74
denna del av landet) kommer det däremot inte att få genomslag som geografiska områden i den samman- vägda markanvändningskartan, eftersom innehållet är för detaljerat. Däremot ger det vägledning om t ex var det inte ska lokaliseras bebyggelse och det sam- manfaller ofta med mark som redan har ett skydd mot förändringar i markanvändningen genom miljö- balkens strandskyddsbestämmelser.
Metoden för den landskapsekologiska planeringen grundar sig på noggrannheten i de ekonomiska kar- torna. Det är bl a deras höjdkurve- och vatteninfor- mation som är underlag för karttolkningen. Det görs ingen systematisk fältinventering inom arbetet. På grund av det kan det förekomma avvikelser i resulta- tet från hur det är i verkligheten.
19.3 Markägarmedverkan och informa-
tion
Som en del i arbetsmetoden med de landskaps- ekologiska planeringen ingår samverkan med markä- garna. Det är ju i första hand dessa, som under över- inseende av tillsynsmyndigheterna, ansvarar för hur skogsbruket (och jordbruket) bedrivs.
Inom arbetet med skyddsområdet för Rogsjön har en samrådsgrupp med representanter från skogsbru- ket bildats, tre markägarinformationer hållits och det har gått ut information genom Falu kommuns tid- ning ”Falu miljö” som distribueras till alla hushåll i kommunen, se Bilaga C3. I den inrättade samråds- gruppen ingår representanter från VA-avdelningen och miljökontoret på kommunen och från Skogs- vårdsstyrelsen, Stora Enso Skog och Mellanskog. Markägarmötena avhölls på tre olika ställen runt Rogsjön och inbjudan till dem gick ut i brev till samt- liga fastighetsägare. Det stod var och en fritt att välja vid vilket tillfälle man önskade delta. På plats i sko- gen diskuterades förutsättningar och möjligheter att ta hänsyn i brukandet så att vattnen inte påverkas
negativt. Mötena upplevdes positivt av kommunens representanter.
Markägarmötena besöktes av sammanlagt 40 perso- ner vilket utgör ungefär 5 % av markägarna inom det studerade området. Deltagarna får antas vara skogsägare som har ett aktivt intresse för sitt skogs- bruk. Mindre engagerade markägare och sådana som inte bor på orten anlitar ofta extern hjälp för sitt skogsbruk, t ex via Mellanskog. Kanske är denna typ av aktivitet den viktigaste länken i kedjan när samhället ska föra ut miljömål till verkligheten?
19.4 Kulturhistoriskt kartöverlägg
För byn Rog har ett s k kulturhistoriskt kartöverlägg framställts inom SAMS-projektet. Kartan baseras på storskiftets skogsdelningskarta. Uppgifterna i kartan visar markanvändningen vid 1800-talets början, vil- ken indirekt beskriver de naturgivna förutsättning- arna. Kartan är digitaliserad av Mät & Karta på stads- byggnadskontoret, Falu kommun. Arbetet innebar bl a rektifiering av de ursprungliga kartornas information så att de gick att passa ihop med ekonomiska kartan av idag, se Bilaga C4.
Omfattningen av inägomarken var vid denna tidpunkt givetvis betydligt större än idag. Den redovisade ängsmarken har därefter tagits ur jordbruksproduk- tion och är idag till stor del bevuxen med skog. Dessa ängsmarker var fodermarker på naturlig grund som aldrig hade påverkats av plöjning. Förutsättningar- na för att sådana marker ska hysa höga biologisk mångfaldsvärden är därmed stora. Genom att med- vetet överföra dem till områden som underställs da- gens skogsbruksmetoder, med t ex markberedning och barrskogsbruk, utplånas dessa förutsättningar snabbt.
En intressant frågeställning ur detta perspektiv är om det fortfarande går att spåra inägomarkens omfatt- ning i dagens skogslandskap. Här kan det också vara
på sin plats att påminna om Falu kommuns riktlinje i MP 95: ”Lövskogsbruk prioriteras på inägomark”. Ett par digitala tillämpningar av detta har prövats inom fallstudien.
