6 Diskussion
6.2 Studiens resultat i relation till relaterad litteratur
I och med de stora förändringar som skett i biblioteksrummet – som var tvungna att ske för att minska antalet besökare – har bibliotekens funktion som mötesplats försvunnit och tillgänglighet har begränsats. Bibliotekarierna har själva reagerat på detta och uppfattar det som problematiskt eftersom de vet hur pass viktigt biblioteksrummet är för många människor och benämner det som ett offentligt vardagsrum och ett demokratiskt rum. Detta resonemang känns igen från exempelvis Kimballs (2007) studie där det framkom att biblioteken i USA fungerade som ett slags ”medborgarrum” under första världskriget. Vidare uppmärksammades bibliotekens tillgänglighet och öppenhet även i Alajmis (2016) studie, där det beskrivs hur biblioteken var den verksamhet som valde att hålla öppet när skolor och andra kommunala verksamheter valde att stänga.
Biblioteket fungerade som en fristad för invånarna, men blev också ett centrum för samhällsstöd. Samma fenomen beskrivs i situationer där naturkatastrofer tvingat människor att lämna sina hem och söka skydd på annan plats (Bishop &
Veil, 2013; Hamilton, 2011; Jaeger et al., 2008). Att biblioteken behövs och är uppskattade som rum råder det inga tvivel kring; problemet är att coronapandemin tvingar biblioteken att neka människor den platsen, vilket deltagarna i föreliggande studie uppfattar som en negativ, om än nödvändig konsekvens orsakad av coronapandemin. Detta resonemang återfinns även i resultatet i Reid och Bloices (2021) rapport, vilket diskuteras senare i avsnittet.
Genom att analysera materialet utifrån de tre praktikdimensionerna och i synnerhet den social-politiska dimensionen, synliggjordes aspekter relaterat till beslutsfattning, hierarkier och makt. I resultatet framgår att det saknades en plan för hur arbetet under coronakrisen skulle gå till, åtminstone en plan som bibliotekarierna kände till och kunde arbeta efter. Detta påverkade exempelvis tillgången till skyddsutrustning, vilket resulterade i att facket kontaktades eftersom biblioteken inte hade blivit tillgodosedda med utrustning från arbetsgivaren. Flera av de studier som undersökt folkbibliotekens roll under kris poängterar vikten av att vara förberedd när krisen kommer, exempelvis genom att ha en genomarbetad krisplan, eftersom detta kommer att underlätta arbetet för bibliotekarierna, vilket i sin tur innebär bättre service mot besökarna (Alajmi, 2016; Bishop & Veil, 2013; Hamilton, 2011). I föreliggande studie visar resultatet att bristen på underlag för hur biblioteken skulle arbeta innebar att den information som kommunicerades till besökarna inte var tydlig nog, vilket i sin tur ledde till diskussioner, ilska från besökarnas håll samt till att bibliotekarierna tvingades stå till svars för beslut som de själva inte visste var de kom ifrån. Detta bekräftar att servicen mot besökarna blev lidande av att bibliotekarierna inte visste hur de skulle fortsätta sitt arbete till följd av brist på instruktioner. En krisplan hade inneburit en möjlighet för personalen att förbereda sig och landa i situationen, implementera den skyddsutrustning som anses nödvändig och sätta upp riktlinjer för hur arbetet ska fortgå, vilket i sin tur hade inneburit att arbetssättet var detsamma på alla bibliotek. På så vis hade stress hos både personal och besökare i högre grad kunnat undvikas. Viktigt att poängtera är att
47
uppfattningen om att en krisplan inte finns baseras på deltagarnas utsagor.
Eftersom studiens avsikt inte är att studera styr- och policydokument har dessa inte undersökts, och därför kan det inte uteslutas att eventuella riktlinjer för hur biblioteken ska arbeta i kris existerar inom verksamheten. Oavsett visar resultatet att det under det gångna året funnits brister vad gäller beslutsfattning inom biblioteksverksamheten.
