7 Analogier till andra områden
7.4 Tillämpning av borgensregler i Dubbelförsäkringen
Hade då fallet Dubbelförsäkringen kunnat lösas med tillämpning av borgensreglerna? Som ovan redogjorts för finns vissa likheter mellan ansvarsförsäkring och borgen men även vissa skillnader. Det scenario som utspelar sig i dubbelförsäkringsfallet är troligen ett som inte kan anses vara alltför vanligt förekommande i borgenssammanhang. Förekomsten av preklusionsvillkor som stadgar att gäldenären inom en viss tid från det att borgenären krävde honom på pengar måste kräva borgensmannen på ersättning för att inte borgensmannens åtagande ska upphöra antar jag inte är alltför frekvent förekommande. Möjligen kan ett sådant scenario förekomma vid enkel borgen men vid proprieborgen torde ett sådant villkor inte ha verkan mot borgenären så länge dennes fordran mot borgensmannen är gällande.181 Normalfallet vid borgen torde även vara att det är borgenären som har underlåtit att iaktta en viss tidsfrist vilket föranleder att borgensmannen då befrias från sina förpliktelser till följd av dessa preskriberas eller prekluderas. I Dubbelförsäkringen är det istället gäldenären som har försummat att göra fordran gällande i tid. Vi försöker, trots dessa olikheter, oss på att ”översätta” rättsfallet till borgensregler. Inledningsvis fokuserar vi inte på om det är en preklusionsfrist eller preskriptionstid som försuttits, rättsverkningarna är ju desamma.
I Dubbelförsäkringen har då borgenären krävt gäldenären på betalning. I sin tur har gäldenären sedan inte krävt borgensman 1 på betalning utan istället vänt sig till borgensman 2 som har infriat hela åtagandet gentemot borgenären (eventuellt genom gäldenären, men det torde inte vara allt för ovanligt att försäkringsersättning betalas direkt från ansvarsförsäkringsgivare till skadelidande). Borgenären har således fått hela sin fordran betald av borgensman 2 (vi förutsätter att dennes åtagande täcker hela borgenärens fordran). Vi har vid den här tidpunkten nu en borgensman 2 (som har utsläckt borgenärens fordran) som via regress vill att fler ska vara med och dela på den kostnaden. I en borgenssituation har vi då här möjligheten för borgensman 2 att vända sig mot gäldenären och kräva denne på betalning. Men eftersom turordningen inte ser ut så vid försäkring antar vi att gäldenären inte kan betala borgensman 2 (vi kan säga att gäldenären blivit insolvent (vilket oftast torde vara anledningen till att borgenären vänder sig mot borgensmannen)). Borgensman 2 vänder sig därför mot borgensman 1 och vill att denne
181 Jämför här med att en försäkringsgivare inte kan göra ett preklusionsvillkor gällande mot skadelidandes direktkrav vid obligatorisk ansvarsförsäkring (FAL 8:20 4 st).
69
solidariskt ska dela på kostnaden för det som betalats till borgenären. Borgensman 1 vägrar att betala och menar att hans åtagande inte längre kan göras gällande eftersom ingen har krävt honom på betalning inom den tid för vilken han villkorat sitt åtagande. Vad händer då i den här situationen?
Jag kan se ett antal olika alternativ utspela sig och utgången påverkas av ett antal olika premisser och variabler. Den första premissen som vi här utgår från är att den allmänna cessionsrättsliga principen från SkbrL 27 § är tillämplig så att borgensman 2 vid betalningen till borgenären får samma men inte bättre rätt än vad borgenären tidigare haft.182
Det första variabeln är sedan om borgensman 1:s åtagande alltjämt var gällande när borgensman 2 betalade? Om vi svarar nekande på den frågan bör den tydliga regleringen i PreskL 9 § och lag om kallelse på okända borgenärer 7 § (om en borgensman en gång befriats från sitt ansvar genom preskription eller preklusion kan inte detta ansvar återupplivas genom regressanspråk från en medborgensman) innebära att krav inte kan riktas. Var åtagandet istället gällande blir situationen en annan. Då aktualiseras två andra variabler nämligen när regresskravet riktades och om borgenärens fordran är på väg att preskriberas eller prekluderas. Är det preklusion det handlar om ska erinras om att lag om kallelse på okända borgenärer inte innehåller någon tilläggsfrist vid betalning av skuld för vilken flera är ansvariga. Vid preklusion torde således det fortfarande vara avgörande om borgensman 1:s åtagande mot borgenären alltjämt var gällande när regresskrav riktades.183 Är det istället preskription det handlar om så kommer PreskL 4 § i spel. Då har borgensman 2 i vart fall alltid ett år, från att han betalade borgenären, på sig att rikta regressanspråk mot borgensman 1. Gör han inte detta inom ett år torde det avgörande återigen vara om borgensman 1:s åtagande gentemot borgenären preskriberats innan borgensman 2 riktar sitt krav på att borgensman 1 solidariskt ska svara för den prestation som skett till borgenären.
Att rakt av applicera borgensreglerna på fallet Dubbelförsäkringen framstår inte som helt enkelt och det är troligen inte heller allt för lämpligt; reglerna och förfarandena i
182 Även i ett försäkringsrättsligt sammanhang kan nog sådan rätt föreligga. Enligt NJA 2013 s 233 inträder nämligen ett försäkringsbolag som har betalat ersättning för en skada i den skadelidandes rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare.
183 Frågan är dock om det överhuvudtaget är möjligt att analogisera till lag om kallelse på okända borgenärer i den aktuella situationen. Lagen reglerar ju främst kallelseförfarandet och något sådant torde det ju inte vara frågan om här.
70
normalfallen skiljer sig trots allt åt en hel del. Annat hade dock varit anmärkningsvärt då det trots allt rör sig om olika rättsområden. En annan skillnad är att ansvaret vid preskription enligt PreskL 9 § blir delat vilket ju innebär att den vars åtagande preskriberats andel av det totala åtagandet räknas bort från vad borgenären kan kräva medborgensmännen på. Vid försäkring får kvarvarande försäkringsgivare fortfarande svara för det försäkringsbelopp de åtagit sig att svara upp till. Deras ansvar reduceras alltså inte på samma sätt (om inte något gällande detta föreskrivits i villkoren184) av att en ”medförsäkringsgivares” ansvar faller bort. Att däremot hämta vägledning avseende en eller flera specifika detaljer, som inte är uttömmande reglerade i försäkrings-avtalsrätten, ser jag dock inte som helt opassande, särskilt om dessa även går att klassa som allmänna förmögenhetsrättsliga principer. De regler som man borde kunna hämta vägledning från är framförallt den allmänna att en förvärvare inte åtnjuter bättre rätt än överlåtaren. HD har ju som sagt tidigare låtit denna ha viss verkan inom försäkringsavtalsrätten. Även den tydliga regleringen om att ett ansvar inte kan återupplivas om en gäldenär eller borgensman en gång befriats från detta genom preklusion eller preskription borde kunna användas som ett analogiskt stöd i motsvarande fråga i dubbelförsäkringssammanhanget.
71