I det här kapitlet presenteras studiens praktikteoretiska ramverk. Inledningsvis förs ett övergripande resonemang om praktikteori. Därefter följer en redogörelse för de tre praktikdimensioner som ramverket inkluderar och som det empiriska materialet kommer att analyseras utifrån. Det praktikteoretiska perspektivet kommer genom analysen att möjliggöra en djupare förståelse av det empiriska materialet.
3.1 Praktikteori
Vad en forskare lyckas se och studera beror på de teoretiska verktyg som används. Detta innebär att det teoretiska ramverket bör konstrueras utifrån vad forskaren hoppas på att hitta i sin studie, och det teoretiska ramverket är därmed starkt kopplat till studiens syfte och forskningsfrågor, samt till valet av metod för insamlingen av data (Pilerot, 2014). Det teoretiska ramverket möjliggör i någon mening vad forskaren ser och inte ser, vilket innebär att teorin bör ses som en del av studien och inte som en mellanhand mellan forskaren och det som studeras (Pilerot, 2014). Som framhålls av Pilerot (2014) fungerar praktikteori väl i studier med fokus på sociala aktiviteter, men dessa måste med nödvändighet även relateras till materiella omständigheter, då praktikteorin ser sociala aktiviteter och materialitet som oskiljaktiga (Orlikowski, 2007, s. 1437; Nicolini, 2013).
Det finns ingen enhetlig definition av vad praktikteori är. Det är snarare en familj av teoretiska resonemang och tillvägagångssätt med historiska och begreppsliga likheter (Nicolini, 2013). Skillnaderna mellan praktikteorier grundar sig i att teorierna har utvecklats ur olika vetenskapliga discipliner (Nicolini, 2013) och på så vis influerats av en mängd olika teoretiker och filosofer (Mahon et al., 2017). Detta innebär att den praktikteoretiska terrängen är komplex och ojämn och att den praktikteoretiska ansatsen ser olika ut beroende på den disciplin som teorin används inom (Nicolini, 2013; Mahon et al., 2017). Hur praktiker definieras och vad som räknas som en praktik varierar därför beroende på vilken utgångspunkt en forskare har (Nicolini, 2013). Forskaren kan exempelvis vara intresserad av att undersöka det diskursiva, makt och politik eller ett historiskt perspektiv och då krävs en praktikteori som fungerar i just den kontexten (Mahon et al., 2017). Vidare kan praktikteorier exempelvis användas i undersökningar av det sociala livet och sociala fenomen (Nicolini, 2013), men forskaren kan även välja att lägga fokus på materiella ting eller materiella artefakter som existerar inom praktiker (Mahon et al., 2017). Generellt har praktikteoretiker ett intresse för det vardagliga livet och de delar den grundläggande principen om att praktiker är situerade, sociala och relationella (Mahon et al., 2017). Vidare förkastar praktikteori dualismer, som exempelvis kropp-medvetande, subjekt-objekt och mikro-makro, eftersom en av praktikteorins grundläggande idéer ”är att detta slags tudelning inte bara är analytiskt fruktlös utan också kontraintuitiv” (Pilerot & Hultgren, 2017, s. 22).
Det centrala inom praktikteori är begreppet praktik, vilket kan definieras och förstås på olika sätt. I denna uppsats förstås begreppet praktik i enlighet med det
17
sätt på vilket Pilerot och Hultgren (2017) förklarar det. De föreslår att en praktik utgörs
av en uppsättning interrelaterade och ofta rutinmässiga göranden (allehanda handlingar inklusive språkliga utsagor), mer eller mindre etablerade sätt att förstå omvärlden, mer eller mindre uttalade regler (”man måste”), normer (”man bör”) och konventioner (”man brukar”), samt de saker och ting som människor använder då de genomför sina handlingar (inklusive de platser de befinner sig på). (Pilerot & Hultgren, 2017, s. 22)
Detta sätt att förstå begreppet praktik kommer i avsnitt 3.3 att relateras till ett resonemang om att praktiken vidare kan beskrivas som att den rymmer en uppsättning dimensioner. Praktikteorin är som sagt en rikt förgrenad teoribildning som erbjuder forskaren möjligheten att antingen betona ett ontologiskt eller ett epistemologiskt perspektiv (Mahon et al., 2017).
