Förändringar i biblioteksrummet

Ur det empiriska materialet framträder en bild av att det i det fysiska biblioteksrummet, där bibliotekarierna vanligtvis möter besökarna, har skett stora förändringar under det gångna året: ”[j]a, det har det ju verkligen, jag vet inte vart jag ska börja” (bibliotekarie C); ”[g]anska stora förändringar”

(bibliotekarie D). Gemensamt för de förändringar som beskrivs är att de har bidragit till att förändra biblioteksrummet vilket i sin tur formar praktiken.

Förändring av möblemang och utformningen av biblioteksrummet anknyter till den materiell-ekonomiska dimensionen, och intresset ligger i detta sammanhang i att resonera om hur dessa möbler och andra ting i rummet påverkar formandet av praktiken, vilket görs i det aktuella avsnittet.

Ett exempel på en stor förändring är att personalen har tagit bort alla sittplatser på biblioteket, ”varenda liten pall” (bibliotekarie E) – ”bortsett från ett par stolar som jag har gömt ifall det kommer nån riktigt gammal, då plockar vi fram dom, men det är ju en stor förändring” (bibliotekarie F). Vidare uppmuntras besökarna till korta besök, datorerna – som under en period var helt avstängda – får nu användas max 20 minuter om dagen av varje enskild besökare och det har satts

31

upp plexiglas framför informations- och utlåningsdiskarna. I vissa fall har större möblemang i form av både informationsdiskar och reservationshyllor flyttats på vilket har förändrat biblioteksrummet ytterligare: ”det är sig inte så mycket likt kan man säga” (bibliotekarie C). Vidare har biblioteken satt upp avspärrningar med hjälp av tejp och stolpar för att möjliggöra för både personal och besökare att hålla distans till varandra. Biblioteken tillhandahåller även gula skyddsvästar.

Vad dessa utsagor talar om är hur materiella objekt påverkar formandet av praktiken. Plexiglasen och avspärrningarna innebär att mötet med de besökare som söker kontakt vid exempelvis informationsdisken blir mer distanserat;

vanligtvis om en besökare behövde hjälp med sin dator eller liknande, så kunde bibliotekarierna instruera, komma nära och faktiskt titta på problemet, något som nu inte går. Nu får bibliotekarierna försöka förklara utan att visa, vilket är svårt eftersom besökarna är olika mottagliga för den typen av instruktioner. I vissa fall är upplevs det som svårt att hålla sig bakom plexiglaset eftersom många besökare behöver få visat för sig hur de ska gå till väga när problem uppstår, och att ”det känns som att man är väldigt otrevlig” (bibliotekarie A) om bibliotekarierna då inte hjälper till, exempelvis om det kommer en äldre besökare som behöver hjälp med bibliotekets applikationer på sin iPad. Det empiriska materialet visar en frustration över att bibliotekarierna inte ens kan hjälpa till med de ”vardagliga sakerna” (bibliotekarie B) som besökarna behöver hjälp med då och då, vilket relaterar till känslan av att vara otrevlig. Ibland vill bibliotekarierna göra undantag och hjälpa besökarna ändå, trots att riktlinjerna säger motsatsen, ”men det funkar verkligen inte” (bibliotekarie B) eftersom det bidrar till att besökarna bemöts på olika sätt. Materialet visar därmed att det finns gemensam förståelse kring att det är viktigt att acceptera de riktlinjer som råder så att servicen blir lika för alla.

Här framträder alltså en koppling mellan å ena sidan det högst materiella viruset som i sig har bidragit till att radikalt förändra villkoren för hur aktiviteter kan genomföras och, å andra sidan, alla nya regleringar och direktiv som är ett tydligt diskursivt uttryck som uppkommer ur det materiella, det vill säga coronaviruset.

Det har gett upphov till en uppsjö av regler och direktiv av tydlig diskursiv karaktär, som ständigt kommuniceras genom exempelvis nya riktlinjer för hur biblioteksarbetet förväntas gå till. Dessa samverkande dimensioner ger i sin tur upphov till nya sätt att göra saker på som får följder och uttryck i det som här beskrivs som den social-politiska dimensionen, främst gällande hur interaktionen mellan bibliotekarier och besökare påverkas.