Den ilska och oförståelse som bibliotekarierna har bemötts av grundar sig dels i att besökarna inte får uppehålla sig på biblioteken, dels i att informationen om vad som gäller inte har varit tydlig nog. Det har i andra studier diskuterats hur pass viktigt biblioteket har varit som informationskälla under kris orsakad av exempelvis krig, social oro, naturkatastrofer och lågkonjunktur (t.ex. Kimball, 2007; Shaw, 2007; Alajmi, 2016; Mandel et al., 2010; Jaeger et al., 2008;
Rooney-Browne, 2009). Detta bekräftas även gälla under kris orsakad av pandemi då behovet av tillförlitlig information är stort (t.ex. Zach, 2011; Wray et al., 2008; Wang & Lund, 2020; Naeem & Bhatti, 2020; Reid & Bloice, 2021).
Ur resultatet i denna studie framkommer att besökarna har efterfrågat information, men eventuellt av annan karaktär än vad tidigare studier presenterar. Uppfattningen är att den information som exempelvis Wang och Lund (2020) framhäver som viktig för biblioteken att kunna förmedla i mångt och mycket handlar om coronaviruset, vilket också är fallet i Naeem och Bhattis (2020) resonemang. I det empiriska material som ligger till grund för denna studie talas det snarare om behovet av information som berör biblioteken och deras verksamhet, exempelvis vilka bibliotek som erbjuder studie- och sittplatser, varför inte alla bibliotek har sittplatser, varför datorerna stängdes av, varför datorerna är begränsade och varför bibliotekarierna inte kan hjälpa till på samma sätt som förr. Däremot vittnar bibliotekarierna om att det har funnits okunskap hos besökarna kring coronaviruset, speciellt under förra våren men även nu, vilket har inneburit att besökarna inte har förstått varför de inte kan få hjälp eller varför de måste hålla avstånd. Detta har lett till att bibliotekarierna har behövt förklara och informera, men i deras utsagor tyder ingenting på att besökarna aktivt har bett om tillförlitlig information gällande coronaviruset.
Att jämföra coronapandemin med exempelvis efterspelet av en naturkatastrof, där informationsbehovet har visat sig vara mycket stort, är eventuellt inte en helt rimlig jämförelse. I en sådan situation råder många gånger brist på elektricitet och internetuppkoppling (t.ex. Bishop & Veil, 2013; Jaeger et al., 2008) vilket begränsar möjligheten för människor att ta reda på information själva, vilket inte är fallet med den kris som råder nu. Däremot visar resultatet i föreliggande studie att det finns grupper som har drabbats extra hårt av pandemin då biblioteken vanligtvis är den plats där de får tillgång till datorer och internet. Att tre av biblioteken är placerade i anslutning till några av Göteborgs socioekonomiskt resurssvaga områden återspeglas i de utsagor där bibliotekarierna beskriver att vissa grupper har drabbats extra hårt av att biblioteken inte är lika tillgängliga som innan. Om dessa begränsningar har inneburit att människor inte lyckats få tag på tillförlitlig information om coronaviruset kan utifrån det empiriska materialet vare sig bekräftas eller dementeras. Exakt vilka konsekvenser bibliotekens begränsningar har inneburit för dessa grupper – utöver att många har stött på svårigheter med att utföra viktiga ärenden – kan föreliggande studie inte svara på. Det ska även sägas att deltagarna i studien inte fått specifika frågor
48
om de socioekonomiska skillnaderna som råder, vilket innebär att tolkningarna som gjorts utifrån det empiriska materialet bör ses som just tolkningar.
Av resultatet i föreliggande studie framgår att coronapandemin har tvingat biblioteken att hitta nya sätt att nå sina besökare på, en konsekvens som känns igen från studier som undersökt folkbibliotek under andra typer av kriser (t.ex.
