förväntas leda till orimliga resultat. Tolkningen innebar inte att Göta Lejons rätt till regresskrav begränsades av villkor i försäkringsavtalet mellan Moderna Försäkringar och Göteborgs Spårvägar. Istället handlade det om ett villkor som slog mot Göteborgs Spårvägar men som i det här fallet, tillsammans med den bestämmelse som återkravsrätten regleras i, fick verkan även mot Göta Lejon. Att villkor mellan parterna i ett försäkringsavtal kan ha verkan även mot ett annat försäkringsbolag i en dubbelförsäkringssituation ansågs stödjas även av NJA 1937 s 290 där fördelningen mellan försäkringsbolagen gjordes utifrån skade-värderingarna i respektive försäkringsavtal.

Även andra överväganden ansågs tala mot att återkravsrätt skulle föreligga gentemot ett försäkringsbolag vars ansvar enligt försäkringsavtalet prekluderats. Däribland försäkringsbolagets rätt att, utifrån vad som är i enlighet med gällande lagstiftning, fritt avtala om förutsättningarna för och storleken av sitt åtagande med försäkringstagaren. Även praxis avseende skadelidande tredje mans direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring ansåg hovrätten tala för dess valda linje. Hovrätten hänvisade till NJA 2017 s 601 där HD

44

uttalat att villkor om anmälningsfrist kan göras gällande mot skadelidande tredje man om inte annat anges i lag. Detta talade enligt hovrätten för att ett försäkringsbolag vid dubbelförsäkring i vart fall inte borde ha bättre rätt än en skadelidande tredje man vid ickeobligatorisk ansvarsförsäkring.

Således kom hovrätten fram till att Göta Lejon inte hade rätt till återkrav från Moderna Försäkringar eftersom Modernas skyldighet att utge försäkringsersättning till Göteborgs Spårvägar fallit bort som följd av att Göteborgs Spårvägar inte anmält skadan i rätt tid.

5.5.2 Kommentarer

Hovrätten grundar till viss del sitt domslut på att de anser att utformningen och systematiken i FAL 6:4 talar för att preklusionsvillkoret ska ha verkan även mot en annan försäkringsgivare. Då denna bestämmelses innebörd aktualiseras även i högre instans kommer jag återkomma till hovrättens argument i den frågan senare i uppsatsen.

I domskälen tangerar hovrätten frågan om Moderna Försäkringar kan åläggas förpliktelser till följd av omständigheter hänförliga till ett annat försäkringsavtal. Frågan berörs inte särdeles ingående men det gör den inte mindre intressant bara för det. I svensk rätt gäller som en mer eller mindre självklar princip att ett avtal endast är bindande för parterna i det avtalet. För att utomstående part ska förpliktigas att prestera till följd av ett avtal till vilket denne inte är part i krävs lagstöd, särskilt bemyndigande (fullmakt), eller någon form kompetens på annan grund.133 Finns det då något som kan föranleda att Moderna ska tvingas att utge ersättning trots att de inte längre har någon skyldighet att göra detta enligt det enda avtal de ingått?

I den här situationen måste det alternativ som står tillbuds vara FAL 6:4. Det är på detta sätt, genom lagstöd, som Moderna möjligen kan åläggas att betala trots att de på kontraktsrättslig grund inte längre har någon sådan skyldighet. Därför är det av största vikt att verkligen ta reda på vad som uttrycks i den bestämmelsen och vilken verkan den har i en situation likt den förevarande.

FAL:s regler om preklusion har, som nämnt, tidigare behandlats av HD i fall som rört direktkrav vid ansvarsförsäkring.¹³⁴ Liksom i Dubbelförsäkringen var det även i NJA 2017 s 601 frågan om vilken verkan preklusionsbestämmelsen i FAL 8:20 2 st (före

133 Adlercreutz mfl, Avtalsrätt 1 s 163 f. 134 NJA 2017 s 601.

45

lagändringen 2015) hade mot annan än den försäkrade. Emellertid var det i det här fallet inte en annan försäkringsgivare utan en skadelidande som förde talan. Det var även fråga om ett direktkrav vid ickeobligatorisk ansvarsförsäkring och inte ett regresskrav vid dubbelförsäkring. Så vilka, om några, liknelser kan man göra mellan de två fallen?

Den preklusionsbestämmelse vars verkan det tvistas om är densamma i bägge situationerna. I båda fallen rör det sig även om tredje män som inte har något direkt avtalsförhållande med det bolag mot vilket anspråk riktas utan kopplingen dit sker genom en relation till försäkringstagaren. Däremot är det olika typer av relationer till försäkringstagaren, i det ena fallet har denna uppstått på grund av en skadegörande handling och i det andra till följd av ett ingånget försäkringsavtal. Det är även skillnad i den rättsliga grund enligt vilken anspråken framställs (FAL 6:4 respektive FAL 9:7). Vilken vikt man ska tillmäta dessa likheter och skillnader mellan situationerna framstår dock som svårt att tydligt säga något kring.

Ett argument som hovrätten anför till stöd för sin slutsats är att det inte framstår som helt välövervägt att tillerkänna ett försäkringsbolag vid dubbelförsäkring ett större skydd än skadelidande vid ickeobligatorisk ansvarsförsäkring. Från ett rent allmänt humant perspektiv är det svårt att inte hålla med. I de allra flesta fallen torde en skadelidande vara i en betydligt mer utsatt position, både ekonomiskt och kunskapsmässigt, än ett försäkringsbolag. Att tillerkänna en försäkringsgivare ett större skydd riskerar därmed att framstå som stötande. Det går även att argumentera för att det hade varit önskvärt från ett stringens- och tydlighetsperspektiv att fortsätta på den inslagna vägen från 2017 års fall med att tillerkänna preklusionsvillkor verkan även mot en annan kategori av tredje män. Även om situationerna i rättsfallen inte är helt lika finns det ändock argument som talar för att behandla dem på samma sätt. I NJA 2017 s 601 fastställde HD en huvudregel om att en skadelidande inte kommer i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade utan att denne får den rätt till försäkringsersättning som avtalet ger den försäkrade. Undantagen från denna regel var om annat framgick av avtal eller lag. Således bör återigen vikten av att verkligen utröna lagens budskap betonas.