Medicinsk fosterfördrivningstradition: 1870–1900 med fokus på kontinuitet & förändring

Att det går att tala om en långtgående medicinsk fosterfördrivningstradition står klart. Det innebär att det fanns medicinska metoder och regelverk att förhålla sig till beträffande

utförandet av medicinska fosterfördrivningar. De olika nedslagsperioderna visar emellertid att det har skett en del förändringar över tiden 1870–1900 beträffande föreställningen om

legitimiteten i att utföra medicinska fosterfördrivningar. Språkligt så minskar informationen om fostret. I början av undersökningsperioden förklarades fostrets ålder och tillstånd. Med tiden föll denna information bort. Det kan tyda på att legitimiteten i att utföra medicinska fosterfördrivningar minskade över tid.

Vid en jämförelse av de olika tidsperioderna går det att se förändringar beträffande förhållningssättet till de medicinska fosterfördrivningarna inom den medicinska diskursen, men det finns även en del som har varit bestående över tid. Generellt sett så legitimeras de sena medicinska fosterfördrivningarna med att förlossningen innebär ett livshotande tillstånd för kvinnan. Ofta grundade sig den komplicerade förlossningen i att kvinnan hade ett trångt bäcken. Detta bör som redan diskuterats sättas i relation till folksjukdomen rakit som var rådande från 1700-talet till början av 1900-talet. Alla nedslagsperioderna innehåller en hänvisning till att kvinnan hade ett rakitiskt bäcken, den mellersta perioden i större utsträckning än de andra två.

Den medicinska fosterfördrivningsdiskursen har inte varit fri från påtryckning.

Påtryckningen tycks emellertid i störst utsträckning ha skett från det egna ledet vilket går att knyta samman med en medikaliseringsprocess som sker inomvetenskapligt. Det förs ingen uppenbar diskussion beträffande en utomvetenskaplig påtryckning men utifrån de

förändringar som den medicinska vetenskapen gjorde samt den lagstiftning som trädde i kraft 1890 går det att utläsa hur medicinen anpassade sina metoder så att fostret i största mån inte skulle förgöras. Det diskuteras även vilka metoder som skadar fostret minst vilket ger sken av att synen på den döda kroppen förändrats vid tidpunkten. Gilheany visar hur den irländska debatten, förvisso långt senare var präglad av fostrets rätt till liv.176 _{Det framkommer inte i}

denna undersökning det finns en föreställning om fostrets rätt till liv men att förhållningssättet gentemot fostret förändras under perioden 1870–1900 står klart.

Förändringen innebär emellertid inte att den medicinska vetenskapen har förändrat sin syn på

58

fostret då det är tydligt genom hela tidsperioden att det är kvinnan som ses som patient och inte fostret. Flera gånger har det gjorts ihärdiga försök att rädda fostret men då med

hänvisning till att kvinnan önskar sig ett levande barn. En annan förändring är att läkarvetenskapen under den tidiga nedslagsperioden inte förklarade sitt handlande beträffande utförandet av de medicinska fosterfördrivningarna. Det fanns en öppenhet

beträffande utförandet som försvann med tiden. Det fanns även två typer av fosterfördrivning vid den tidiga nedslagsperioden. Tidig fosterfördrivning som utfördes i ett tidigt skede av graviditeten och med hänvisning till kvinnans allmänna hälsotillstånd och en sen

fosterfördrivning som utfördes i samband med en komplicerad förlossning. Den tidiga fosterfördrivningen är således inte synlig vid de andra tidsperioderna. Under den första nedslagsperioden ”mörkade” läkarna inte om det utfördes en perforation på ett levande foster. Detta stod inte helt klart under mellanperioden och den sista perioden då det inte alltid

framkom om fostret var levande eller dött vid perforationen. Detta kan tolkas som om att det fanns en ovilja att berätta om de medicinska fosterfördrivningarna men det kan även tolkas som om att det inte fanns skäl att berätta då den medicinska vetenskapen ägde frågan. Troligare är nog att de faktiskt var omdiskuterade inom den medicinska diskursen.

När det gäller analysen av den sista perioden så avviker denna mest från de andra två i det avseende att det här inte utförs lika många fosterfördrivningar. Vid denna period

framkommer det dessutom nya förlossningsmetoder i materialet. Johannisson menar att det fanns två saker som kännetecknade denna period – läkarna hade en tendens att använda kniven lite för lätt och det fanns en stor konkurrens inom gynekologin som resulterade i att spektakulära behandlingsmetoder växte fram.177 Detta är något som blir tydligt under den sena nedslagsperioden då det sker ett experimenterande i större utsträckning.

Förlossningsmetoden symfyseotomin kan ses som ett exempel på en spektakulär metod vid tidpunkten.

Det var inte bara perforationerna som kom att ifrågasättas utan även igångsättningen av en förtidig förlossning. Under hela undersökningsperioden är det uppenbart att denna metod inte är säker för fostret. Intressant är då att författarna till Handbok i rättsmedicinen skriver att ”verkställes en sådan fosterfördrifning först vid den tid att fostret är lifligt (t. ex. efter 7:de månaden), så utgör den intet annat än en artificiel förtidsbörd, som på en gång lemnar gynsamma utsigter både för mor och barn”.178 _{Författarnas uttalande stämmer således inte}

177 _{Johannisson 1994/2013, 182–184.} 178 _{Wistrand och Wistrand 1888, 317–318.}

59

överens med den verklighet som framkommer genom läkartidningarna. Där förklaras det att runt fyrtio procent av fostren dog vid en prematur förlossning. Kvinnan klarar sig emellertid oftast utan några fysiska men.179

Att visa på kontinuitet och förändring inom en diskurs är tidskrävande då små

språkförändringar kan indikera nya föreställningar och förhållningssätt. Övergripande går det att se att det sker ett ifrågasättande av utförandet av medicinska fosterfördrivningar från ett inomvetenskapligt håll under perioden 1870–1900. Det tycks emellertid ändå stå klart att medicinen ser modern som patient och inte fostret. Att fostret generellt sett benämns som ett

foster och inte ett barn är ett tydligt tecken på detta.

60