Alajmi, 2016; Bishop & Veil, 2013). I den aktuella studiens resultat visar sig detta genom att biblioteken erbjuder take away-kassar som besökarna kan beställa för att på så vis kunna låna böcker och annan media utan att besöka biblioteken, vilket beskrivs som en kreativ och lätt förändring av biblioteksarbetet. Bibliotekarierna kan här, precis som i Yuvarajs (2020) och Jones (2020) studier, sägas vara kreativa och anpassningsbara, vilket har bidragit till att de har lyckats hantera situationen väl. Vidare har biblioteken arbetat med att tillgängliggöra sin verksamhet online i ett försök att fortsätta med vissa arrangemang som exempelvis språkcafé och bokcirklar. Enligt bibliotekariernas utsagor har detta till viss del varit svårt och utmanande, men det har även inneburit att man kunnat fortsätta med en del aktiviteter som tidigare förutsatte att bibliotekarierna och besökarna träffades fysiskt. Omställningen av programverksamheten till digitala kanaler, tillsammans med bibliotekscykeln, är exempel på nya arbetssätt som biblioteken redan innan pandemin hade ambitionen att prova. Den kris som coronapandemin innebär kan sägas ha inneburit en möjlighet för biblioteken att faktiskt testa dessa arbetssätt, men också en möjlighet att anpassa sina tjänster efter besökarnas behov. Detta resonemang känns igen från Child och Gouldings (2012) studie av folkbiblioteken under ekonomisk kris, där resultatet visade att krisen inneburit möjligheter för biblioteken att utveckla sitt arbetssätt genom att anpassa det efter besökarnas behov som förändrades i och med den ekonomiska krisen.
Digitala verktyg och plattformar visar sig vara välanvänt i andra sammanhang är det som studeras här; på biblioteken i Skottland ansågs sociala medier var ett av de viktigaste verktygen för att nå människor under tiden biblioteken var stängda, men inte utan att det innebar en del utmaningar (Reid & Bloice, 2021). En utmaning var att många bibliotek har få följare på sina sociala kanaler vilket innebar att man var tvungen förlita sig på att innehållet skulle delas vidare för att på så sätt nå en större publik. Precis som för folkbiblioteken i Göteborg arbetade bibliotekarierna i Skottland med att flytta över aktiviteter och innehåll online, exempelvis bokklubbar och liknande. Att arbeta med att flytta bibliotekets verksamhet till digitala plattformar var, precis som framkommer i denna studie, ett steg i en process som redan innan pandemin var påbörjad (Reid & Bloice, 2021).
Det empiriska materialet i föreliggande studie visar att coronapandemin påskyndade processen med att tillgängliggöra bibliotekens tjänster på digitala plattformar, vilket resulterade i en uppfattning om att biblioteken saknade förutsättningarna för att arbetet skulle bli lyckat. Ur materialet framträder att bibliotekarierna uppfattar att arbetet gått bra där man har haft möjlighet att anstränga sig, men att det inte har varit helt lätt att nå besökarna eftersom det finns stora skillnader i besökarnas digitala kunskaper. Resultatet i Reid och Bloices (2021) rapport visar att de digitala klyftor och ojämlikheter som redan fanns i samhället synliggjordes när biblioteket under en period drevs helt digitalt;
en del människor stod bokstavligt utanför biblioteket för att kunna få WiFi-uppkoppling då detta inte var något de hade hemma. Resultatet visar också att
49
precis som att flytten till det digitala synliggjorde de skillnader och ojämlikheter som finns i samhället, så tydliggjorde det också hur viktigt biblioteket som fysisk plats är (Reid & Bloice, 2021), vilket går i linje med resultatet i föreliggande studie. Deltagarna i Reid och Bloices (2021) undersökning påpekade flera gånger hur pass nödvändigt biblioteket är som fysisk plats där allmänheten kan samlas, vilket är ett resonemang som även var framträdande i denna studies resultat.
Resultatet i föreliggande studie visar att bibliotekens digitala utbud inte är något som täcker alla besökares behov, exempelvis den äldre besöksgruppen eller gruppen med besökare som behöver språkligt stöd, grupper som eventuellt inte är lika digitalt bevandrade som resterande, men också de som inte har tillgång till en dator annat än på biblioteken. Detta resonemang framträder även i Reid och Bloices (2021) resultat där deltagarna påpekar vikten av att ha en balans mellan den digitala och den fysiska servicen för att på så vis kunna möta alla i samhället. I föreliggande studie visar deltagarnas utsagor dessutom att de själva inte haft tillräckligt med förkunskap i alla lägen vilket i sin tur har försvårat processen med att flytta bibliotekens utbud till digitala plattformar. Däremot visar det empiriska materialet att arbetet med digitala plattformar har genererat ny kunskap och nya lärdomar, något som bibliotekarierna konstaterar att de kommer att ta med sig i sitt fortsatta arbete.