Vikten av kommunikation och tydliga direktiv

5.3.1 Vikten av kommunikation och tydliga direktiv

Stängningen till följd av skyddsstoppet förde även med sig positiva konsekvenser eftersom det var ett resultat och en påföljd av att bibliotekarierna inte hade inkluderats i dialogen om hur biblioteken skulle arbeta, exempelvis när det kom till beslutet om att öppna upp datorerna igen efter att dessa hade varit helt avstängda en tid. Att inkludera bibliotekarierna i beslut som detta är

”superviktigt” eftersom ”det är ju ändå vi som drabbas i slutändan” (bibliotekarie

36

E). Vidare konstateras att valet av att ha biblioteken öppna under pandemin var bra, men att ledningen skulle ha behövt agera annorlunda:

[…] men jag tror att dom skulle ha lyssnat mer på både medarbetare och se att biblioteken i sig är väldigt väldigt olika. Det var det jag menade med plexiglasskärmen att det är så fånigt så det är inte klokt att liksom välja att en… vi fick en plexiglasskiva och då kunde inte vi hantera vår kassa för den hade satts upp på fel liksom disk så att…

bara sånna saker, det är så mycket, nu kan dom [besökarna] bara skriva ut i svartvitt och det är ju ingenting som vi har fått vara med och bestämma, varför man nu ens har tagit ett sånt beslut det är liksom… jaha (skratt). (Bibliotekarie E)

Detta citat ger tydliga exempel på hur bibliotekarierna har exkluderats ur beslutsfattningen vilket har resulterat i att de nu inte vet varför de ska göra på ett visst sätt, exempelvis varför besökarna endast får göra svartvita utskrifter. Ur ett perspektiv som tar avstamp i den social-politiska dimensionen, som möjliggör studier av hur relationer formas inom en praktik, kan vi konstatera att detta innebär att relationen mellan bibliotekarierna och de som fattar besluten påverkas av att bibliotekarierna exkluderas ur dialogen, något som gör dem frustrerade. Detta har inneburit att bibliotekarierna fått hitta på ursäkter när besökarna ifrågasatt direktiven, vilken tydliggörs i följande citat:

[…] vi har ju fått direktiv om datoranvändning om sittplatser och sådär men vi har aldrig riktigt fått veta varför man ska göra så på varje ställe så man har liksom fått uppfinna det själv i mötet med låntagaren och hittat på ursäkter och sådär. (Bibliotekarie A)

Vad citatet visar är att relationen mellan bibliotekarierna och besökarna påverkas av att bibliotekarierna inte vet bakgrunden till de beslut som tagits. När besökarna sedan ifrågasätter varför de exempelvis bara kan skriva ut svartvitt har bibliotekarierna inget svar på detta, vilket skapar irritation hos besökarna.

Detta innebär att beslutsfattningen kan sägas ha skapat en ond spiral eftersom besökarnas ilska gör att bibliotekarierna upplever frustration vilken i sin tur riktas mot de som tar tagit beslutet från första början. Att personalen har mått dåligt och känt sig utsatt är ett annat exempel på hur beslutsprocessen har påverkat dem. Utifrån den kulturell-diskursiva dimensionen, där en förståelse för vad man inom praktiken gör och säger i särskilda sammanhang skapas, innebär bristen på kommunikation och belägg i beslutsfattningen i detta sammanhang att förståelsen varför man gör på ett visst sätt när det kommer till utskrifter inte finns. På så vis kan beslutfattningsprocessen sägas relateras till både den social-politiska och kulturell-diskursiva dimensionen.

I efterhand kan stängningen till följd av skyddsstoppet konstateras ha varit både utmanade och påfrestande, men konsekvenserna av den var övervägande positiva. Problemet var att situationen över huvud taget krävde att facket stängde biblioteken, vilket berodde på att fackförbundet ansåg att chefer och ledning inte hade gjort tillräckligt för att fastställa personalens säkerhet, trots att personalen påtalat de brister som fanns. Detta anknyter starkt till den social-politiska dimensionen, och mer specifikt den politiska aspekten, som berör hur beslut tas inom praktiken. Den andra stängningen som kom i december 2020 var enligt flera av bibliotekarierna annorlunda i jämförelse med den första. På ett sätt upplevdes den som lättare eftersom beslutet om att stänga hade en tydlig avsändare: ”[…] då var det ju Tegnell och grabbarna, och kvinnorna (skratt) som… som kom med dom här direktiven och det har ju vart lättare för alla att liksom ta det” (bibliotekarie A). Detta innebar dessutom att det där och då fanns

37

en större förståelse hos både personal och besökare kring varför biblioteken plötsligt stängde. Däremot upplevdes kommunikationen i samband med stängningen som bristfällig och icke-fungerande, vilket skapade förvirring hos både bibliotekarierna och besökarna.

