Eventuella konsekvenser av segregeringen

(Den lilla gruppen utgör den segregerade miljön.)

Den positiva minnesbilden är klart övervägande. Svaren kom omedelbart och utan tvekan när det handlade om att hitta positiva minnesbilder av segregeringen. Svårare var det när de skulle hitta de negativa. Vi kan endast spekulera i varför det förhöll sig så. Kan det ha att göra med att eleverna inte ville såra sina f d lärare genom att säga något negativt om den segregerade tiden eller är det minnet som har bleknat? Eller kan det vara så enkelt att elevernas erfarenheter övervägande är av det positiva slaget? Om det är så, vad har då den segregerade miljön tillfört?

Jag menar inte att man i den lilla gruppen accepterade att jag kastade saker omkring mig, men ni förstod och tog itu med det istället och pratade med mig, för kastar man saker behöver man antagligen prata om någonting och inte bara bli utkörd (Sara i HES gruppen).

Under intervjuernas gång har eleverna vid flertalet tillfällen vittnat om den beredskap som funnits i den segregerade miljön i svåra situationer. Liksom Sara ovan berättar, har lärarna där haft större förståelse, tagit itu med problemet och inte förskjutit det till korridoren. Har denna skillnad mellan den stora och den lilla gruppen (segregerade) kanske att göra med

lärarens inställning till sitt yrke och till elever i behov av särskilt stöd? I diskussions- avsnittet behandlar vi denna frågeställning.

Mycket av det ni sa då betyder mer för mig idag, än det betydde då. Så ni förberedde oss kring vad som kommer att hända i framtiden. Det minns jag mycket väl, det ni sa då. Det kan ibland bara komma upp i huvudet, något som jag har hört förut, i den lilla gruppen, som jag förstår varför det är så nu. Det är sånt jag minns, alltså våra genomgångar, våra samtal i gruppen. Hur lätt det faktiskt är att komma ner i diket, att falla ner. Och också hur svårt det kan vara att ta sig därifrån. Sånt minns jag tydligt (Mats i HAS gruppen).

Ovanstående citat pekar tydligt på att konsekvenserna av segregeringen finns än idag. Vår tolkning av Mats ord är att han i den segregerade miljön har fått viktiga redskap genom upprepade samtal att hantera framtida svårigheter.

Alla elever i studien hävdar att i den segregerade miljön fanns det alltid tid att samtala och inte bara när det var problem. Samtliga elever uppger att segregeringen har inneburit fler möjligheter att utvecklas efter sin förmåga både skolmässigt, personligt och socialt. Undantagslöst säger samtliga femton elever att de under segregeringen har fått en positiv syn på studierna och förbättrade resultat. Känslan av att förstå och klara av att hantera olika uppgifter, har markant ökat deras känsla av meningsfullhet.

Jag fick en helt annan studieinställning. Det var roligare, alltså så, det var roligare att läsa när man var i den lilla gruppen. Fast det var ju också så att man hjälpte varandra. Och man fick förklarat för sig på ett annat sätt. Sen var det också kul att man gjorde en massa roliga grejer tillsammans (Lars i HAS gruppen).

Den enda skillnaden som den segregerade tiden har medfört i de båda grupperna är känslan av samhörighet mellan eleverna. HES eleverna som har blivit helt segregerade dvs. flyttade från stora gruppen till en helt ny miljö, uppger att det initialt har varit svårt att hitta nya vänner i den nya gruppen. Misstänksamhet och osäkerhet har präglat deras första tid. Denna typ av segregering innebär, bl.a. av nämnda skäl, att gruppdynamiken naturligt utvecklas långsammare och inte blir lika stark som i en grupp där man redan känner varandra och är vänner, som i HAS.

HAS eleverna uppger däremot att relationerna dem emellan varit centrala och viktiga för hur de skulle utvecklas, stå emot yttre påfrestningar och (negativa) lockelser. Där fanns

en gemensam vilja och kraft att hjälpa varandra i svåra situationer. Detta vittnar bl.a. nedanstående om:

Det som var bra var ju mycket det här med att man hade koll på och åt varandra. Alltså jag höll inte koll på mig själv, men det gjorde någon annan hela tiden. Så höll jag koll på någon annan. Så vi hjälpte varandra och inte oss själva om man säger så, fast samtidigt hjälpte vi oss själva. Så det var ju mycket bra tyckte jag. I början var det ju skit jobbigt, men sen blev det bättre och bättre. Man höll ju inte på med lika mycket skit (Konstantin i HAS gruppen).

En av orsakerna till denna skillnad kan vara att samtliga elever i HAS gruppen kände varandra och ingick i samma umgänge. Detta var ett medvetet val av skolan och kunde enligt oss ha resulterat i ett accelererande dåligt beteende, eftersom risken var stor att deras roller och attityder redan var befästa i gruppen. Vi tror att en av anledningarna till att gruppen fungerade och utvecklades på ett positivt sätt, var att lärarna hade yrkesrelevans, dvs. adekvat kompetens, professionell inställning och ett genuint intresse för denna problematik. Erik i HES gruppen berättar om tidigare självupplevda erfarenheter i en liten grupp på en stor skola. Nedanstående citat visar hur avgörande lärarnas kompetens är för gruppens utveckling:

Det var otroligt stora problem för dom här ungdomarna. Vissa konflikthanteringar gick väldigt dåligt, trots att det var så få elever. Det var på grund av lärarna, som visst var väldigt snälla människor, men dom hade inte läst på tillräckligt.

Vi anser att lärare i allmänhet måste agera som en reflekterande praktiker, dvs. man måste vara medveten om vad man gör, på vilket sätt, varför och för vem.