Den generella inställningen till förändringarna i biblioteksrummet är positiv,

”dom förändringarna var nödvändiga på grund av pandemin” (bibliotekarie F), men kravet på att ta bort möbler, stolar och att uppmuntra till korta besök har inneburit att bibliotekens primära funktion just nu är att tillhandahålla reserverad media. Detta återspeglar sig i vad bibliotekarierna kallar för det vanliga arbetet och ”de vanliga rutinerna” (bibliotekarie D) – det som i den kulturell-diskursiva dimensionen beskrivs som normer och konventioner inom praktiken – såsom att sätta upp böcker, skicka beställd media med bud, inköp och fakturering av ny media och liknande: ”man kan säga att det här liksom ruljangsen och skötseln av all media egentligen inte påverkas på nått sätt. […] all förberedelse utav media liksom och inköp, mottag och liksom fakturering och allt sånt, sånt påverkas ju inte” (bibliotekarie C). Denna utsaga fungerar i detta sammanhang som ett slags uttryck för att praktiken består, men i omformat skick. Det empiriska materialet visar att vissa delar av det vanliga arbetet till och med har ökat under pandemin,

32

vilket uppfattas som positivt trots att arbetsbördan blivit tyngre: ”utlånen har väl ökat liksom under pandemiåret och det är ganska fantastiskt” (bibliotekarie A).

I anslutning till detta framkommer att även om det vanliga arbetet består så har ett av bibliotekens viktigaste användningsområden påverkats mycket av restriktionerna; ”som en mötesplats så är det ju helt utraderat egentligen”

(bibliotekarie C). Bibliotekarierna återkommer flera gånger under intervjuerna till bibliotekens betydelse för samhället och dess funktion som ett ”öppet rum”

(bibliotekarie A) och som en mötesplats, vilket diskuteras ytterligare i avsnitt 5.4.1. På ett av biblioteken har personalen fått ”bygga barrikader av bord och liksom olika saker som står på högkant nästan, rätt absurt men, tejp och sådär överallt” (bibliotekarie C). Att förändra biblioteksrummet till den grad att det ser ut som ”en krigszon” (bibliotekarie C) beskrivs å ena sidan som fruktansvärt, men å andra sidan är denna åtgärd det enda som har fått ned besöksantalet vilket har varit styrande i arbetet. Dessa utsagor är starkt kopplade till den materiell-ekonomiska dimensionen då de vittnar om att de åtgärder som biblioteken tvingats till i det fysiska rummet har påverkat ett av bibliotekens huvudsakliga syften, men detta anknyter samtidigt till den social-politiska dimensionen, eftersom människors (bibliotekariers och besökares) sätt att interagera med varandra försvåras och begränsas. Genom att betrakta biblioteksarbete som en praktik inom vilken det rent analytiskt går att identifiera tre praktikdimensioner, kan pandemin konstateras ha medfört en slags förskjutning i balansen mellan dimensionerna. Vissa inslag blir synligare, exempelvis mediehanteringen som är ett konkret uttryck för den materiell-ekonomiska dimensionen av praktiken, alltså att ting hanteras, flyttas och skaffas. Andra inslag reduceras rejält, exempelvis det som handlar om att mötas och interagera i biblioteksrummet, som är ett tydligt exempel på sådant som kan relateras till den social-politiska dimensionen.

Förändringarna i det fysiska biblioteksrummet är genomgående lika på bibliotekariernas arbetsplatser, och förändringarna verkar ha hjälpt eftersom det nu är färre besökare och lugnare på biblioteken. Detta uppfattas visserligen som tråkigt, vilket diskuteras ytterligare i avsnitt 5.4, eftersom besökarna vanligtvis utgör en stor del av biblioteksarbetet i det fysiska rummet, men det viktigaste är att fokusera på den huvudsakliga anledningen till att biblioteken måste vidta dessa åtgärder:

[…] eller liksom det pågår ju en pandemi där folk dör, tusentals liksom. Så man får försöka, för jag kan stå i disken och skämmas över att vi inte kan ge mer just nu, men då får man tänka på att det är en pandemi som pågår liksom. (Bibliotekarie A)

Ovanstående citat synliggör hur pass viktigt det är att hela tiden påminna sig själv och besökarna om att det faktiskt pågår en pandemi, och att det i någon mening är något som bibliotekarierna kan luta sig mot när biblioteksarbetet upplevs som svårt att genomföra. Vidare visar citatet att de förändringar och anpassningar som gjorts inom praktiken har påverkat hur bibliotekarierna upplever sin roll och sitt arbete, eftersom det just är svårt att veta vad man är som bibliotekarie och vad en bibliotekarie kan och bör göra. Detta har gett upphov till ”någon slags identitetskris” (bibliotekarie E), vilket tillsammans med upplevelsen av att ”stå i disken och skämmas” (bibliotekarie A) kan förstås som uttryck i den social-politiska dimensionen, kopplat till identitetsskapande. De förändrade omständigheterna till följd av coronapandemin har därmed inte bara lett till att biblioteksarbetet utförs på nya sätt, de har även medfört betydande

33

förändringar när det gäller hur det känns (man skäms) att arbeta som bibliotekarie och hur det påverkar synen på det egna yrket (identitetskris).