I och med de utsagor som berör beslutsfattning gällande folkbiblioteken i Göteborg framträder en bild av biblioteksverksamheten där en rad olika aktörer verkar och styr. Detta är något bibliotekarierna delvis är medvetna om sedan innan, men även något som de fått större lärdom kring under det gångna året:

En lärdom är väl att det finns väldigt många led i en kommun liksom, det finns väldigt många olika beslutsprocesser… och att allting tar väldigt lång tid och det är svårt att genomföra saker när man är en sån stor organisation som Göteborgs stad liksom.

(Bibliotekarie A)

Citatet ovan visar att bibliotekarierna, som är centrala i att göra praktiken, genom pandemin har blivit uppmärksammade på att praktiken utgör en del eller åtminstone är nära relaterad till ett större sammanhang som genomsyras och regleras av allehanda beslut och politiska processer. Ur empirin framträder att samarbetet mellan de olika aktörerna hade behövt vara bättre, eftersom det hade underlättat bibliotekariernas arbete under det gångna året:

Till exempel så tror jag att fackförbunden och ledningen hade kunnat… att deras samarbete eller samtal – ifall det hade vart bättre så hade det underlättat för ganska många i stället för att, för det som skedde, det kom massa direktiv från Folkhälsomyndigheten och då var det ju inte ledningen som gav liksom skydds-, vad ska man säga, våra olika skyddsredskap som plexiglas och västar och handsprit liksom utan det var ju fackförbundet som var tvungna att gå in och kräva det, det var ju det som gjorde att det blev ett skyddsstopp också, så hade liksom ledningen vart mer vad ska man säga, transparant mot dom anställda så tror jag att det hade vart bättre. bibliotekarierna och besökarna som befann sig kan vi genom bibliotekariernas utsagor se hur fackförbund, politiker, Folkhälsomyndigheten och regeringen stigit in och tagit plats. Vidare synliggörs återigen problematiken gällande beslutsfattningen, och det blir tydligt att kommunikationen mellan olika aktörer hade behövt vara bättre. I det empiriska materialet framkommer hur pass viktig kommunikationen är och att den måste vara bättre nästa gång biblioteken ställs inför en kris. Om kommunikationen under det gångna året hade varit bättre hade det underlättat, både för bibliotekarierna och besökarna.

Betraktat ur den social-politiska dimensionen kan det faktum att beslut och direktiv kommit från olika håll sägas ha påverkat relationerna inom praktiken, det vill säga mellan bibliotekarierna, men också mellan bibliotekarierna och andra praktiker i form av utomstående aktörer. Den kulturell-diskursiva dimensionen blir synlig i och med att bibliotekarierna i samband med den första stängningen inte visste hur de skulle fortsätta sitt arbete; de handlingar som genomsyrar praktiken – exempelvis tillgodose besökarna med litteratur och andra medier – kunde inte genomföras eftersom biblioteken stängde. Att biblioteken stängde anknyter i sin tur till den materiell-ekonomiska

38

dimensionen. Inom denna dimension kan coronapandemin återigen förstås som ett hinder då den i grund och botten var orsaken till att biblioteken tvingades stänga sina lokaler.

5.4 (Icke)mötet med besökarna

Det empiriska materialet utgörs till stor del av utsagor rörande mötet med besökarna. Det är tydligt att besökarna ses som viktiga och att bibliotekarierna känner en frustration över att inte kunna hjälpa dem som vanligt. Responsen från besökarna har enligt bibliotekarierna varierat över tid; i början av pandemin fanns en större oförståelse till de förändringar som biblioteken genomgick, vilket dels berodde på att ingen riktigt visste hur farligt coronaviruset var, dels för att situationen såg olika ut på biblioteken beträffande tillgängligheten. Exempelvis tog vissa bibliotek bort alla stolar och spärrade av sittplatser tidigt på eget initiativ, medan andra bibliotek hade kvar ett antal begränsade sittplatser fram tills det övergripande beslutet om att ta bort dem kom. Detta orsakade stress hos både bibliotekarierna och besökarna eftersom biblioteken inte vidtog samma åtgärder och på så vis inte erbjöd samma tjänster:

