Ungdomarna vittnade om att det efter många års utövande infann sig plikt- och lojalitetskänslor gentemot idrottskamrater och tränare. Som idrottare införlivar man normer och värderingar om att ställa upp och inte bryta uttalade och outta- lade åtaganden. Dessa normer och värderingar har man accepterat, om än kanske inte medvetet, i och med att man ingår i en träningsgrupp och utövar en idrott på ett visst sätt med dess regler och principer. Dessutom berättade flera att de vill ha och behöver förväntningar, särskilt ifrån tränaren. En flicka uttrycker det så här:
”Om min tränare förväntar sig att jag ska komma, då är jag där och tränar.
Intervjuaren: Mm
Så det är så, om jag inte hade haft en tränare så hade det varit att jag tänkte att jag kan träna om en timme när jag har ätit.
Mm
Då hade det inte blivit av och det hade inte blivit lika effektiv träning heller. Då har jag ingen att visa mig duktig för.
Nej
För jag behöver min tränare för att visa mig duktig alltså … ja någon som förväntar sig att jag ska prestera någonting.” (Flicka 15 år)
Idrottandet bygger på en ömsesidig överenskommelse mellan de aktiva och trä- narna. De aktiva menar att de har en plikt att ställa upp och komma till träningen, även om de deltar i en verksamhet som genomförs på frivillig basis. Det förefaller som om det här är något som de tar för givet vilket också utgör en norm inom idrotten, en viktig del av idrottens begriplighet. Att vara väntad av både idrotts- kamrater och tränare uppfattar de också som något bekräftande och positivt. Ung- domarna känner att de är betydelsefulla och att de ingår i ett sammanhang.
Förutom att de idrottsaktiva ungdomarna uttrycker att de för det mesta klarar av att kombinera idrotten med det övriga livet menar de att engagerade och kunniga tränare, tillsammans med stödjande föräldrar, är viktiga förutsättningar för att deras idrottsengagemang ska vara hanterbart och meningsfullt. Uttalanden om vikten av att bli sedd och bejakad av ledarna, samt betydelsen av ett positivt stöd från föräldrarna, återkom ofta i intervjuerna. Flera uttryckte att de har blivit fost- rade till idrottare. ”Jag tror bara att det just var för att det har gått i släkten”, säger en flicka och fortsätter senare:
”Från början var det ett allmänt intresse. Nu har det gått över till att bli en livsstil. Så jag känner inte att jag skulle vilja bli av med den.” (Flicka 17 år)
Även om de med jämna mellanrum ifrågasätter sitt idrottande och finner det svårt att kombinera det med det övriga livet är de, som en pojke uttryckte det, ”bero- ende” av att idrotta inom föreningsidrotten.
De unga som ville fortsätta idrotta men som inte gjorde det uppgav att anledning- arna kunde vara att den idrottsliga kompetensen inte räckte till eller att det inte fanns verksamhet för tonåringar som inte vill träna flera dagar i veckan och tävla frekvent. Många är fostrade i att idrott ska gå till på ett visst sätt, exempelvis att träning och tävling ska bedrivas i ålders- och könssegregerade grupper. Vissa hade därför svårt att tänka sig att de skulle kunna träna i ålders- och könsblandade grupper. En pojke säger att ”träna med dem som är yngre är inte kul” och fortsät- ter:
”Fotbollen det var väl … jag ville vara med och spela i laget, men det fick jag inte för jag fick vara med de små istället.” (Pojke i årskurs nio)
En annan pojke förklarar att han slutade med hockeyn för att laget han spelade i skulle börja träna tillsammans med flickor. Att istället träna på egen hand eller i en form som man inte är fostrad i verkar inte vara vare sig begripligt, hanterbart eller meningsfullt och attraktivt. För flera av ungdomarna betyder idrotten mycket men inte allt, varför förutsättningarna för idrottandet kom att påverka deras be- slut att fortsätta eller sluta. På många sätt hade idrotten blivit en livsstil. Men de yttre villkoren, till exempel träningstider, avstånd till träningar, ekonomiska förutsättningar och möjligheten att klara av andra delar av livet var viktiga kom- ponenter som påverkade i vilken utsträckning idrotten blev hanterbar.
Flera av de idrottande tonåringarna tror att de som slutat har haft sämre förutsätt- ningar att delta. De tog ofta upp föräldrar, tränare, kamrater och den egna kropps- liga, psykiska och sociala förmågan som viktiga faktorer för sitt deltagande. En flicka uttrycker sig som följer om varför hon tror att inte andra fortsätter idrotta:
”Jag tror inte att de har smak för idrott.
Intervjuaren: Det var intressant, kan du förklara?
Jag tror inte de har fått smak för att hålla på med idrott, deras föräldrar har inte satt dem i idrott och de har inte fått känna hur härligt det är eller har fått framgång i idrott.” (Flicka 15 år).
” d ä r F ö r v I l l v I F o r t S ät ta”
För de ungdomar som är kvar i idrottsrörelsen ter sig idrotten begriplig, hanterbar och meningsfull. Det som uppfattas som meningsfullt kan dock betyda olika sa- ker för dem. För många är möjligheterna att lära sig idrottsliga färdigheter, spän- ningsmoment, framgångsupplevelsen och den sociala samvaron viktigast. För några kan drivkraften vara drömmen om att bli bäst. För dem utgör idrotten en arena där de kan uppleva en känsla av sammanhang för stunden. Idrotten kan på sätt och vis ses som en egen värld, ett frirum som kan erbjuda gemensamma upp- levelser och erfarenheter och som hjälper de unga att koppla av, samla kraft och att hantera det övriga livet. Att vara idrottande ungdom framstår som en livsstil. De har under många år av sina förhållandevis korta liv varit aktiva medlemmar i idrottsföreningar. De vet inte vad ett liv utan idrott skulle innebära. Ett liv utan idrott förefaller, om än inte meningslöst, så åtminstone mindre meningsfullt.