Den noggranna gradering av skogsmarken som gjor- des i samband med storskiftet kan eventuellt också ge möjligheter till jämförelser med dagens skogsland- skap. Finns spåren av denna ”beståndsindelning” som byggde på naturgivna förutsättningar kvar, eller har den utplånats av mellanliggande tiders skogsbruks- metoder? Ger en jämförelse med dagens ”ståndorts- anpassade skogsbruk” motsvarande indelning? Ty- värr har det inte funnits utrymme inom fallstudien för en fördjupning i dessa frågeställningar om be- ståndsdata, men idéerna kvarstår för den som öns- kar pröva dem.
Dessutom är det kulturhistoriska kartöverlägget mycket intressant ur kulturmiljövårdens synvinkel. I det avseendet kan det fungera som ett planerings- underlag både för kommunen och länsstyrelsen, t ex vid detaljplanering och bygglovhantering, och för markägarna och Skogsvårdsstyrelsen vid planering och bedömning av skogliga åtgärder. Kopplingen till
Levande skogars delmål 3, Skogens kulturmiljö- värden är given.
20.1 Aktörer, lagstiftning och ansvar
Ansvaret för hur skogsbruket bedrivs åvilar givetvis primärt markägare/förvaltare av skogsmarken. Dessa har att leva upp både till politiskt tagna miljömål och till Sveriges lagar vid bedrivandet av sin verksamhet, skogsbruket. Samtidigt är ekonomin i brukandet en mycket viktig faktor. För en enskild markägare utan större insikt i miljöfrågor kan samhällets ambitioner på miljöområdet stundtals ses med oförståelse. Skogsstyrelsen, SKS, som är underställt Närings- departementet, och dess regionala organisation Skogs- vårdsstyrelserna, SVS, har sektorsansvaret för skogs- bruket i Sverige. Huvuduppgiften är att omsätta sam- hällets skogspolitik i praktisk handling i skogsbruket. Detta görs i första hand genom att påverka, stimu- lera och hjälpa skogsägarna till hög aktivitet i skogen och genom att verka för en rik och varierande skogs- miljö. Det är främst Skogsvårdslagen, SVL, och dess föreskrifter som är det juridiska verktyget för skogs- vårdsstyrelsernas verksamhet, men även tillämpning och tillsyn enligt delar av Miljöbalken, MB, åvilar myndigheten.
Länsstyrelserna och kommunerna har också tydliga relationer till skogsbruket/skogslandskapet genom bl a planläggning enligt PBL och ansvaret för stora delar av Miljöbalken. Detta handlar både om att företräda skogsbrukets intressen, t ex ur ett näringspolitiskt perspektiv, och om att svara för att andra intressen, t ex miljöaspekter, hanteras och avvägs mot produk- tionsintresset. Dessa avvägningar sker för kommu-
nernas del över det geografiska territorium som är kommunens yta och på länsnivån över respektive län. Enligt hushållningsbestämmelsen i MBs 3:e kapitel 4§ är jord- och skogsbruk av nationell betydelse och senare i samma paragraf anges det att ”Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt för- svåra rationellt skogsbruk”. Denna bestämmelse ska tillämpas enligt vad som föreskrivs i MB 1:2. Andra allmänna intressen som också ska hanteras av bl a länsstyrelser och kommuner och som kan beröra skogsmark är de övriga allmänna intressena i hushållningsbestämmelserna i MBs 3:e och 4:e kapi- tel, skydd av områden enligt MBs 7: kapitel (som kan gå utöver Skogsvårdslagens regler), anmälningar och tillstånd enligt MBs 9:e och 11:e kapitel m m. Även Plan- och Bygglagen, PBL, har relationer till användningen av skogsmarken inom en kommun vid bygglovprövning och planering.
En formell koppling mellan PBLs och MBs intres- sen och SVLs bestämmelser kan eventuellt ske ge- nom skogsvårdsförordningens 30§ där det i andra stycket sägs att ”Skogsvårdsstyrelsen skall samråda med kommunen i frågor av särskild vikt med hän- syn till de lokala förhållandena”. Genom att i över- siktsplanen peka ut (och komma överens om) områ- den där kommunen finner att sådana samråd bör ske, t ex utifrån vattenskyddsintresset runt Rogsjön, kan en formaliserad samrådsform skapas. En annan