I dag är det en självklarhet att idrott är nyttigt för barn och ungdomar. I den po- litiska retoriken märks allt oftare ambitionen att få barn och ungdomar att vilja fortsätta idrotta.2 Så har det däremot inte alltid varit. ”Långt in på 1900-talet”,
skriver idrottspedagogen Karin Redelius, ”ansågs det olämpligt att barn och yngre tonåringar ägnade sig åt organiserad träning och tävling.”3 Vad är det egentligen
som är så positivt med idrottsdeltagande för barn och ungdomar i dag? Och varför sågs det som så olämpligt då?
Idrott kommer från isländskan och betydde från början verksamhet eller syssel- sättning, både andlig och kroppslig. När det lånades in i svenskan under 1600-ta- let kom det att få en något mer begränsad innebörd, i termer av ”öfningar, lekar och nöjen som skaffade vighet och styrka”.4 I denna bemärkelse är kroppslig
förmåga (vighet och styrka) central. Lek, framhöll Carl Diem, tysk inflytelserik idrottspedagog under 1900-talets första hälft, ”är aktivitet utan något särskilt syf- te, för sin egen skull, motsatsen till arbete.”5 Det är ett synsätt som senare vunnit
stort inflytande, där lek är ”verksamhet som sker ’som om’, låtsasverksamhet”.6
Idrott kan alltså i en bemärkelse ses som fysiskt krävande lek som sker på låtsas. När barn leker idrottstävling, är leken ’som om’ det vore tävling, men ändå inte ’på riktigt’.
Idrott uppfattas emellertid ibland även som motsatsen till lek, särskilt när den innehåller tävlingsinslag – och särskilt när tävlingen är på riktigt, det vill säga när den får ett särskilt syfte som ligger bortom aktiviteten ifråga. Den här synen på idrott ligger nära engelskans sport, ett begrepp som enligt uppslagsboken betyder ”fysiska tävlingar utövade mot bakgrund av de mål och utmaningar de medför”.7
Sport kom, med denna innebörd, under 1800-talets första hälft att bli ett medel för fostran av den engelska övre medelklassens pojkar. I så måtto kom idrott, sär- skilt tävlingsidrott och fysiskt utmanande aktiviteter, att förknippas med manlig-
2 Se t.ex. i kulturdepartementets särskilda uppdrag 2012 till CIF att följa upp statens stöd till idrotten. 3 Redelius, K. (2002a). ”Barnidrotten i ett samhällsperspektiv”. I L-M. Engström (Red.) Pedagogiska per-
spektiv på idrott s. 57.
4 Engström, L-M. (1989). Idrottsvanor i förändring, s. 14.
5 http://www.britannica.com/EBchecked/topic/561041/sports, min översättning. 6 Nationalencyklopedin: Lek.
Ko n S t E n at t S tä n g a d ö r r E n
het. Ur det växte den moderna tävlingsidrotten fram. Den spred sig från England till kontinenten och nådde mot slutet av 1800-talet även Sverige. Idrott är i den här bemärkelsen detsamma som en fysiskt krävande tävling som sker på riktigt, det vill säga att tävlingens resultat får betydelse efter det att tävlingen är avslutad, till exempel i termer av belöningar och utrymme i medierna.8
Ser man till mer moderna idrottsdefinitioner verkar delvis andra bibetydelser ef- ter hand ha vunnit allt större inflytande. Framför allt växer en tydlig nyttodimen- sion fram. RF:s idrottsdefinition lyder till exempel: ”Idrott är fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera mera.”9 Här betraktas idrott
både som fysiskt krävande lek (ha roligt) och som fysiskt krävande tävling (pre- stera mera), men även som hälsofrämjande fysisk aktivitet (må bra). Nyttodimen- sionen märks än tydligare i Gymnastik- och idrottshögskolans (GIH) definition: ”Vi definierar idrott som all fysisk aktivitet genomförd med målet att främja fysisk och psykisk hälsa, rekreation, tävlingsprestation och estetisk upplevelse.”10 I och
med en sådan definition förskjuts fokus från idrott till fysisk aktivitet. Idrott är i denna bemärkelse nyttig fysisk aktivitet.
