4 Preskription och preklusion
4.4 Verkan av preskription och preklusion mot tredje man
4.4.1 I allmänhet
Reglerna om preskription och preklusion syftar som sagt till att reglera huruvida en borgenär alltjämt kan göra en viss fordran gällande mot gäldenären. Även om det är dessa två parter som är de centrala utesluter inte detta att även tredje man123 kan komma att drabbas av rättsverkningar.
I PreskL 9 § regleras situationen att flera gäldenärer åtagit sig att solidariskt svara för samma skuld och där ett eller flera av dessa åtaganden preskriberas medan något åtagande alltjämt kan göras gällande. Regeln i det scenariot är att de kvarvarande gäldenärerna då endast ansvarar för sina andelar i den totala skulden. Det innebär dessutom att den gäldenär vars förpliktelse blivit preskriberad inte behöver fullgöra denna. Med-gäldenärerna drabbas dock inte av detta bortfall utan det är borgenären som får bära konsekvenserna av den aktuella preskriptionen eftersom den del som den gäldenär vars ansvar blivit preskriberat skulle svarat för räknas bort från vad borgenären kan kräva kvarvarande gäldenärer på.124 Andelarna beräknas som huvudregel efter huvudtalet men detta kan frångås genom ett avtal eller avgörande som borgenären har fått kännedom om senast sex månader före preskriptionen.125
Vad gäller preklusion uttalas i lag om kallelse på okända borgenärer 7 § att om borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran av en av flera gäldenärer som har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld ska bestämmelserna i PreskL 9 § tillämpas.
122 Prop. 2012/13:168 s 37.
123 Med tredje man åsyftas i det följande en annan person än den vars förpliktelser upphör att vara utkrävbara även om den tredje mannen i vissa fall har befunnit sig i samma position som gäldenären tidigare.
124 Lindskog, Preskription s 565 ff. 125 Andra meningen i PreskL 9 § 1 st.
34
4.4.2 Enligt FAL
Vilken effekt FAL:s regler om preskription och preklusion har gentemot, från det aktuella försäkringsavtalet, utomstående parter har varit uppe för prövning i ett antal rättsfall.
I fallet NJA 2009 s 355 var fortfarande GFAL tillämplig, (vilket bland annat innebar att det inte fanns någon lagstadgad direktkravsrätt trots att det rörde sig om obligatorisk ansvarsförsäkring). Omständigheterna i fallet var relativt invecklade men kan kortfattat förklaras med att Aragon hade en ansvarsförsäkring hos Länsförsäkringar. Aragon orsakade en skada för Euro Accident och skadeståndsansvaret för denna skada omfattades av den aktuella ansvarsförsäkringen. Carnegie förvärvade sedan Euro Accidents skadeståndsfordring och genom ett förlikningsavtal överlät även Aragon sin rätt på ersättning enligt försäkringsavtalet med Länsförsäkringar till Carnegie. I HD kom två frågor att prövas, varav den som är av intresse för denna uppsats var om Carnegie hade direktkravsrätt eller om denna hade preskriberats. Skadelidande hade som ovan nämnts ingen lagstadgad direktkravsrätt men i försäkringsavtalet föreskrevs däremot en sådan rätt. Den aktuella preskriptionsfristen om tre år hade oomtvistat passerats men det intrikata var om ett preskriptionsavstående som Länsförsäkringar gjort i förhållande till den försäkrade även hade verkan mot skadelidande med direktkravsrätt eller, som i fallet, förvärvaren av denna rättighet. HD kom fram till att den skadelidande genom avtalet gavs en självständig rättighet och inte en rätt accessorisk till den försäkrades rätt till försäkringsersättning. Därmed gavs den skadelidande en egen möjlighet att utan den försäkrades medverkan göra anspråk på ersättning och det rörde sig således om två olika möjligheter att fordra ersättning. Att försäkringsgivaren gjort ett preskriptionsavstående i förhållande till den försäkrade betydde därför inte att den gjort detsamma även gentemot den skadelidande. HD såg inte heller några skäl att utsträcka verkningarna av preskriptionsavståendet till att även omfatta skadelidandes fordran och således ansågs direktkravsrätten vara preskriberad.
I NJA 2013 s 253 var den omtvistade försäkringen inte en ansvarsförsäkring utan en rättsskyddsförsäkring. Försäkringstagaren BWE hade en rättsskyddsförsäkring hos HSB. BWE anlitade Foyen som ombud i en tvist för vilken rättsskyddsförsäkringen var tillämplig. I försäkringen fanns ett villkor som föreskrev ”att den som har fordran på grund av försäkringen förlorar sin rätt om han inte framställer sitt anspråk till försäkrings-bolaget inom ett år från det han fått kännedom om sin fordran”. Efter en tid anmälde Foyen till HSB att BWE önskade utnyttja försäkringen för kostnader i anledning av
35
tvisten. HSB valde att inte betala ut någon ersättning eftersom de ansåg att anspråket anmälts för sent och att rätten till ersättning därmed prekluderats126. HD kom fram till tidpunkten för ”kännedom om sin fordran” skulle vara när BWE anlitade Foyen som ombud. Anspråket på att utnyttja försäkringen hade framställts mer än ett år efter den tidpunkten och således var rätten till försäkringsersättning prekluderad.