Att alla gör likadant också blir väldigt viktigt, som att vissa bibliotek tillåter vissa saker och andra inte det blir också en väldig stress hos besökarna, på [ett annat bibliotek i stan] får man inte sitta men hos er får man sitta, hur gör dom där och sådär så folk springer ju emellan och jag tror också att folk går emellan så att man behöver göra likadant liksom. (Bibliotekarie D)

Citatet ger ett tydligt exempel på hur pass påverkade både personalen och besökarna blev av att biblioteken i början av pandemin arbetade på olika sätt.

Detta gav upphov till en mängd diskussioner där besökarna var upprörda över att biblioteken gjorde på olika sätt, något som bibliotekarierna inte kunde förklara. Betraktat utifrån den social-politiska dimensionen kan denna utsaga relateras till avsnitt 5.3.1, eftersom den vittar om hur bibliotekarierna hamnat i situationer med besökarna där de inte kunnat förklara varför biblioteken gör på ett visst sätt. Bibliotekarierna hamnade på så vis i en svårlöst situation där de i början av coronapandemin fick ”stå som ansvarig för hela coronapandemin i stort sett ifall, ja, ifall inte besökarna fick som dom ville” (bibliotekarie A).

Generellt har responsen från besökarna förändrats under tiden och i samband med det som Folkhälsomyndigheten kallade för ”den andra vågen” (Grill et al., 2020) kunde bibliotekarierna se ett skifte i besökarnas beteende: ”[…] då tror jag faktiskt att det sjönk in hos befolkningen att oj, jag kan inte göra, eller jag kan inte fortsätta göra precis som vanligt” (bibliotekarie C). Besökarna har under det gångna året generellt ställt många frågor, men detta har gått i perioder vilket eventuellt kan bero på hur smittläget sett ut och vad som rapporteras i media. Att många har vant sig nu kan möjligen också påverka att responsen har förändrats till det bättre: ”varenda liten förändring som gjordes förr det blev ju stora ramaskri ibland hos vissa men nu när dom sker så [är responsen] aha, det också”

(bibliotekarie A). Citatet visar att de förändringar som genomfördes i början av pandemin väckte starka reaktioner bland besökarna, men att bibliotekarierna bedömer att besökarnas attityd till förändringarna i bibliotekens arbetssätt har förändrats med tiden. Nu finns en större förståelse och en mer avslappnad inställning hos besökarna.

39

Ur det empiriska material framträder en gemensam uppfattning om att besökarna har drabbats olika hårt av att biblioteken inte är lika tillgängliga längre och att det under året har påverkat dem olika mycket och på olika sätt. För en del personer fungerar biblioteken i vanliga fall som ett offentligt vardagsrum; hit kommer de och spenderar ett par timmar varje dag, och en del av dem har ingen annanstans att ta vägen. Var dessa människor befinner sig nu är oklart. Genom utsagorna framkommer att många besökare blev besvikna när möjligheten till att läsa tidningen på biblioteken försvann eftersom den tjänsten är väldigt uppskattad och nyttjas väl: ”det är jättesynd om alla farbröder som satt där hela dan, men det var nödvändigt” (bibliotekarie F).

De som drabbats hårdast är generellt de som från början saknar datorvana och inte är självgående i sina ärenden, exempelvis äldre personer eller personer som behöver språkligt stöd. Det empiriska materialet visar att bibliotekarierna uppfattar detta som problematiskt, dels på grund av att det går emot deras vanliga förhållningssätt, dels för att de vet att vissa användare inte klarar av att använda datorer och kopiatorer utan personalens stöd. När datorerna under en period stängdes av helt uppstod stora problem för de grupper som då inte kunde göra sina ärenden för socialtjänsten eller gällande migrationsfrågor, ärenden som beskrivs som ”sånna jätteviktiga saker, och där kände man ju att det liksom, det var säkert folk som föll mellan stolarna nått fruktansvärt” (bibliotekarie B).

