Europakonventionen och Europadomstolen

Europakonventionens krav avseende yttrandefrihet.

Sverige har inkorporerat den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri-heterna (Europakonventionen, EKMR) i svensk lag (1994:1219).

Det innebär att yttrandefrihet i arbetslivet i viss mån kan grundas på konventionens artikel 10. Där stadgas att var och en har rätt till yttrandefrihet vilket innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inbland-ning. Omfattningen av den eventuella meddelarfrihet som följer av konventionen är emellertid svårbedömd och det går enligt utred-ningens mening inte att dra några mer generella slutsatser av befint-lig praxis. Artikel 10 talar uttryckbefint-ligen om rättigheter gentemot det

24 Fr.o.m. den 1 juli 2014 flyttas denna anmälningsskyldighet över till arbetsmiljölagen.

Bakgrund SOU 2013:79

allmänna vilket enligt utredningens mening är samma typ av rättig-heter som följer av TF och YGL. De rättigrättig-heter som följer av kon-ventionen är om något mer begränsade än vad som följer av svensk rätt. En viss betydelse bör dock konventionen ha för anställda i statliga bolag som genom nedan angivna avgörande kan sägas åtnjuta ett visst mått av skydd mot allvarligare sanktioner från arbetsgivaren. För privaträttsliga subjekt kan konventionen allmänt inte sägas ställa större krav på säkerställande av yttrandefrihet inom arbetsförhållanden än vad som följer av Arbetsdomstolens praxis och FHL. En slutsats av detta är att den svenska rättsordningen även utan ett förstärkt meddelarskydd uppfyller konventionens krav på skydd för yttrandefriheten.

Av konventionens artikel 8 följer att det åligger staterna att åstadkomma ett verkningsfullt skydd för enskildas privat- och familjeliv. Någon närmare reglering av detta i förhållande till mass-media finns egentligen inte i svensk rätt, bortsett från det skydd fysiska personer kan åtnjuta genom det straffrättsliga regelverket om förtal och förolämpning. En förklaring till detta relativt svaga skydd för den enskildes privatliv är pressens självsanerande verk-samhet och den tillsyn som utövas av Granskningsnämnden för Radio och TV respektive Pressens Opinionsnämnd²⁵.

3.10.1 Europadomstolens praxis

Av Europadomstolens dom den 29 februari 2000, Fuentes Bobo mot Spanien, följer bl.a. att en stat inte kan frånhända sig sin skyldighet att tillse att konventionen efterlevs genom att delegera uppgifter till privata rättssubjekt. Fallet avsåg en producent vid den statliga men bolagiserade televisionen som blivit avskedad efter att i ett radioprogram ha kritiserat bolaget. Domstolen konstaterade att staten hade en skyldighet att skydda den anställdes yttrandefrihet även om det inte var fråga om ett rent offentligrättsligt anställ-ningsförhållande. Den anställde hade inte gått över gränsen för den kritikrätt som följer av yttrandefriheten och avskedet kunde inte anses proportionerligt i ljuset av vad han uttalat och det samman-hang i vilket han gjort det.

Ett delvis liknande resonemang förs i fallet Heinisch mot Tyskland, där Europadomstolen meddelade dom den 21 oktober 2011. Målet avsåg avskedande av en anställd vid ett offentligt ägt

25 Axberger, Yttrandefrihet, 2012, s. 116.

SOU 2013:79 Bakgrund

men privat drivet vårdhem. Frågan var om visselblåsning i form av anmälan om brott stod i strid med arbetstagarens lojalitetsplikt i sådan omfattning att arbetsgivarens åtgärd, avsked, kunde anses rimlig i ljuset av att arbetstagaren hade nyttjat sin yttrandefrihet.

Domstolen konstaterade att arbetsgivarens hade avskedat arbets-tagaren i det legitima syftet att skydda rörelsen och dess rykte från att åsamkas skada. Enligt Europadomstolen kunde emellertid inte avskedet anses proportionerligt i relation till arbetstagarens agerande och allmänintresset i de aktuella frågorna och de tyska domstolarnas acceptans för avskedandet stred därför mot artikel 10. Domstolen poängterade särskilt att det var fråga om en offent-ligt ägd verksamhet, att arbetstagaren först hade anmält miss-förhållandena till arbetsgivaren utan synbar effekt och att det inte framkommit annat än att hon varit i god tro. Att acceptera avsked som sanktion framstod under dessa förhållanden som en alltför stor inskränkning av yttrandefriheten.

Europadomstolen har i sin dom den 12 september 2011 i målet Sánchez m.fl. mot Spanien även markerat att det finns en bortre gräns för yttrandefriheten i förhållande till arbetsgivaren. Ett antal arbetstagare, som även vara aktiva i en fackförening, hade blivit avskedade efter att i ett fackligt nyhetsbrev publicerat kränkande karikatyrer och artiklar om arbetsgivaren och ett par andra anställda som hade vittnat till arbetsgivarens fördel under pågående arbetsrättslig tvist. Domstolen konstaterade att yttrandefriheten är ett av de grundläggande elementen i ett demokratiskt samhälls-skick. Yttrandefriheten omfattar även sådant som kan upplevas som stötande. Det är emellertid tillåtet att under vissa premisser begränsa yttrandefriheten, särskilt när denna kommer i konflikt med andras privata intressen. I förevarande fall måste medlem-marna i en fackförening ha möjlighet att inför sin arbetsgivare uttrycka vad de anser behöver göras för att förbättra arbetsför-hållandena. Denna rättighet ska sedan vägas mot intresset hos arbetsgivaren och andra anställda att inte bli utsatta för kränk-ningar. Stater har i vissa fall en skyldighet att aktivt värna om yttrandefriheten även i förhållandet mellan privata rättssubjekt.

Även om det var fråga om ett rent privaträttsligt anställningsför-hållande åligger det staten att tillse att den enskildes yttrandefrihet garanteras. En avvägning får göras i det enskilda fallet om den vid-tagna åtgärden, nu avsked, är rimlig eller om det ska anses ha ålegat staten att skydda yttrandefriheten. Domstolen konstaterade att den ifrågavarande publikationen var kränkande, stötande och kan ha

Bakgrund SOU 2013:79

föranlett att arbetsgivarens anseende skadats. Det finns en klar gräns mellan vad som utgör kritik och vad som är förolämpande.

Det senare utgör i princip grund för att vidta sanktionsåtgärder mot arbetstagaren. Den ömsesidiga lojalitetsplikten inom ett anställningsförhållande medför vissa begränsningar i yttrande-friheten. I förvarande fall har arbetstagarnas angrepp på arbets-givarens och kollegornas integritet varit så allvarligt att det inte kan anses ha varit oförsvarligt eller oproportionerligt att avskeda dem.

För utredningens vidkommande är det som sagts ovan svårt att dra några mer klara slutsatser av vilken betydelse Europadom-stolens domar har för förhållandena i Sverige. Vad domstolen uttalar om lojalitetsplikt, kritikrätt och rätt att anmäla missför-hållanden visar enligt utredningens mening inte att förpliktelserna enligt EKMR sträcker sig längre än vad som, genom FHL och Arbetsdomstolens praxis, redan gäller enligt den svenska rätts-ordningen.