Allmänt sett pekar utvärderingen av Idrottslyftet på både intressanta och delvis motsägelsefulla resultat. Såväl förbund som föreningar är huvudsakligen mycket positiva till satsningen. Ibland märks bland företrädare för idrotten en något am- bivalent hållning till satsningens övergripande mål. En ledare inom volleyboll ut- trycker denna tveksamhet på följande vis:
”Jag kan tycka, att för mig har idrotten alltid varit mål, det här [idrotts- lyftssatsningen] är inte mål, det är att göra någon annans mål till våra. Så var det i alla fall med Handslaget, det kanske har blivit bättre med
Idrottslyftet, men tidigare var det så uppenbart att regeringen hade ett
mål med sin integrationspolitik eller med sitt förbyggande arbete för droger och så tänkte de: ’Hm, vem kan hjälpa oss med det här? Idrotten kanske?’ Då får man inte riktigt in det här i hjärtat.”30
En del idrottsledare upplever satsningen, eller åtminstone vissa inslag i den, som en pålaga ovanifrån. Sedd på detta sätt blir den inte lika intressant att genomföra för dem som befinner sig på gräsrotsnivån. Samtidigt upplever dessa ledare att satsningen, och dess övergripande ambitioner, oftast ligger helt i linje med vad föreningar och förbund ändå säger sig vilja arbeta med – om de fick chansen. Möj-
ligen gav citatet ovan uttryck för en skepsis mot att idrottens betydelse i termer av nyttig fysisk aktivitet blir för stark i förhållande till det som ledaren upplever vara kärnverksamheten, nämligen att bedriva träning för tävling (idrott som fy- siskt krävande tävling).
För en del av de intervjuade idrottsledarna ter sig målen med Idrottslyftet ibland svåra att förstå. Flera ledare uttrycker sig i följande termer:
”Det är en konstig slogan helt enkelt, för det har ju aldrig varit så att dörrarna har varit stängda för nå’n. Vi har aldrig sagt att ’du får komma in, men inte du’. Det hade varit mycket mer slagkraftigt om vi inte hade haft plats för några ... men i vår värld har dörrarna alltid varit öppna.”31
De flesta idrottsledare upplever att den egna verksamheten är öppen för alla. I själva verket är många föreningsledare glada för varje individ som vill börja med idrotten, men av resursmässiga skäl – inte minst en begränsad ekonomi och brist på ideella ledare – måste de flesta föreningar sätta sin förhoppning till att de barn och unga som är intresserade av en viss idrott själva hittar till den aktuella för- eningen. Utsagan i citatet ovan kan förstås mot bakgrund av att idrotter och för- eningar konkurrerar hårt om en begränsad mängd barn och ungdomar. De flesta föreningsledare vill inget hellre än att fler barn ska hitta till den egna idrotten.
Ett övergripande resultat från genomlysningen av forskarnas rapporter är att idrottsledarna upplevde att det trots allt var betydligt enklare att arbeta med må- let att öppna dörrarna för fler jämfört med målet att utveckla verksamheten så att fler väljer att fortsätta idrotta – trots att ”öppna dörrarna” ibland kunde uppfattas som en märklig målsättning. När idrottsförbund och föreningar arbetar med att rekrytera nya utövare stödjer de sig på beprövad erfarenhet. Så är dock inte fallet när det gäller att utveckla verksamheten så att fler väljer att stanna kvar längre. En ledare berättade: ”Många arbetar med att få fler att stanna, men inte särskilt systematiskt.”32 Flera är de ledare som pekar på svårigheterna med att arbeta
med en sådan målsättning:
”Ja … det är svårast av allt. Jag tycker faktiskt det. Det är det absolut svåraste. De ledsnar av sig själva när de märker att de andra går ifrån och blir bättre, då ledsnar de.”33