Problematiken i att datorerna är begränsade, och under en viss period var helt avstängda, förs påfallande ofta på tal i bibliotekariernas utsagor. Datorerna kan mot bakgrund till detta sägas utgöra en central punkt i praktiken som kan liknas vid ett kugghjul i en maskin; praktiken haltar när det infrastrukturella element som datorerna tycks utgöra inte längre får spela den framträdande roll de annars gör. I relation till de tre praktikdimensionerna anknyter den materiell-ekonomiska dimensionen till denna företeelse och kan sägas ha format praktiken biblioteksarbete på så sätt att diskussioner och argumentationer har blivit vanligare och har dessutom upptagit mycket av bibliotekariernas tid.

En annan grupp som drabbats extra hårt är de som generellt är mest utsatta: ”dom som behöver komma och skriva ut sina liksom viktiga papper för att […] över huvud taget […] kunna få ett jobb” (bibliotekarie E). Vidare har även SFI-studenter drabbats hårt, speciellt de vars skolor i vissa fall stängt under pandemin och som därmed blivit hänvisade till biblioteken för att be om hjälp med problem som uppstått: ”[…] till slut landar man i såhär men finns det någon möjlighet att du kontaktar din skola, då säger dom såhär men skolan är stängd, dom säger att [jag ska] gå till biblioteket” (bibliotekarie D). Att biblioteken är den enda, och eventuellt sista, möjligheten för människor att utföra vissa ärenden är enligt bibliotekarierna ett generellt problem som har blivit värre under coronapandemin i och med att bibliotekens möjlighet att hjälpa till har begränsats. Detta är en tydlig implikation på att den materiell-ekonomiska dimensionen har reducerats. Dessa iakttagelser visar också på bibliotekens position i ett övergripande, större sammanhang, där besökarna lutar sig mot biblioteken för att kunna agera i andra sammanhang än det som biblioteken är en tydlig del i.

Att tala om biblioteken som ett offentligt vardagsrum och som ett demokratiskt rum är att tala om biblioteken ur ett materiellt perspektiv, men det är också starkt förknippat med den social-politiska dimensionen eftersom de besökare som drabbats hårdast av bibliotekens otillgänglighet också är de som ofta är mest

40

utsatta i samhället: ”[…] det är ju dom grupperna som inte klarar sig så bra som har kommit i kläm i pandemin, dom som förmodligen behöver det demokratiska rummet allra mest, skulle jag tro” (bibliotekarie F). Vidare visar det empiriska materialet att det bland deltagarna råder en uppfattning om att pandemin förstärker den orättvisa som redan finns i samhället, och att pandemin helt enkelt slår olika hårt beroende på människors socioekonomiska bakgrund. Följande passage anknyter till detta och bekräftar att den socioekonomiska bakgrunden påverkar hur hårt besökarna drabbats av att biblioteken inte är lika tillgängliga längre:

[…] dom som behöver läxhjälp, dom som behöver hjälp med en dator […] dom drabbas ju allra hårdast. Dom mest socioekonomiskt utsatta grupperna har drabbats absolut hårdast. Det är liksom inget snack om saken. (Bibliotekarie C)

Detta citat visar återigen hur pass viktig bibliotekariernas hjälp är för många, exempelvis för de som är i behov av en dator men saknar datorkunskap.

Ovanstående citat synliggör även bibliotekens funktion som bidragande kraft i jämlikhetsarbetet. Bibliotekarierna är medvetna om den roll som de har beträffande att bistå socioekonomiskt utsatta besökare med den hjälp som de inte kan få någon annanstans. Detta tyder på ett djupare problem, vilket är att biblioteken hjälper till med tjänster som egentligen är relaterade till andra myndigheter och organisationer.

De deltagare som specifikt talar om socioekonomiska skillnader arbetar på bibliotek som är placerade i anslutning till några av Göteborgs socioekonomiskt resurssvaga områden (Jmf. Göteborgs Stad, 2017, s. 246). Bibliotekarie A som arbetar på ett bibliotek i stadsområdet Centrum, vilket inte ligger i anslutning till några av dessa områden, beskrev sin arbetsplats som ett bibliotek där bibliotekarierna inte utför lika mycket ”samhällsservice som på andra bibliotek”

(bibliotekarie A). Denna iakttagelse antyder att skillnader relaterade till bibliotekens geografiska placering på så vis framträder, vilket utifrån ett resonemang kring den materiell-ekonomiska dimensionen stödjer antagandet att biblioteksbyggnadens placering i någon mening påverkar praktiken.

