Segregerande skolformer möjligheter eller hinder?

Under punkt 2.2 anser både Haug (1998) och Persson (1998) att en differentierad och kompensatorisk undervisning som en segregering innebär, leder till vissa konsekvenser. De menar att eleverna blir stigmatiserade och i viss mån förlorar sin självkänsla, dvs. de tycker att de är sämre än andra. I detta sammanhang ställde vi följande frågor: ”Stämmer detta resonemang när det gäller våra f d elever och vilka konsekvenser har deras hel- eller halvsegregerade skolgång fått för deras självkänsla? Enligt vår undersökning där femton elever intervjuats har ingen av dem sagt att den segregerade tiden och miljön varit negativ eller stigmatiserande, tvärtom uttrycker alla att utan den segregerade tiden hade inte deras liv varit lika positivt som det är dag. Har ordet segregering kanske fått ett alltför stort utrymme som ett negativt laddat begrepp? För vem är egentligen segregering negativt? Eftersom vi inte har fått några som helst belägg för att detta, anar vi att det kan handla om ekonomiska aspekter.

Detta är Christians tankar om hur han hade känt och tyckt om han inte hade fått möjlighet att bli segregerad:

Jag hade nog varit väldigt sur på skolan, trött på den och tyckt att lärarna var dumma som inte hjälpte mig. Jag hade inte haft de betygen jag har och den känslan för skolan som jag har nu. (Christian i HES gruppen)

Kan det vara så att vi vuxna har skapat ett begrepp, med negativ klang som inte alls är något eleverna egentligen ställer sig bakom?!

Vår studie visar på en motsatt slutsats jämfört med Haug och Perssons tankar om segregeringens stigmatisering. Enligt vår tolkning av studiens resultat kan det snarare handla om att inkluderingen i den stora gruppen riskerar att stigmatisera eleverna, eftersom många måste dela på lärarens tid och kompetens som inte räcker till för allt och alla. Vid elevernas jämförelse mellan den stora och den lilla gruppen uttrycker de en viss förståelse för att lärarna i den stora gruppen inte har gett dem den tiden som de hade behövt, eftersom det fanns många andra elever som också behövde hjälp. Eleverna menar dock att lärarna i den lilla gruppen alltid tog sig tid att göra dem sedda, hörda, och bekräftade. Vår

positivt bemötande, dvs. vi anser att tid inte nödvändigtvis behöver handlar om kvantitet, utan snarare kvalitet!

Vi trodde, vid studiens början, att några av eleverna skulle ha upplevt den segregerade skolformen negativt och i vissa sammanhang även som ett hinder. Möjliga hinder som vi såg för HES eleverna, handlade om isolering och utanförskap samt svårigheten att hitta likasinnade vänner. För HAS eleverna såg vi en uppenbar risk med sammansättningen av gruppen, där alla ingick i samma ”dåliga” sällskap. Vi menar att detta var ett risktagande från skolledningens sida, eftersom eleverna i gruppen kände varandra så väl, kunde resultatet likväl ha blivit att deras negativa beteende och attityder hade stärkts istället för att ha utvecklats positivt.

Vårt resultat visar entydigt att eleverna inte upplevde några hinder och problem med den segregerade skolformen, utan snarare såg möjligheter att få hjälp med sina svårigheter. Vi är övertygade om att yrkeskompetensen, förhållningssättet, metoderna och lärarnas inställning har spelat en avgörande roll för om de segregerade skolformerna upplevts som möjligheter eller hinder. Ivan i HAS gruppen uttrycker innebörden av ovanstående företeelser:

Det är första gången någon verkligen, verkligen ville hjälpa oss, du vet. Dom andra lärarna, okej dom hjälpte oss, men det är inte samma sak, du vet. Ni ville verkligen få oss att trivas i skolan och hjälpa oss med vårat skolarbete och även allt utanför… på fritiden, du vet.

Vi finner stöd i Kinges (2000) referat till psykologen Langfeldts sätt att arbeta, med sina klienter, där han menar att syftet måste vara:

/…/ att skapa en ömsesidig tillit, där klinten vågar lita på att terapeuten verkligen bryr sig om honom, att terapeuten har en reell önskan att hjälpa, och att klienten blir sedd som en

människa, trots sina kriminella handlingar. När denna tillit har uppstått kan arbetet börja.

Krav, press och känsliga ämnen blir lättare att tackla när tillit har upprättats, och därför är den första fasen, ”aktiv empati”, avgörande för det fortsatta arbetet” (s. 77).

Detta påstår vi kan utläsas mellan raderna i Ivans citat och detta menar vi har varit det centrala i den segregerade perioden för samtliga elever i undersökningen. Vi menar att empatin och sympatin för eleven är avgörande för om relationsutvecklingen kommer att bli positiv eller negativ. Kinge säger, för att minska risken att tycka illa om barnet, måste den

vuxne tränga bakom den yttre fasaden för att därigenom komma i kontakt med barnets känsloliv.

Vi har också visat att eleverna i HES gruppen tydligt förklarat nödvändigheten av att byta miljö helt för att kunna börja om. HAS gruppens elever hävdar med samma tydlighet hur nödvändigt det var för dem att inte skiljas från sin invanda och trygga skolmiljö. Med elevernas redogörelser i åtanke påstår vi bestämt att dessa båda verksamheter behövs och måste få leva vidare och verka parallellt.

7.3.1 Elevernas nuvarande status

Det är fantastiskt att se att så många (80 procent) av undersökningsgruppens elever fram tills dags dato har klarat av sina gymnasiestudier med godkända resultat. Bakom denna utveckling, inser vi, ligger stora ansträngningar från familj, partner och inte minst genom ett hårt och medvetet arbete från eleverna själva. Detta ska man dock inte förväxla med ett alltför stort intresse för skolan, utan snarare med en större insikt i värdet av en genomgången utbildning. Här har våra farhågor kommit på skam. Inför denna studie, befarade vi att antalet avhopp skulle vara större. Dessa antaganden grundade vi på vår kännedom om elevernas tidigare svårigheter och syn på skolan. Våra funderingar går osökt till undersökningens resultat som visar på segregeringens faktiska konsekvenser för elevernas påvisade utveckling, t.ex. bättre studieresultat, ökad lust till engagemang, hjälp med deras kriminella och destruktiva beteende, bättre självförtroende och därigenom större framtidstro.

Ali uttrycker innebörden av den lilla gruppens betydelse för hans liv:

Det är mest tack vare er i lilla gruppen … ni har räddat oss. Skulle jag inte träffat er vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag skulle säkert suttit i fängelse eller nåt. Jag skulle blivit förstörd (Ali i HAS gruppen).