Fördelningsregelns ändamål

HD skriver i punkt 13 i domskälen att en annan tillämpning av FAL 6:4 än dess egen skulle vara i strid med lagstiftningens ”tydliga ändamål”. Men finns det verkligen något så pass tydligt ändamål att andra tillämpningar (och därigenom även tolkningar) av bestämmelsen därmed kan uteslutas?

Det tydliga ändamål som de anser finns får antas vara samma eller i vart fall hänga ihop med det grundläggande syfte med fördelningsregeln som tas upp i punkt 12 (”det grundläggande syftet med regeln är då att åstadkomma en rättvis fördelning mellan försäkringsbolagen”). Detta grundläggande syfte byggs, så vitt jag kan se det, upp av två huvudsakliga skäl.

138 Ingvarsson, Osolidariskt ansvar s 424 och Walin & Herre, Lagen om skuldebrev m.m. s 47. 139 Ingvarsson, Osolidariskt ansvar s 424.

54

Det första är det att flera bolag har försäkrat samma risk, en risk för vilken alla bolag har haft rätt till premier för, men bara ett av bolagen har fått betala ut ersättning eftersom den försäkrade valt att utnyttja just det bolagets försäkring. I punkt 13 återkopplar HD till detta när de anför att den försäkrades åtgärder gentemot ett av bolagen inte ska få påverka det andra bolagets rätt att rikta krav mot det första bolaget. Här vill jag börja med att erinra om att det är kommersiella parter som handlar i den förevarande situationen, således bör det vara upp till parterna i avtalet att reglera vilka åtgärder försäkringstagaren får och inte får göra så länge detta inte är i strid med gällande och tvingande lag.140 Jag kan inte heller se något annat skäl att försäkringsbolagen skulle behöva skyddas på något sätt som berättigar en inskränkning i försäkringstagarens rätt att utnyttja den försäkring som denne önskar. Visserligen kan det framstå som dumt att en försäkringstagare har två försäkringar som täcker samma intresse men endast väljer att utnyttja en av dessa. Försäkringstagaren har ju då betalt premier i onödan till ett av bolagen (även om han kanske har utnyttjat den försäkringen i andra situationer). Det är ju dock försäkringstagaren som antingen av egen vilja eller försummelse inte utnyttjar den ena försäkringen.141 Konsekvenserna av den dispositionen borde därför rimligen även bäras av försäkringstagaren, så länge det inte är frågan om kollusion eller liknande mellan försäkringstagaren och det bolag till vilket ingen anmälan görs.

Det finns numera inte heller någon lagstadgad skyldighet för den försäkrade att till bolagen uppge att man har någon annan försäkring. Visserligen kan bolagen i avtalet föreskriva en sådan skyldighet, men en bristande iakttagelse av detta är då något som huvudsakligen ska slå mot den försäkrade och inte eventuella övriga försäkringsgivare.142

Att flera bolag har haft rätt till premier för risken framstår, enligt mig, inte heller som något bärande argument. Det absolut vanligaste torde vara att bolagen värderar risken och därefter kommer fram till försäkringsbelopp, självrisker och premier utifrån den förutsättningen att man själva ensamma tvingas ersätta eventuella skador. Finns tvivel

140 I FAL 7:2 1 st och 7:3 (tillämpliga även vid företagsförsäkring genom 8:16 2 st) finns regler om försummelse att anmäla försäkringsfall. Det torde inte finnas någon regel där som kan användas för att ålägga ett annat försäkringsbolag skyldigheter för försäkringstagarens försummelse.

141 Ett medvetet avstående att nyttja en försäkring är närmast att likna vid en eftergift. I NJA 2016 s 1176 har HD fastslagit att en borgenär som efterger en gäldenärs skuld inte kan kräva gäldenärens medgäldenär på mer än den del denne skulle svarat för om skulden till den första gäldenären inte eftergivits samt att den gäldenär vars ansvar har upphört ska anses ha infriat sin andel av skulden. Det är således borgenären som får bära konsekvenserna av eftergiften.

55

huruvida man själva kan stå för hela det potentiella skadeansvaret bör det vanligaste vara att risken i så fall återförsäkras.143 Det framstår därför som väl osannolikt att ett bolag skulle premiesätta sin försäkring utifrån de omständigheterna att man räknar med att det föreligger en dubbelförsäkringssituation där ansvaret för alla eventuella skador kan komma att delas. Möjligen kan så vara fallet, men att det skulle vara så och att det då inte heller finns villkor som föreskriver att eventuella övriga försäkringar ska uppges framstår som långsökt. Ser man dessutom till situationen in casu framstår det som ytterst konstigt att Göta Lejon skulle ha premiesatt sin försäkring utifrån den förutsättningen att en dubbelförsäkringssituation förelåg men trots detta inte påkallat Göteborgs Spårvägar att anmäla skadan till den andra försäkringsgivaren i tid. Istället borde normal-utgångspunkten vara att varje försäkringsgivare premiesätter sin egen risk, och att händelsen att premier betalats även till andra bolag inte påverkar den försäkringsgivarens ansvar såvitt annat inte framgår i den enskilda situationen.

Den andra delen av det tydliga ändamålet och grundläggande syftet är en hänvisning till NJA II 1927 s 425, förarbetena till GFAL 42 §. Den efterföljande meningen är i närmast ett utdrag från dessa förarbeten, de senare lyder enligt följande: ”Har en försäkringsgivare såsom ersättning för inträffad skada utgivit belopp, för vilket jämväl annan försäkringsgivare helt eller delvis haft att svara, synes det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att han i viss utsträckning får av denne söka åter vad han utgivit. I förevarande paragraf har det därför föreslagits att, i förhållandet mellan två eller flera försäkringsgivare inbördes, förlust, för vilken de hava att svara, skall på visst sätt fördelas dem emellan utan hänsyn till den ordning, i vilken försäkringshavaren utkräver sin ersättning.”

Huruvida en annan försäkringsgivare verkligen haft att svara eller ej har diskuterats ovan, och jag ser inte att de slutsatserna inte skulle vara relevanta även här. I det ovanstående förarbetsuttalandet står det också att den försäkringsgivare som utgivit ersättning ”i viss utsträckning” får återkräva det som han betalat. Sålunda tycks lagstiftaren inte ha önskat någon absolut återkravsrätt. Istället uttrycks längre ner i samma förarbetsuttalande efter en redogörelse av alternativa fördelningsmetoder¹⁴⁴ att: ”Genom

143 Ljungqvist, Varför köper försäkringsbolag återförsäkring? s 1 f.

144 Exempelvis att den först tecknade försäkringen primärt ska ta hela kostnaden eller att ersättningsansvaret ska fördelas kvotvis efter försäkringsbeloppen. Det måste vara dessa som avses som ”svårigheter som de ovan antydda” i det aktuella uttalandet. Se NJA II 1927 s 425 f.

56

att, såsom i förslaget skett, till grund för fördelningen lägga de ersättningsbelopp, med vilka försäkringsgivarna hava att svara gent emot försäkringshavaren, undgår man sådana svårigheter som de ovan antydda. Denna fördelningsgrund synes ock giva ett rättvist resultat.” Tidigare i samma förarbete betecknar lagstiftaren ersättningsbelopp ”som varje försäkringsgivare skolat utgiva därest han varit ensam försäkringsgivare”. Därmed är vi åter tillbaka till hur varje försäkringsgivares ansvar ska bedömas utan något, i min mening, tydligt ändamål som medför att preklusionsvillkor inte kan tillåtas påverka ansvaret.