Att biblioteken nu tvingas begränsa sin tillgänglighet och besökarnas möjligheter till att sköta ärenden som i vissa fall är direkt livsviktiga, exempelvis genom att begränsa datorerna och neka besökarna hjälp, anknyter till den kulturell-diskursiva dimensionen eftersom dessa tjänster i fråga kan ses som normativa handlingar inom praktiken – på biblioteken ska besökarna erbjudas dessa möjligheter. Däremot framträder även en stark medmänsklighet, trots att ingen av bibliotekarierna använder just det begreppet; förståelsen ligger i hur de pratar om de besökare som de misstänker har drabbats extra hårt av att biblioteken inte har varit lika tillgängliga under det senaste året. Medmänsklighet anknyter till den social-politiska dimensionen, som i grunden handlar om hur människor i praktiken interagerar med varandra, formar relationer, upplever identitet och en känsla av tillhörighet (Jmf. Pilerot & Hultgren, 2017).

Medmänskligheten tar sig i uttryck i att det i det empiriska materialet framträder en gemensam frustration över att inte kunna hjälpa till på samma sätt som förr. I bibliotekariernas utsagor och resonemang om (icke)mötet med besökarna under pandemin framträder alltså både den kulturell-diskursiva och den social-politiska dimensionen.

41

Att tvingas säga nej till besökare som man vet inte kommer klara sig på egen hand är tufft för bibliotekarierna, men också något som de tycker är tråkigt. Att bibliotekarierna tvingas neka besökarna hjälp är kort sagt ”den största skillnaden” (bibliotekarie E) i biblioteksarbetet jämfört med innan coronapandemin. Denna aspekt av praktiken biblioteksarbete tolkas här som en del av den kulturell-diskursiva dimensionen och mer specifikt som något som tillhör normen inom praktiken, då handlingen att hjälpa besökarna genomsyrar biblioteksarbetet. Att konsekvensen av att inte kunna ta emot besökarna som vanligt innebär att arbetet inte är lika roligt längre, eftersom besökarna saknas av bibliotekarierna, tydliggörs ytterligare i följande citat:

Det är ju det vi jobbar för, att kunna möta personer på ett bra sätt men nu så förutsätter det nästan att vi ska stå med liksom handen uppe och liksom hålla avstånd och inte vilja ha in dom i lokalen. (Bibliotekarie A)

Ovanstående citat visar även hur bibliotekarierna nu tvingas arbeta tvärtemot de normer och konventioner som vanligtvis styr praktiken. Genom att betrakta detta utifrån den kulturell-diskursiva dimensionen kan praktiken konstateras ha formats av coronapandemin. Ytterligare en konsekvens av att besökarna just nu inte befinner sig på biblioteken är att personalen inte känner sig lika trygg. Innan biblioteken tvingades begränsa möjligheten för besökarna att uppehålla sig i lokalen kunde besökarnas närvaro innebära en trygghet om en konflikt eller diskussion uppstod mellan bibliotekarierna och någon besökare, eftersom det då fanns andra människor i närheten som kunde rycka in om det behövdes. Nu är bibliotekarierna mer utsatta eftersom det är färre besökare i lokalerna samtidigt.

Sett utifrån den social-politiska dimensionen kan coronapandemin därmed sägas påverka interaktionen mellan bibliotekarierna och besökarna negativt, eftersom bibliotekarierna upplever sig som otrygga. Coronapandemin kan också sägas påverka känslan av tillhörighet och i någon mening framkalla uppfattningar av att inte tillhöra eftersom bibliotekarierna upplever sig ensamma och utsatta när de bemannar en avdelning var.

Tomheten efter besökarna är påfallande och upplevs som bra ur ett smitt-perspektiv men upplevs samtidigt som trist eftersom det är ”dom man är där för egentligen” (Bibliotekarie C). Att det i anslutning till ett av biblioteken har upprättats en tillfällig vaccinmottganing uppfattas därför som ”[…] trevligt för

Tomheten efter besökarna är påfallande och upplevs som bra ur ett smitt-perspektiv men upplevs samtidigt som trist eftersom det är ”dom man är där för egentligen” (Bibliotekarie C). Att det i anslutning till ett av biblioteken har upprättats en tillfällig vaccinmottganing uppfattas därför som ”[…] trevligt för