31 Ibid., s. 103. 32 Ibid., s. 114. 33 Ibid., s. 40.
Ko n S t E n at t S tä n g a d ö r r E n
Denne badmintontränare reflekterar utifrån utgångspunkten att idrott i grunden handlar om att prestera och göra resultat och om någon inte utvecklas längre så ”slår de ut sig själva”, mer än att de blir utslagna av idrotten. Att utvecklas presta- tionsmässigt och att jämföra sig med andra är en logisk följd för den som betraktar idrott som fysiskt krävande tävling. Många gånger ser ledarna det som ett stort problem att ungdomar slutar med idrott, men inte alltid. Ibland kan det istället ses som något naturligt:
”Nej, men alltså, ungdomar ska ju sluta, höll jag på att säga. Därför att först startas en pingisskola med en massa ungdomar och sen är det ju ofta: ”Nej, nu har jag provat det här, nu provar jag på något annat”. De viktiga är ju att de gör något annat. Jag brukar alltid fråga ungdo- marna, de kan vara tio år eller femton när de slutar, vad ska du göra istället? Och om de då inte har något svar, då brukar jag säga ”då ska du fan inte sluta”, men har de något annat, det kan vara musik, det kan vara idrott, det ska man prova på – man ska sluta.”34
I den här idrottsledarens resonemang går idrott, i betydelserna fysiskt krävande tävling respektive fysiskt krävande lek, att kombinera med att man fortsätter med idrott så länge det är roligt alternativt så länge man utvecklas prestationsmässigt. Däremot rimmar utsagan sämre med synen på idrott som nyttig fysisk aktivitet. När idrott inte är roligt längre, eller när man inte utvecklas, är musik i detta per- spektiv inte ett adekvat alternativ till idrott.
Att arbeta med att utveckla verksamheten så att fler väljer att stanna kvar längre är alltså svårt för förbund och föreningar. Många gånger saknar de kunskapen om hur man gör. Dessutom är det inte alltid helt självklart att de ska få ungdomar att fortsätta med en specifik idrott (vilket det ju är frågan om i många idrottsledares resonemang). Hur som helst ter det sig svårt för många idrottsledare att ta ställ- ning till hur man går tillväga för att få fler att fortsätta idrotta. I det här citatet ger en ledare tydligt uttryck för denna villrådighet:
”Forskaren: Det är svårt att påverka [att få fler att idrotta längre; min anm.], menar du?
Idrottsledaren: Ja, alltså, där har jag inte sett hur de här projektmedlen ska kunna komma oss till godo. Alltså, vad är det vi ska söka pengar för – att få fler att fortsätta längre? Det har varit så diffust och svårt att jobba med. Jag vet inte riktigt vad man ska söka. […] jag tycker att det
har varit en konstig del att söka pengar för. Vi har inte utnyttjat det till någonting.”35
Situationen för landets största idrott, fotboll, verkar dock skilja sig från många an- dra idrotter i så måtto att satsningen i denna idrott relativt sett handlar mer om att få fler att fortsätta längre. Så här resonerar en representant för Fotbollförbundet:
”För mig handlar Idrottslyftet om att utveckla den verksamhet vi har så att vi behåller fler barn och ungdomar längre, samtidigt som vi också skapar möjlighet för de som vill börja med fotboll att komma in i rätt verksamhet.”36
Utsagan speglar antagligen de förutsättningar som gäller för den största idrotten i landet. Förbundsledaren ovan är medveten om att många barn hittar till fotbol- len, den behöver inte exponeras mer. Men att utveckla verksamheten så att fler vill fortsätta är relevant. Dessutom brottas förbundsledaren med en stor variation inom fotbollen när det gäller den värdegrund som vägleder föreningarnas verk- samhet.
Vare sig satsningens fokus är att rekrytera fler eller att få fler att fortsätta längre, så bedriver föreningarna, enligt forskarna, en ”gigantisk experimentverkstad” när de försöker utveckla sina verksamheter.37 Experimenterandet verkar däremot
sällan ”ha föregåtts av en djupare diskussion runt eller reflektion över vad som krävs av verksamheten för att ungdomar ska vilja stanna. Vilka behov och önske- mål har ungdomar? Har de något inflytande och känner de sig delaktiga i fören- ingens verksamhet?”38