Nyttodimensionen har vuxit i betydelse parallellt med att idrotten över tid har blivit allt mer betydelsefull. Från att ha varit ett relativt perifert och obetydligt samhällsfenomen för hundratalet år sedan, intar idrotten i dag en central position i samhället. Utvecklingen har även gjort idrotten till ett relevant objekt för veten- skapliga studier. Först ut var fysiologin, som fick sin första idrottsprofessur på 1940-talet. I fokus för forskningen stod hur människokroppen reagerar på fysiskt arbete, såväl i idrotten som inom yrkeslivet. Kunskapsområdet kom att benäm- nas arbetsfysiologi. I och med att idrottsrörelsen under decennierna efter andra världskriget fick ett ökat samhälleligt ekonomiskt stöd för att bedriva barn- och ungdomsidrott, blev även forskare inom pedagogik intresserade av idrott. I fokus för denna forskning stod idrottens fostrande roll och huruvida idrotten präglas av för tidig utslagning av barn och unga.11 Under senare decennier märks ett allt
bredare vetenskapligt intresse för frågor om idrottens samhällsnytta. Det kommer särskilt tydligt till uttryck i antologin Är idrott nyttigt? En antologi om idrott och
samhällsnytta,12 vilken berör idrottens nytta i förhållande till sådant som demo-
krati, jämställdhet, fostran och ekonomisk tillväxt.
8 Denna innebörd av idrott tangerar vad som Tomas Peterson har kallat ”idrottens tävlingsfostran”. Se SOU 2008:59, Föreningsfostran och tävlingsfostran.
9 Riksidrottsförbundet (2009). Idrotten vill, s. 11. 10 www.gih.se.
11 Denna innebörd av idrott tangerar delvis vad som Peterson har kallat för ”föreningsfostran”. Se SOU 2008:59.
Vi har alltså i dag ett idrottsbegrepp som inrymmer flera betydelser – idrott som fysiskt krävande lek, idrott som fysiskt krävande tävling och idrott som nyttig fy- sisk aktivitet. Dessa olika betydelser märks i samtal om idrott på olika sätt. Idrott för barn ska exempelvis vara på lek – men barn och unga förväntas delta i idrott även för att det är nyttigt. I RF:s övergripande idéprogram Idrotten vill framgår det att: ”I barnidrotten får barnen leka och pröva på olika idrotter och därigenom utveckla fysiska grundfärdigheter.” Det som gemene man ofta betraktar som rik- tig idrott, det vill säga idrott som belönas ekonomiskt och som får massmedial uppmärksamhet, är däremot i allt väsentligt liktydig med tävlingsidrott. Att den tolkningen av idrottsbegreppet dominerar i vardagstänkandet framkom i studier redan under 1970-talet.13 Det är emellertid inte den typen av idrott som framför
allt har motiverat ett offentligt stöd, snarare har samhällets stöd motiverats av lek- respektive nyttodimensionerna.14 Det senare kommer tydligt till uttryck i
den förordning som reglerar statens stöd till idrotten. Förordningen slår fast att syftet är att stödja verksamhet som:
• bidrar till att utveckla barns och ungdomars intresse och benägenhet för mo- tion och idrott
• bedrivs ur ett barnrättsperspektiv, bland annat genom att öka barns och ungdo- mars inflytande över och ansvar för sitt idrottande
• gör det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion
• bidrar till att väcka ett livslångt intresse för motion och därmed främjar en god folkhälsa
• syftar till att ge flickor och pojkar respektive kvinnor och män lika förutsätt- ningar att delta i idrottsverksamhet
• främjar integration och god etik
• aktivt motverkar dopning inom idrotten
• stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft.
Det finns en tydlig hänvisning till motion, folkhälsa, barnrättsperspektiv, inflytan- de, jämställdhet (lika förutsättningar för flickor och pojkar respektive kvinnor och män) och integration, det vill säga idrott som nyttig fysisk aktivitet. Mer otydlig är hänvisningen till idrott som fysiskt krävande lek, det vill säga spontanidrott, ef- tersom lek inte alltid uppfattas som något nyttigt. Riktig idrott, det vill säga idrott
13 Brunnberg, H. (1976). Begreppet idrott hos människor inom idrotten; Aggestedt, B. m.fl. (1977). Barns
upplevelser av idrott.
14 Inte förrän 2009, som en följd av ett förslag i idrottsstödsutredningen (SOU 2008:59), beslutade riksdagen om ett särskilt statligt ekonomiskt stöd till elitidrotten.
Ko n S t E n at t S tä n g a d ö r r E n
som fysiskt krävande tävling, uppmärksammas i den sista punktsatsen, vilken då inte handlar om barn- och ungdomsidrott. Den till synes enkla frågan om vad som får barn och ungdomar att vilja fortsätta idrotta handlar här främst om:
• vad som får barn och ungdomar att vilja fortsätta med nyttig fysisk aktivitet • vad som får barn och ungdomar att vilja fortsätta med tävlingsidrott.
Men inte i samma utsträckning om:
• vad som får barn och ungdomar att vilja fortsätta med lekfull idrott (vilket an- nars ofta lyfts fram, till exempel i RF:s idéprogram Idrotten vill15).