Massmedias roll och pressetik

Bedömning: Massmedias självreglerande mekanismer kommer att verka för att minska risken för publicitetsskador. Ett för-stärkt meddelarskydd medför inte att risken för publicitets-skador ökar i någon avgörande omfattning.

SOU 2013:79 Behövs ett förstärkt meddelarskydd?

Yttrandefriheten är inte utan gränser bara för att det yttrade fram-förs i grundlagsskyddad media. I TF och i yttrandefrihetsgrund-lagen, YGL, finns det en brottskatalog som omfattar bl.a. brott som förtal, förolämpning, hets mot folkgrupp och spioneri. Ansvar för dessa brott kan normalt utkrävas av en utgivare. De straff och sanktioner som kan dömas ut inkluderar bl.a. fängelse, böter och skadestånd. Från utredningens perspektiv är denna brottskatalog av begränsat intresse eftersom de skadeverkningar som kan bli följden av ett förstärkt meddelarskydd i första hand drabbar juridiska personer och tryck- och yttrandefrihetsbrotten endast avser brott begångna mot det allmänna eller fysiska personer. I enskilda fall kan det dock inte uteslutas att framförallt förtalsbrottet kan aktu-aliseras om det är företrädare för bolag snarare än bolaget som utsätts för publicitetsskador.

Av större vikt för meddelarskyddet är i stället den yrkesetiska traditionen inom den svenska pressen. Att pressens etiska regler följs övervakas av Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd och av Granskningsnämnden för Radio/TV på delar av YGL:s område. De pressetiska reglerna har utvecklats för att skydda både tryckfriheten och dennas anseende. I korthet innebär de etiska reglerna att god publicistisk sed ska iakttas vilket bl.a. innebär att nyheter ska återges på ett korrekt sätt och att den personliga integriteten ska respekteras. I svensk lagstiftning finns ett högst begränsat skydd för den personliga integriteten i för-hållande till massmedierna. Det råder knappast någon tvekan om att de pressetiska reglerna haft en stor betydelse för att det inte uppstått några större skadeverkningar för privatlivet till följd av den starka yttrandefriheten⁹. Det pressetiska granskningssystemet är främst utformat för att stärka enskildas (fysiska personers) ställ-ning och företag har t.ex. endast begränsad talerätt i Pressens opinionsnämnd.

Även om granskningssystemet i första hand är utformat för att tillvarata enskildas intressen i förhållande till massmedia så är regel-verket i sig och framförallt den yrkesetiska traditionen av stor betydelse för möjligheterna att stärka meddelarskyddet eftersom massmedia kan förutsättas ha god vana vid att väga det allmänna intresset av att en viss uppgift publiceras mot den potentiella skada som uppkommer till följd av publiceringen. När meddelarskyddet kodifierades genom 1976 års ändringar i TF uttalade föredragande

9 Axberger, Yttrandefrihet, 2012, s. 115 f.

Behövs ett förstärkt meddelarskydd? SOU 2013:79

statsråd följande avseende massmedias roll i förhållande till med-delarskyddet:

Också när viss ömtålig information ges offentlighet, sker det erfaren-hetsmässigt ofta i former som utesluter eller mildrar olägenheterna.

Härtill medverkar givetvis att publicisten i vissa fall bär ett tryck-frihetsrättsligt ansvar för uppgifternas publicering. Av väl så stor betydelse är den självsanerande verksamheten inom pressen, särskilt den som bedrivs av Pressens opinionsnämnd och Allmänhetens press-ombudsman, och de etiska regler som i anslutning härtill har utbil-dats[…]Sammanfattningsvis anser jag alltså att farhågorna för att ett särskilt skydd för dem som meddelar uppgifter till publicister ska leda till återkommande skador är överdrivna. Liksom hittills bör man för framtiden i stor utsträckning kunna förlita sig på massmediernas och uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla.

Det vore trots det sagda orealistiskt att bortse från att meddelarfri-heten kan leda till oönskade konsekvenser i form av publicitetsskador.

Enligt min mening kan dock någon tvekan inte råda om att det, all-mänt sett, är ett mindre ont att i vissa fall omständigheter som bort förtigas uppenbaras än att missförhållanden i allmän eller enskild verk-samhet får fortgå opåtalt eller att den offentliga debatten i någon all-män angelägenhet uteblir eller kommer i obalans på grund av brist på information.

Min slutsats blir alltså att de som meddelar sig med pressen eller annars med publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet. Att emellertid denna frihet – liksom flertalet andra rättigheter – har sina begräns-ningar ligger i öppen dag. Enskildas personliga integritet och ekono-miska intressen kan inte heller i detta sammanhang lämnas utan varje skydd. Också mycket betydelsefulla allmänna intressen kräver sitt beaktande. Det blir nödvändigt att göra en avvägning mellan mot-stående och svårjämförbara intressen, en avvägning som oundvikligen får karaktären av en kompromiss.¹⁰

Enligt utredningens mening är de slutsatser som framförs ovan i mångt och mycket alltjämt gällande, även om den tryckta pressens roll numera minskat i vikt i förhållande till nya massmedia. Det finns således starka skäl att anta att massmedias självreglerande mekanismer kommer att verka för att minska risken för publicitets-skador men det går inte heller att bortse från att det i många fall finns starka intressen, även från allmän synpunkt, för att viss information förblir hemlig. Att arbetstagare i allmänhet är lojala och att journalister i allmänhet är samvetsgranna är förstås en klen tröst för det företag som råkar ut för motsatsen. Enligt utred-ningens mening innebär dock inte ett förstärkt meddelarskydd att

10 Prop. 1975/76:204 s. 95.

SOU 2013:79 Behövs ett förstärkt meddelarskydd?

risken för publicitetsskador i någon avgörande omfattning ökar eftersom det redan i dag är fullt möjligt för en källa att vara anonym.

7.8 Särskilt om förhållandet till lojalitetsplikten