Föreliggande studie syftar till att studera praktiken biblioteksarbete, specifikt under coronapandemin, genom att ta del av folkbibliotekariers uppfattningar av detta arbete. Detta innebär att ett ontologiskt praktikteoretiskt perspektiv är att föredra. Genom detta perspektiv fokuserar forskaren på det specifika innehållet i samt upprättandet av en praktik, dess organisation och de dimensioner som möjliggör praktiken, snarare än på hur människor lär sig att bli kompetenta praktiker (Mahon et al., 2017).
Den praktik som denna studie ämnar studera utgörs av aktiviteter som äger rum i ett specifikt sammanhang. Praktiken som studeras är biblioteksarbete, specifikt biblioteksarbete utfört under coronapandemin. Under insamlingen av det empiriska material som ligger till grund för analysen gav deltagarna flera exempel på aktiviteter som ingår i praktiken biblioteksarbete och som i det empiriska materialet förklaras som de ”vanliga rutinerna”, exempelvis att utföra arbetsuppgifter i biblioteksrummet, såsom att sätta upp böcker, göra reservationer och hantera media, hjälpa besökarna med ärenden vid dator och kopiator, hjälpa besökare att hitta de medier de söker och svara på de frågor som besökarna har, vilka kan vara antingen biblioteksrelaterade eller handla om något annat. Dessa aktiviteter skulle kunna begreppsliggöras som egna, specifika praktiker, men i enlighet med idén om praktiken biblioteksarbete ses de som just aktiviteter som ingår i den praktiken. Pilerot och Hultgren (2017) konstaterar att när förutsättningar och element förändras inom en praktik måste aktiviteterna inom praktiken anpassas och ändras för att på så sätt möta förändringarna. I denna studie identifieras coronapandemin som en sådan förändring som har tvingat praktiken (biblioteksarbetet) att anpassa aktiviteterna (exempelvis arbetet i biblioteksrummet, hantering av media och hur besökarna bemöts och får hjälp). Den aktuella studien studerar alltså praktiken biblioteksarbete under coronapandemin.
3.2 Praktikteori inom B&I
Som tidigare nämnts har praktikteori utvecklats ur olika vetenskapliga discipliner vilket innebär att den praktikteoretiska ansatsen ser olika ut beroende på vilken disciplin som praktikteorin används inom (Nicolini, 2013). Pilerot, Hammarfelt och Moring (2017) konstaterar att det praktikteoretiska fältet är brett och spänner över olika discipliner såsom filosofi, sociologi, kulturteori, vetenskap- och teknikstudier, studier av organisationer samt studier inom
18
utbildning och lärande. Inom det biblioteks- och informationsvetenskapliga fältet har praktikteori förekommit i bland annat ett antal översiktsartiklar som introducerar och beskriver teorins potential och användning inom biblioteks- och informationsvetenskap (t.ex. Huizing & Cavanagh, 2011; Cox, 2012; Pilerot et al., 2017). Praktikteori har även använts för att studera högskolebibliotekariers informationsanvändning (Pilerot & Lindberg, 2018b), informationsutbyte kring videospelande (Sköld, 2018) och flyktingars informationspraktiker (Lloyd, 2017). Vidare har Pilerot och Hultgren (2017) använt praktikteori för att studera biblioteksarbete med och för nyanlända, en studie som bidragit med inspiration och kunskap till föreliggande uppsats.
3.3 Praktikens dimensioner
Enligt Pilerot och Hultgrens (2017) praktikbegrepp kan en praktik förstås som att den utgörs av en konstellation av interrelaterade handlingar och uttryck vilka är förankrade i olika element som hänger samman i tid och rum. Praktikteorier beskriver dessa element på olika sätt och erbjuder således olika förslag på vad som håller samman en praktik. Inom teorin om praktikarkitekturer föreslås att en praktik kan beskrivas och förstås utifrån tre dimensioner (Kemmis &
Grootenboer, 2008). Dessa har beskrivits som en kulturell-diskursiv, en social-politisk och en materiell-ekonomisk dimension (Kemmis & Grootenboer, 2008).
