Föreställningar om medicinska fosterfördrivningar

Syftet med denna uppsats var att undersöka hur läkarvetenskapen uttryckte sig om

medicinska fosterfördrivningar under tidsperioden 1870–1900 samt studera om det har skett ett medikaliserande av fosterfördrivning. Till uppsatsens syfte hörde även att studera hur förhållningssättet till de medicinska fosterfördrivningarna har förändrats under den aktuella tidsperioden samt undersöka om det förekom ett motstånd mot utförandet av medicinska fosterfördrivningar inom den medicinska diskursen. Detta ämnades besvaras med frågor som

vilka föreställningar om medicinsk fosterfördrivning som uttrycks i samtida medicinska skrifter går det i dessa att utläsa ett motstånd beträffande utförandet av dessa? Samt vilken medicinsk fosterfördrivningstradition beträffande medicinska metoder och regelverk

kännetecknar de olika nedslagsperioderna 1870–1875; 1885–1890; 1895–1900 och hur har förhållningssättet till de medicinska fosterfördrivningarna förändrats över tid?

Beträffande den första frågan visar undersökningen att det som kännetecknar hela perioden 1870–1900 är att det fanns en generell acceptans beträffande utförandet av de medicinska fosterfördrivningarna både bland läkare och patienter. Den medicinska

fosterfördrivningen tycks ha varit förankrad inom den medicinska vetenskapen ett bra tag och det fanns även en kunskap hos patienten om att dessa var ett möjligt alternativ att tillgå. Beträffande motståndet så uttrycks det tydligast ett ifrågasättande mot den tidiga medicinska fosterfördrivningen som endast utfördes i början av undersökningsperioden, det vill säga under perioden 1870–1875. Detta sker då inom den medicinska diskursen av läkarna. Internationell forskning visar att det funnits ett motstånd beträffande medicinska

fosterfördrivningar bland läkare. Vissa läkare menade att de inte ville förknippas med ett yrke som utförde fosterfördrivningar samt att det var svårt att veta när den var medicinskt

berättigad att utföra.184 En liknande föreställning uttrycks bland svenska läkare. Den tidiga fosterfördrivningen var uppenbart svår för läkarna att förhålla sig till då den inte hade någon direkt koppling till ett akut hotat hälsotillstånd hos kvinnan, men det fanns en uppfattning om att ihållande kräkningar kunde leda till hennes död. En medicinsk fosterfördrivningarna berättigades inom läkarvetenskapen när kvinnans liv var i fara. Beträffande den tidiga medicinska fosterfördrivningen finns det läkare som skildrar att det var problematiskt att avgöra när gränsen var nådd för när en sådan kunde legitimeras. Det motstånd som framkommer rör sig således om ett inomvetenskapligt motstånd. Det finns ingenting i

62

materialet som tyder på att det skulle ha skett en diskussion med utomvetenskapliga diskurser beträffande utförandet av de medicinska fosterfördrivningarna.

Den sena medicinska fosterfördrivningen utfördes istället i samband med en komplicerad förlossning. För denna typ av medicinsk fosterfördrivning tycks det genom hela tidsperioden ha funnits en allmän acceptans både bland läkare och patienter. Det var en välbeprövad metod som ofta resulterade i att kvinnan inte fick några men. En sen medicinsk

fosterfördrivning innebar emellertid att det utfördes en perforation på ett levande foster inuti livmodern i ett sent skede av en graviditet. För själva utförandet framkommer det ett visst motstånd från läkarnas håll då det är tydligt att det inte var något som läkaren var önskade utföra. Att det dessutom alltid sker en konsultation med en annan läkare innan utförandet visar att beslutet inte togs lättvindigt. I materialet som har blivit undersökt har det även framkommit exempel för när patienten själv har efterfrågat en sen medicinsk

fosterfördrivning istället för ett kejsarsnitt. Vilket troligen grundar sig i en vetskap om att denna var den säkraste metoden för modern. Kejsarsnittet var fortfarande under utveckling och tidigare forskning visar att modern ofta avled på grund av infektioner.185 Under den senare delen av undersökningsperioden minskar utförandet av de medicinska

fosterfördrivningarna och det är möjligt att det istället utfördes fler kejsarsnitt. Det finns emellertid fortfarande kvinnor som väljer en medicinsk fosterfördrivning vid en komplicerad förlossning, vilken kan tyda på att kunskapen om kejsarsnittets utvecklande inte nått en utomvetenskaplig diskurs. Tidigare forskning visar att det inte var förrän på 1900-talet som kvinnan kunde tvingas till ett kejsarsnitt för att läkaren vägrade att utföra en embryotomi.186 En del av makten låg således under 1800-talet fortfarande kvar hos kvinnan i denna fråga.

Enligt lagstiftningen så klassades även en igångsättning av en tidig förlossning som en fosterfördrivning. Det innebär därför att även dessa problematiseras i denna undersökning. Här framkommer det att det är en metod som används för att undvika en komplicerad

förlossning. Om en kvinna har ett konstaterat trångt bäcken kunde en förlossning sättas igång i ett tidigare skede för att fostret skulle vara mindre och då ha större möjligheter att födas fram vaginalt. I materialet sker det även diskussioner beträffande när en förlossning ska sättas igång och en riktlinje är efter den sjunde graviditetsmånaden. Vanligtvis dog emellertid fostret i samband med förlossningen vilket inte gjorde det till en säker metod för barnet. Kvinnan fick däremot sällan några fysiska men. Mot igångsättningarna av en tidig

185 _{Nilsson 2003, 101–102.} 186 _{Öberg 1996, 188–189.}

63

förlossning sker det en viss tveksamhet beträffande dess legitimitet. I ett fall går det att utläsa ett motstånd från kvinnans håll då hon trots rekommendationer att inställa sig på

förlossningen efter sjunde månaden väntade tills hon hade gått hela graviditeten. Både moder och barn överlevde i det fallet. Tidigare forskning har konstaterat att igångsättningarna tycks ha varit ”allmänt accepterade”.187 _{Denna undersökning visar emellertid att det har funnits}

diskussioner beträffande dess legitimitet och det har även framkommit att det var svårt att veta när i graviditeten den skulle utföras för att fostret skulle ha möjlighet att överleva.

En annan föreställning som har framkommit i undersökningen är att det är kvinnan som är huvudpatient och inte fostret. I materialet sker det även ett distanserande till föreställningen om fostret som ett liv då denne främst benämns som just ett foster och inte ett barn. Ett barn är det enligt materialet först när det har fötts fram samt överlevt förlossningen.

Föreställningen om fostret innebär således inte att det fanns en ovilja att rädda fostret. Oftast sker detta emellertid med en hänvisning till att kvinnan ”förtjänade” ett levande barn. Många av de kvinnor som genomgick en medicinsk fosterfördrivning hade tidigare haft

komplicerade förlossningar. Det framkommer därför från läkarvetenskapens håll en empati för kvinnan beträffande hennes önskan om ett levande barn.