NJA 2017 s 601 handlade om preklusion av direktkrav vid ickeobligatorisk ansvarsförsäkring.127 Företaget Cremona, som hade en ansvarsförsäkring hos Trygg Hansa, åtog sig ett uppdrag åt Skanska. Under utförandet av uppdraget ådrog sig Cremona skadeståndsansvar gentemot Skanska. Cremona anmälde dock inte skadan till Trygg Hansa och företaget gick kort därefter i konkurs. Skanska framställde därefter, med stöd i FAL 9:7 1 st 2 p (om skadelidandes direktkravsrätt vid försäkringstagarens konkurs), anspråk på ersättning från Cremonas ansvarsförsäkring direkt mot Trygg Hansa. Trygg Hansa bestred ersättningsskyldighet på den grunden att rätten till försäkringsersättning prekluderats till följd av att anspråk på ersättning inte framställts inom den tid som stadgades i det aktuella försäkringsavtalet. Frågan som kom att prövas av HD var således om Skanska hade rätt att som skadelidande utfå ersättning från försäkringen trots att försäkringstagarens rätt till ersättning prekluderats. HD inledde sina domskäl med att fastslå att även om den skadelidandes rätt enligt försäkringsavtal inte längre grundades direkt på överlåtelse (cession) av den försäkrades rätt såsom i GFAL är den i princip härledd. Detta genom att den skadelidande får göra gällande den försäkrades rätt enligt försäkringsavtalet på samma sätt som om han hade förvärvat rätten från denne och att försäkringsbolaget å sin sida får göra gällande samma invändningar mot den skadelidande som mot den försäkrade. Således konstaterade HD att huvudregeln beträffande direktkravsrätt vid den försäkrades konkurs är att den skadelidande inte kommer i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade utan att denne får den rätt till försäkringsersättning som avtalet ger den försäkrade, varken mer eller mindre, om något annat inte följer av lagen eller avtalsvillkoren.
Därefter poängterade HD att det förekommer två olika typer av ansvarsförsäkring, obligatorisk och ickeobligatorisk. Det framhölls att vid obligatorisk försäkring har den
126 I rättsfallet växlas mellan begreppen preskriberad och prekluderad. Då det rör sig om ett sådant anspråk som jag valt att beteckna som preklusion används det begreppet även i sådana situationer som i vissa delar av den praxis som berörs kallas preskription.
36
skadelidande en mer självständig rätt och att lag och avtal då kan tolkas till den skadelidandes fördel på den grunden att lagstiftningen tillkommit för att skydda just dennes intressen i dessa fall. Vilka invändningar som ett försäkringsbolag kan göra mot skadelidande i den situationen får därför avgöras från fall till fall med beaktande av den försäkrades intresse och det syfte som bär upp den regel vilket bolaget stöder sig på. Angående ickeobligatorisk ansvarsförsäkring framhölls att den skadelidande i den situationen inte är garanterad något skydd, och om försäkring finns kan försäkringstagaren på olika sätt förfoga över försäkringsskyddet, exempelvis genom att låta försäkringen förfalla. Vidare anförde HD att lagstiftaren uppmärksammat den skadelidandes utsatta ställning och förstärkt skyddet för denne genom att göra vissa lagregler tvingande till dennes förmån. Ytterligare utvidgningar, utöver de som lagstiftaren valt att genomföra, ansåg HD borde tillkomma genom lagstiftning och inte genom prejudikat. Utgångspunkten vid direktkrav vid den försäkrades konkurs fick således vara att den skadelidande varken hade bättre eller sämre rätt än vad den försäkrade haft. Därefter konstaterade HD att det aktuella preklusionsvillkoret var i enlighet med den då gällande lagstiftningen. Det aktuella villkoret var vidare inte ett villkor som syftade till att begränsa tredje mans rätt utan ett villkor som slog mot den försäkrade men som fick verkan också mot den skadelidande. HD ansåg även att det faktum att lagstiftaren vid obligatorisk ansvarsförsäkring valt att begränsa preklusionvillkorens verkan mot tredje man talade för att sådana villkor kunde göras gällande mot skadelidande i de fall där ansvarsförsäkringen inte var obligatorisk. Således kom HD fram till att ett preklusionsvillkor i ett avtal mellan försäkringsbolaget och den försäkrade även kunde göras gällande mot skadelidande tredje man som framställde direktkrav med anledning av den försäkrades konkurs. Skanskas talan kom därmed att ogillas.
Av dessa tre rättsfall kan dra man slutsatsen att verkan av preskription och preklusion mot tredje man avgörs av vilken ställning den tredje mannen har i förhållande till parterna i försäkringsavtalet. Har tredje man i avtal (såsom i NJA 2009 s 355) eller genom lag (se resonemanget i NJA 2017 s 601 avseende obligatorisk ansvarsförsäkring) en självständig rätt gentemot försäkringsbolaget påverkas inte denne av att den försäkrades rätt bortfaller. Istället görs då en självständig bedömning om tredje man alltjämt kan göra sin rätt gällande. Har tredje man inte en självständig rätt (såsom i NJA 2013 s 253 och NJA 2017 s 601) får denne istället samma rätt gentemot bolaget som den försäkrade skulle haft.
37