Ledaren eller tränaren är en centralgestalt inom föreningsidrotten. Hon, eller of- tast han, är många gånger det nav kring vilket verksamheten i föreningen snur- rar.39 Enligt RF var 657 000 kvinnor och män verksamma som idrottsledare
under år 2011. Den absoluta majoriteten av dem är ideellt verksamma, många gånger är de föräldrar till barn som idrottar, alternativt äldre aktiva som kombi- nerar sin egen träning med att vara tränare för yngre. Mot den bakgrunden blir omsättningen av ledare och tränare stor. Bristen är ofta akut, särskilt på utbildade ledare – och särskilt akut är den inom kunskapskrävande idrotter, som gymnastik och konståkning. Även om föreningar skulle vilja både rekrytera fler medlemmar och behålla dem längre, så är det inte alltid möjligt med tanke på den begränsade ledartillgången. Om man inte har ledare spelar det ingen roll ”om det kommer 100 nya barn till en klubb – då försvinner 90 efter en vecka eller två”, som en bordtennisledare uttrycker det.40 Två vanliga strategier, som förekommer i alla
de idrotter som deltog i utvärderingen av Idrottslyftet, är därför dels att rekrytera nya ledare (att utveckla ledarförsörjningsstrategier), dels att utbilda ledare.
Ledarförsörjningsstrategierna handlar i huvudsak om att hela tiden ”lägga ut kro- kar” för att rekrytera nya ledare och tränare. Många föreningar uppger att de arbe- tar kontinuerligt med frågan, men få kan redovisa någon mer systematisk strategi, mer än att styrelsen eller andra redan verksamma ledare undersöker intresset bland till exempel föräldrar. I de flesta föreningar är man glada för varje ny ledare, men i några fall har föreningen utvecklat ett försök till en kvalitetssäkring. En ledare i en fotbollsförening berättar:
”När vi tittar på rekrytering av ledare, till exempel, ska vi ställa oss frå- gan: ”Vad har den här personen, har den några erfarenheter sen tidi- gare? Har vi några särskilda krav innan vi låter den bedriva ett idrotts- ledarskap?” Vi vill ju att det ska finnas en viss kravnivå, men när det är ont om ledare och 30 barn knackar på, då vill vi hellre dra igång verksamhet … men ska vi det? De här frågorna tycker jag blir värdefulla att titta noggrannare på.”41
Strategin att utbilda ledare och tränare är vanligare och ter sig något mer välut- vecklad jämfört med ledarförsörjningsstrategin. Det hänger naturligtvis samman
39 Angående tränarens roll i föreningsidrotten, se t.ex. Redelius, K. (2002b), Ledarna och barnidrotten. Angående idrottsledarskapets genus, se Larsson, H. (2006), Idrottsledarskapets genus. På sin webbplats anger RF att 65 procent av alla idrottsledare är män, www.rf.se: Idrotten i siffror 2011.
40 Larsson, H. (2012), s. 61. 41 Larsson, H. (2012), s. 81.
med att utbildning inte bara går att relatera till ambitionen att få fler att fort- sätta idrotta längre utan, kanske framför allt, till ambitionen att få fram duktiga idrottare. I den del av intervjuerna som handlar om ledar- och tränarutbildningar framträder en tydlig spänning mellan synen på idrott som fysiskt krävande lek re- spektive idrott som fysiskt krävande tävling. Allmänt sett handlar utbildningarna om att få fler (och mer) kompetenta ledare, men kompetensen kan handla såväl om förmågan att skapa trivsel och samhörighet som om kunskaper i träningslära och prestationsutveckling.
”Bättre utbildade ledare, ger en större säkerhet vilket avspeglar sig på barnen. Förståelse för vad man bör inrikta sig på för att barn ska upp- skatta idrotten, att övningar inte alltid är det viktigaste, utan en kon- takt med barn är lika viktig i deras utbildning.”
