5. Empirisk genomgång: Föreställningar om medicinsk fosterfördrivningstradition och dess
5.1 Rättsmedicinen, lagstiftningen och läkarvetenskapen
Handbok i rättsmedicinen: med särskild hänsyn till Sveriges lagstiftning till
ledning för läkare och jurister utgåva 1853
I alla utgåvorna av detta verk analyseras kapitlet ”Om missfall, abortus procuratus”. I 1853 års utgåva inleds kapitlet med ett utdrag ur lagstiftningen som lyder: ”förgjör eller fördrifver kona sitt foster; miste lifvet. Samma lag vare om den, som dertill råder och hjelper”.106 År 1853 innebar straffet för fosterfördrivning fortfarande döden, detta kom inte att ändras förrän den nya strafflagen trädde i kraft år 1864. Lagtexten riktar sig både till kvinnan och den som hjälper henne med en fosterfördrivning.
Vidare analyserar och förklarar författarna till verket vad som kan klassas som en fosterfördrivning.
106 Dr. A. Timoleon Wistrand och Dr. A. Hilarion Wistrand, Handbok i rättsmedicinen: med särskild hänsyn till
33
För ett foster som ännu icke uppnått den utvecklingsgrad att det är lifligt (§. 164), utgör dess utdrifvande utur lifmodren redan detsamma som dess dödande, emedan sjelfva framfödandet utgör, för en så tidig produkt af häfdandet, en tillräcklig orsak till döden.107
Med ”lifligt” menas att fostret måste vara minst sju månader.108 Utdraget visar även att en fosterfördrivning inkluderar igångsättandet av en tidig förlossning. Texten har två
inriktningar där den första berör förgörandet av fostret medan den andra visar att ett fosterfördrivande inte behöver leda till döden för fostret. Detta tydliggörs ytterligare med nedanstående utdrag.
Har en qvinna genom in- eller utvärtes medel befordrat sitt fosters framdrifvande innan det ännu är fullgånget och dess kroppsliga utbildning kan fortsättas utom moderlifvet, så har hon
derigenom gjort sig skyldig till ansvar för fostrets fördrifvande.109
Fosterfördrivning innebär således att fostret har provocerats ut ur modern och det har ingen betydelse ifall fostret överlevde fosterfördrivningen eller inte. Det har heller ingen betydelse hur länge kvinnan har varit gravid, alltså hur gammalt fostret var vid förgörandet eller fördrivandet då det framkommer att lagstiftningen inte gör någon skillnad gällande detta.110
Texten är även tydligt riktad till de fall då kvinnan själv har avbrutit sin graviditet. Författarna förklarar sedan att ”brottet fosterfördrifning består således i en rättsvidrig,
uppsåtlig inverkan på fostret hos en hafvande, så att den har en förtidig nedkomst och fostrets död till påföljd”.111 Det framkommer en föreställning om en illegal handling från
rättsmedicinskt håll. Texten fortsätter sedan med en redogörelse för vilka metoder som kan användas vid en fosterfördrivning och vilka konsekvenser som en fosterfördrivning kan komma att få vilket enligt författarna kan sammanfattas med tre frågor: ”1) Har en förtidig födelse ägt rum? 2) har den uppkommit tillfälligtvis eller uppsåtligen? 3) hafva medel för sådant ändamål varit använde, ehuru utan någon påföljd?”.112 Författarna konkretiserar även fosterfördrivningens karaktär, det vill säga om det har skett mekaniskt eller dynamiskt, vilka konsekvenser den har fått, om den skett avsiktligt eller inte.113 Författarnas framställning av
107 Wistrand och Wistrand 1853, 299. 108 Wistrand och Wistrand 1853, 300. 109 Wistrand och Wistrand 1853, 299. 110 Wistrand och Wistrand 1853, 299. 111 Wistrand och Wistrand 1853, 299. 112 Wistrand och Wistrand 1853, 299–300. 113 Wistrand och Wistrand 1853, 299–300.
34
fosterfördrivning i 1853 års version visar att lagstiftningen straffar både försök till och fullbordade fosterfördrivningar.
Efter en redogörelse av den illegala fosterfördrivning fortsätter författarna med den text som leder in på syftet med denna undersökning, huruvida läkarvetenskapen medikaliserade fosterfördrivning under 1800-talet.
