Flera av de idrottande ungdomarna upplever själva tävlandet som ett roligt och viktigt moment. För några spelar tävlandet huvudrollen i deras idrottande och
27 Côté, J. (2002). Franzén, M. mfl. (2004). Varför lämnar ungdomar idrotten?. 28 Se t.ex. Klint, K. m.fl. (1986). Dropping in and dropping out.
” d ä r F ö r v I l l v I F o r t S ät ta”
vissa beskriver sig själva som tävlingsinriktade. Att tävla är det viktiga och det meningsfulla. Det är det som är målet med att hålla på med idrott. En pojke säger:
”Sen tycker jag alltid att det är kul med sport och fotboll och tävla också. Intervjuaren: Mm, så om du inte fick tävla skulle du då hålla på med
idrott?
Näej, det skulle jag inte ... man måste ju ha mål.” (Pojke 16 år)
Andra beskrev tävlingen som ett kvitto på att man har förberett sig rätt och att det kan jämföras med att ha prov i skolan:
”Det är kul att spela match för det känns som att då, om man säger som skolmotsvarighet, så har man suttit och pluggat jättelänge. Och när man kommer på de här turneringarna så är det någon form av redovis- ning av det man har tränat på. Och även om det inte går så bra så vet vi att vi är riktigt bra egentligen för vår ålder och vi behöver inte bevisa något genom att vinna över 20-åringar.” (Pojke 16 år)
Tävlingen får funktionen av redovisning och att utvärdera om man har blivit bra på det man tränat. Genom att träna och tävla disciplineras ungdomarna på ett särskilt sätt för att kunna hantera den logik som den specifika idrotten kräver. De idrottande ungdomarna beskriver att idrotten får dem att känna sig både fysiskt och mentalt starka och hjälper dem att få struktur på sina liv. De verkar emellertid inte vara intresserade av att träna på egen hand eller i en grupp bara för att hålla sig i form. För flera av dem verkar träning utan tävlingsmoment vara varken in- tressant eller begripligt. En flicka ger följande beskrivning:
”Men annars är väl Friskis&Svettis ett bra alternativ för att träna. Jag har inte provat men det verkar jättetråkigt. (Skratt)
Intervjuaren: (Skratt) jaha … varför då?
Ja, jag vet inte, det känns så meningslöst, eftersom jag tycker om att tävla så har jag märkt när jag har gått framåt. Det känns som om man kommer dit [till F&S], springer lite fram och tillbaka och så får man inte ut något för det …” (Flicka 16 år)
Ett flertal uttrycker det på liknande sätt. De vill ingå i en klubb som bedriver täv- lingsverksamhet. Men samtidigt som tävling och match ingår i idrottens tävlings- logik, vilket alla som deltagit i föreningsidrott är fostrade i, är det inte tävlingen i
sig som alla blir motiverade av i första hand. En flicka ger följande förklaring om varför hon tränar och tävlar i en klubb istället för att träna på egen hand:
”Nej, men, att träna … (skrattar), för att må bra, för att ha något att göra … för att vara aktiv …
Och … så att bara gå till gymmet eller springa, du kan få ut en del av det också ... men det är så mycket roligare att göra det för ett mål … Tillsammans med andra …
Att, tävla och det … det är en helt annan sak om du är med i en klubb.” (Flicka 17 år)
En pojke uttrycker saknaden av tävlingsmomentet efter att han slutat med fören- ingsidrott. Andra menar att orsaken till att de slutat hade varit att det blivit viktigt att prestera och göra bra resultat. Turneringar, matcher och tävlingar är en funda- mental del i föreningsidrotten och får allt större utrymme ju äldre man blir.29 En
av dem som valt att stanna kvar i föreningsidrotten poängterar vikten av att vinna över andra, men påfallande ofta beskrev ungdomarna tävlingsmomentet bara som en del i idrottandet. Fokus låg snarare på kampen i stunden: det som ger nerv åt aktiviteten. Spänningen ligger i att ha ett mål att se fram emot, där man mäter sina krafter i ett sammanhang med andra. En flicka säger följande:
”Det är hur man kan se hur långt man kan pusha sig, hur långt man kan springa, hur långt man kan hoppa och så.” (Flicka16 år)
Utmaningen måste vara på så lika villkor som möjligt, anser hon. För henne blir inte kampen intressant om något lag eller någon tävlande är för överlägsen. Hon fortsätter:
”På innebandy blir det så att vårt bästa resultat är att jag har gjort tio mål mot noll men det kanske var för att det andra laget var sopigt, inte för att vi var bra.” (Flicka16 år)
En pojke menar att för att kunna delta i idrott måste man förstå att målet är att vinna, man måste kunna hantera tävlingssituationen, annars kan man inte fort- sätta.
”Ibland är du trött och vill inte gå … men då … om du inte går och trä- nar, då låter de dig inte spela matcher. Och du vill spela matcher, så
” d ä r F ö r v I l l v I F o r t S ät ta”
det är därför du går ändå … När du är där så kämpar du, du måste göra din insats, du måste slåss, men det är inte bara att vinna … du måste kämpa för att vinna, men samtidigt är det inte vinnandet som är vik-
tigt.” (Pojke 16 år)
Tävlingen kan vara motiverande, engagerande och glädjefylld och betoningen är snarare mer på utmaningen och kampen för stunden än på resultatet. Ungdomar- na beskriver ofta tävlingar och matcher som motiverande, en möjlighet att erövra nya färdigheter och att det kan vara ett gemensamt mål som förenar och sporrar gruppen eller laget. De uttrycker inte i första hand ett tävlingsintresse med eli- tambitioner, även om det skulle kunna vara en drivkraft för att fortsätta. Däremot återkommer de till vikten av att förstå och kunna hantera matchsituationer och tävlingsmoment. Tävling och prestation betonas i större utsträckning efter tolv års ålder.30 Ju äldre de aktiva är, desto mer krävs av dem för att ha både mental och
fysisk kompetens att klara av konkurrenssituationer.