Att en praktik förstås som att den rymmer tre dimensioner möjliggör analys av vad som faktiskt kan sägas och göras av, med och för vem (Kemmis &
Grootenboer, 2008). Analysen av det empiriska materialet utifrån dessa tre dimensioner syftar till att kunna se hur praktiken biblioteksarbete har omformats under coronapandemin. Dimensionerna är analytiska konstruktioner som i realiteten är överlappande och ibland svåra att åtskilja. Vad som närmare kännetecknar respektive praktikdimension presenteras i de följande avsnitten.
3.3.1 Kulturell-diskursiv dimension
Den kulturell-diskursiva dimensionen innefattar det som inom biblioteksarbete anknyter till den kultur som råder på arbetsplatsen och sådant som görs för att det alltid har gjorts, det vill säga att agera ”i enlighet med vissa särskilda, historiskt och socialt formade sätt att göra saker på” (Pilerot & Hultgren, 2017, s. 23). Vidare innefattar dimensionen hur de som befinner sig i praktiken – i detta fall bibliotekarierna – pratar om praktiken. Pilerot och Hultgren (2017) talar om detta som normer (”man bör”) och konventioner (”man brukar”) samt handlingar som ger uttryck för dessa och som genomsyrar en praktik. Bibliotekslagen uppfattas i sammanhanget som ett exempel på en kulturellt formad, diskursiv resurs som bidrar till att forma bibliotekspraktiken, vilket grundar sig i uppfattningen om att bibliotekslagen bidrar till att sätta sin prägel på hur de som befinner sig i praktiken utför sitt arbete. Kemmis (2010) framhåller att praktiken inom den kulturell-diskursiva dimensionen ges mening och signifikans, och att det här skapas en slags förståelse för det som görs och sägs inom den specifika praktiken i ett särskilt sammanhang, på en särskild plats vid en särskild tidpunkt.
19
3.3.2 Social-politisk dimension
Den social-politiska dimensionen anknyter till hur människor inom praktiken interagerar med varandra och formar relationer (Pilerot & Hultgren, 2017;
Kemmis, 2010). Även sådant som har att göra med identitetsskapande och känslan av tillhörighet inkluderas i denna dimension (Pilerot & Hultgren, 2017).
Genom att studera detta kan forskaren dels observera individernas interaktioner med andra grupper, exempelvis biblioteksbesökarna och utomstående aktörer, dels kan forskaren ”identifiera hur olika praktiker tenderar att gå in i varandra, exempelvis då förutsättningar förändras för en viss verksamhet” (Pilerot &
Hultgren, 2017, s. 24). I föreliggande studie förstås den politiska aspekten av dimensionen som det som berör hur beslut om biblioteksverksamheten tas inom praktiken. Vidare föreslår Pilerot och Hultgren (2017) att forskaren genom den social-politiska dimensionen kan ”identifiera frågor som har att göra med besluts- och informationsgångar” (Pilerot & Hultgren, 2017, s. 24).
3.3.3 Materiell-ekonomisk dimension
Den materiell-ekonomiska dimensionen anknyter till materiella ting och fysiska platser. Pilerot och Hultgren (2017) förklarar att denna dimension exempelvis omfattar informations- och kommunikationsteknologier, möblemang, utformningen och placeringen av byggnader samt ekonomiska arrangemang och finansieringsformer. I enlighet med Pilerot och Hultgren (2017) ligger intresset i denna studie i att studera hur de materiella tingen spelar in och lägger sig i praktiken, och i någon mening hur dessa ting påverkar formandet av praktiken.
I föreliggande studie betraktas coronaviruset som materia vilket förstås ha påverkat praktiken biblioteksarbete.
3.4 Sammanfattning
De tre praktikdimensioner som har presenterats – kulturell-diskursiv, social-politisk och materiell-ekonomisk dimension – ska förstås som ett teoretiskt ramverk vars syfte är att fungera som ett verktyg vid analysen av den empiri som samlats in genom semistrukturerade intervjuer. Biblioteksarbete ses i denna kontext som en enskild praktik som utgörs av en rad olika aktiviteter, vilka med nödvändighet har förändrats under coronapandemin. Förståelsen är att aktiviteterna inom en praktik måste anpassas och ändras när en praktiks förutsättningar och element förändras (Pilerot & Hultgren, 2017). I följande kapitel presenteras valet av metod samt genomförandet av insamlingen av de data som senare i uppsatsen analyseras utifrån det ovan presenterade teoretiska ramverket.
20