”Om man har en bred, stimulerande och rolig träning så stannar man längre. Det blir inte långtråkigt.”42
I citaten framträder verksamhetens sociala dimensioner tydligt. På sätt och vis handlar dessa utsagor om att se till de krav som deltagarna ställer på en me- ningsfull verksamhet. En hel del utbildningar handlar om ”barns och ungdomars behov”.43 En tränare, som fått kommentera innehållet i genomförda utbildning-
ar, lyfter istället fram temat prestationsutveckling:
”För mycket lek, [jag] saknar fördjupade kunskaper om fysiologisk och psykologisk utveckling. De båda sistnämnda är viktiga på olika sätt för att ge kompetens att kunna stimulera för att behålla.”
”Ju längre upp i åldrarna ju mer grenspecifik träning och fördjupning tekniskt, träningsplanering och träningsfysiologi behöver vi. Utbild- ningen svarar inte upp mot detta.”44
Citaten handlar mindre om de krav som deltagarna ställer på verksamheten och mer om vilka krav idrotten ställer på deltagarna. Inom idrotten är så kallade krav- profiler ett vanligt samtalsämne. Det handlar då inte om de krav deltagarna ställer på verksamheten utan om det omvända: vilka – ofta fysiska – krav en idrott stäl- ler på utövaren. Både sociala och prestationsmässiga dimensioner kan kopplas samman med ansträngningarna att behålla idrottare i verksamheten. Det är med andra ord inte givet att trivsel och samhörighet står emot prestationsutveckling.
42 Gerrevall, P., m.fl. (2012). Idrottslyftets externa utvärdering, s. 58. Båda dessa citat härrör från ishockey. 43 Karp, S., m.fl. (2012). Idrottslyftets externa utvärdering, s. 42.
Ko n S t E n at t S tä n g a d ö r r E n
Ibland kan det ena till och med bli medlet för det andra: trivsel och samhörighet blir viktigt för att nå framgång, liksom att prestationsutveckling kan bli viktigt för att verksamheten ska kännas meningsfull.
Det är däremot sällan som ledar- och tränarutbildningarna mer systematiskt be- fattar sig med frågor om hur man får fler barn och ungdomar att vilja fortsätta längre med idrott. Några av utvärderingsrapporterna tar även upp vad utbildning- arna sällan handlar om. Linnéuniversitetets forskargrupp konstaterar exempelvis att ”fokus i utbildningarna i allmänhet ligger på det rent idrottsliga, men även på generella frågor som rör ledarskap inom barn- och ungdomsidrott. I de utbild- ningar vi studerat berör man inte nämnvärt mångfalds- eller jämlikhetsfrågor.”45
Mitt intryck är att utbildningarna i huvudsak behandlar frågor om barn och ung- domar som objekt, det vill säga ledarna utbildas i hur barn och ungdomar utveck- las fysiskt och psykiskt (och delvis socialt). Utbildningarna behandlar mer sällan frågor om barn och ungdomar som subjekt, det vill säga ledarna utbildas inte i hur barn och ungdomar ser på idrott, vad de vill med sitt idrottande och hur man kan ge barn och unga större möjligheter att ha inflytande och att påverka verksamhe- ternas utformning.
Relativt många föreningar satsar medel inte bara på utbildning av ledare och trä- nare, utan också på utbildning av föräldrar, funktionärer och domare. Tanken med dessa utbildningar är att höja kvalitén på verksamheten i föreningen. Den bärande tanken verkar vara att föräldrar som är införstådda med hur föreningen fungerar, och vad idrotten/verksamheten kräver av dem samt bättre utbildade funktionärer i samband med tävlingar, bland annat bättre utbildade domare, ska borga för att barn och unga vill fortsätta längre med idrott. Utbildningarna handlar både om att på bästa sätt förbereda barn och unga för träning och tävling ”på riktigt” och om att anpassa tränings- och tävlingssituationerna till deltagarnas förutsättningar. Mycket av dessa utbildningar kretsar alltså kring tävlingsverksamheten och för- stärker på så vis intrycket av att tankefiguren idrott som fysiskt krävande tävling dominerar inom förbund och föreningar.