Under det första temat ges exempel på hur intervjupersonerna kom i kontakt med föreningsidrotten, vad som har fått dem att stanna kvar eller vad som fått dem att sluta. Andreas, Axel och Anders kommer från familjer där idrott är viktigt. Som framgår av citaten nedan har föräldrarnas stöd och engagemang varit den främsta anledningen till att de börjat idrotta:
”Mycket på grund av mamma. Hon var väldigt mån om att vi barn skul- le ha någon idrott som vi höll på med. Så det var ju mycket att hon drev på så att man sökte sig till nya grejor … Hade hon inte möjlighet att skjutsa själv så såg hon till att jag kom dit på annat sätt och så där. Och missa en träning, det fanns inte. Och det är jag glad för, för jag har ju alltid tyckt om att idrotta så jag är glad att hon har pushat mig så pass att jag verkligen har varit med varenda gång.” (Andreas 22 år)
Axel tränar olika aktiviteter sju dagar i veckan. Han gör det för att kunna känna sig pigg och för att träffa kompisarna, säger han. I likhet med Andreas var det hans mamma som fick honom att börja träna:
”Det var tack vare min mamma jag började själva idrottandet med innebandyn för åtta år sedan … Hon tog tag i det och ja hon ringde min förra tränare och sa ’hej min son vill börja träna’ och då fick jag komma och kolla fast jag ville det ju inte utan hon bara körde på. Och så sen, efter en träning då sa jag att jag inte ville det men då sa hon ’ge det fem träningar’ och efter det har jag bara fortsatt.” (Axel 16 år)
För Anders har pappa varit viktig. Det var han som uppmuntrade honom att börja träna och som har funnits med på vägen genom hans idrottande. Anders berättar att han tidigare fick pendla till en större stad för att kunna spela innebandy. För att det skulle vara möjligt för honom att undvika långa resor organiserade pappan ett lag på hemorten och ställde själv upp som tränare:
”Min pappa har alltid trott på mig och har velat att jag ska vara med i landslaget och han har ju också alltid stridit för att jag ska kunna vara med. För när landslagscoacher har ringt och frågat, folk som har med landslaget att göra, hur det har sett ut på våra träningar så har han som alltid höjt upp mig.” (Anders 16 år)
Fyra av de fem intervjuade kvinnorna har positiva erfarenheter av idrott men de- ras berättelser är inte lika självklart positiva som männens. Det ger intrycket av att det inte har varit självklart för kvinnorna att skapa sig en plats i det idrottsliga rummet. Elina har ett rörelsehinder som gör att hon bara delvis behöver använda rullstolen. Vid tidpunkten för intervjun ägnar hon sig inte åt någon idrott:
”Ja, alltså jag har simmat i flera år, men nu simmar jag inte, jag har ett uppehåll. Men jag älskar att spela rullstolsbasket. Det är någonting av det roligaste jag vet. Jag tycker om idrott. Mycket!” (Elina 19 år)
Jag frågar henne varför hon har slutat med idrott och hon svarar:
”Jag var väl, var och är fortfarande less. Men jag funderar på att ta upp det igen. För, det blir ju så när man har haft ett uppehåll ganska länge då är det ganska svårt att komma igång igen.” (Elina 19 år)
Moa, som inte längre ägnar sig åt idrott och inte heller har tänkt börja igen, berät- tar att all fysisk aktivitet som hon deltog i under barn- och ungdomsåren moti- verades av ett habiliteringssyfte. Att uppleva social gemenskap i idrottsliga sam- manhang eller att välja aktivitet utifrån vad som verkade spännande och roligt var aldrig aktuellt. Glädje och fysisk aktivitet var för henne oförenliga ting, allt var mer eller mindre ”sjukgymnastik”. Hon säger att hon snabbt lärde sig att anpassa sig efter de vuxnas vilja utan att ifrågasätta eller själv ta initiativ till egna förslag, vilket satt spår i hennes självkänsla. Hon upplever att hon har så höga krav på sig själv att idrott inte passar henne av just den anledningen. Moa har förutom ett rörelsehinder också en synnedsättning som gör att hon nästan är helt blind. Det försvårar ytterligare möjligheten att hitta sociala sammanhang där hon kan dela sina upplevelser med andra med liknande förutsättningar och erfarenheter.
u n I K a o c h l I K a
”Vattenträning började jag med när jag var fem och ridning när jag var två år men då var det ju två som fick hålla i mig så att jag blev kvar på hästryggen. Det var ingen som peppade mig, det var bara en självklar- het att jag skulle göra det tills jag gick in i en slags vägg när jag var 14. Jag blev extremt trött och fick skära ner kraftigt i schemat. Jag sov konstant och var aldrig utsövd. Brorsan hamnade i samma trötthet när han var i den åldern men det blev värre för mig, jag fick det förklarat för mig att det berodde på funktionshindret … Det fanns ingen morot utan jag var mer eller mindre tvingad att göra det, det var sjukgymnastik punkt. Sedan började jag med gruppträning, det var väl första gången jag egentligen valde själv. Det var kul så länge jag såg mig som nybör- jare sedan när kraven ökade började jag tänka på vad jag presterade, eller kanske mest på vad jag inte presterade. Sedan slutade jag för att jag ständigt kände mig misslyckad.” (Moa 29 år)
Samtliga av intervjupersonerna som citeras ovan började med föreningsidrott när de var relativt unga. När Andreas, Axel och Anders berättar om hur det gick till och på vems initiativ, är det tydligt att föräldrarna har varit viktiga. Resultatet stödjer därmed den forskning som visar att det oftast är vuxna i barnets närhet som ger röst åt och värnar om barnets behov.39 Moas berättelse är dock ett exempel på
negativ särbehandling och hur ett bristande bemötande och lyhördhet för barnets behov resulterar i en stukad självtillit.40 Moas berättelse stärker också det Inger
Eliasson hävdar, nämligen att barn har ett begränsat inflytande över sitt idrottan- de och att deras tillit till vuxna ledare som auktoriteter gör att de sällan ifrågasät- ter den rådande ordningen 41. Det i sin tur begränsar barns reella inflytande och
därmed också integreringen av barnrättsperspektivet i den idrottsliga praktiken. Moa är äldst av intervjupersonerna. Det kan tänkas att kunskap och utveckling faktiskt har bidragit till förändring och att barnrättsperspektivet numera är tydli- gare och mer framträdande i idrottens praktik än tidigare.