Det finnes dock förhållanden, der till räddning af qvinnans lif, läkare måste anses berättigade att fördrifva foster, nemligen när bäckenets onaturliga bildning gör qvinnan oförmögen att föda fullgånget barn. I sådana fall måste läkaren vara berättigad att låta henne abortera i en tidigare period af hafvandeskapet, då fostret ännu är så litet att det kan passera det trånga bäckenet.114
Författarna menar alltså att det måste vara upp till läkaren att avgöra när en fosterfördrivning anses vara berättigad att utföra. Det är alltså inte utan måste vara, vilket medför en väsentlig skillnad för om läkarvetenskapen finner sin legitimitet inom den egna medicinska diskursen eller inom en lagstiftning. Specifika medicinska skäl som ringas in för berättigandet av en medicinsk fosterfördrivning är ”bäckenets onaturliga bildning”. De framhåller att fostret ska födas fram i ett tidigare skede än vad som är beräknat. Författarna anser även att det är läkaren som ska avgöra när ett foster ska fördrivas för att moderns liv ska räddas. Det som sker med denna text är att den medicinska vetenskapen ställer sig över lagstiftningen i denna fråga. Läkarvetenskapen anser sig ha befogenhet att avgöra när ett liv ska räddas före ett annat trots att lagstiftningen motsatte sig detta i alla avseenden. Tydliggöras bör att denna undersökning inte syftar till att studera om medicinen agerade ”etiskt riktigt” vid dessa fosterfördrivningar. Det rör sig snarare om att pröva hur den medicinska vetenskapen agerar på ett sätt som strider mot rådande lagar och vilken maktposition detta sätter den medicinska vetenskapen i. Utdraget fortsätter sedan med ”denna sats har visserligen varit omtvistad, men synes i sednare tider hafva vunnit bifall.”115 Satsen som författarna talar om är ”läkare måste
anses vara berättigade att fördrifva foster”. Det framkommer inte om tvisten har pågått inom den medicinska diskursen eller om det har skett påtryckningar utifrån på den medicinska diskursen. När det gäller igångsättandet av en tidig förlossning så förklaras det i utdraget som ”intet annat än en artificiel förtidsbörd”. Författarna ger dessutom sken av att dessa är säkra för både mamman och barnet.116
114 Wistrand och Wistrand 1853, 300. 115 Wistrand och Wistrand 1853, 300. 116 Wistrand och Wistrand 1853, 300.
35
Det är intressant att författarna inte gör en omskrivning av begreppet fosterfördrivning. Författarna menar att det är detta som sker men att dessa är berättigade ur ett medicinskt perspektiv. Ett övergripande syfte för denna undersökning är att undersöka om
läkarvetenskapen medikaliserade fosterfördrivning under tidsperioden 1870–1900. Utifrån en analys av verket Handbok i rättsmedicinen år 1853 framgår det att det finns en del som tyder på att så kan ha skett redan 1853. Och kanske ännu tidigare då texten ger uttryck för att de medicinska fosterfördrivningarna har varit omtvistade.
Handbok i rättsmedicinen: med särskild hänsyn till Sveriges lagstiftning till
ledning för läkare och jurister utgåva 1869
År 1864 infördes det en ny strafflag i Sverige. Verket Handbok i rättsmedicinen kom därför att omarbetas med hänsyn till införandet av den nya strafflagen vilket framgår redan under titeln på verket.117 En uppenbar förändring från den tidigare utgåvan är att kvinnan och
hennes medhjälpare inte längre straffas med döden för fosterfördrivning. Diskussionen om dödstraffet hade pågått under en lång tid och det fanns många som menade att civiliserade länder inte borde utfärda dödsstraff.118 Att straffminskningen beträffande fosterfördrivning
sker vid tidpunkten indikerar alltså inte att föreställning om brottets allvarhetsgrad har förändrats utan snarare att föreställningen om straffen i stort har förändrats.
Även i 1869 års version av verket inleds det utvalda kapitlet ”Om fosterfördrifning och missfall, abortus procuratus”, som nu även kommit att innehålla termen ”fosterfördrifning”, med formulerandet av lagstiftningen.119 En annan uppenbar förändring som har skett sedan 1853 års version är att rättsmedicinens förhållande till fosterfördrivning förklaras mer utförligt. Lagstiftningen innehåller dessutom fler paragrafer: en riktad till kvinnan; en till hennes medhjälpare; en till den som agerat mot kvinnans vilja och slutligen till han som har misshandlat en gravid kvinna så att fostret dött. Den sistnämnda är således könsbestämd.
Vid tillkomsten av 1869 års version innebär straffet för fosterfördrivning fängelsestraff eller straffarbete. Dödsstraffet finns kvar men endast i de fall då en fosterfördrivning har utförts mot kvinnans vilja samt att hon har dött i samband med fosterfördrivningen.120
117 Dr. A. Timoleon Wistrand och Dr. A Hilarion Wistrand, Handbok i rättsmedicinen: med särskild hänsyn till
Sveriges lagstiftning till ledning för läkare och jurister, tillökad och omarbetad med ledning af 1864 års strafflag af A. Hilarion Wistrand, Stockholm: 1869.
118 Christian Häthén, Stat och straff: Rättshistoriska perspektiv, Lund: 2004/2014, 209–211.
119 Dr. A. Timoleon Wistrand och Dr. A. Hilarion Wistrand, Handbok i rättsmedicinen: med särskild hänsyn till
Sveriges lagstiftning till ledning för läkare och jurister, Stockholm: 1869, 337.
36
Efter en redogörelse av lagstiftningen påbörjar författarna sin analys och precis som i 1853 års version av verket finns det tydliga riktlinjer från lagstiftningen och rättsmedicinskt håll för vad som kan klassas som en fosterfördrivning. Det rör sig om ett direkt förgörande av fostret inuti livmodern men likväl en igångsättning av en tidig förlossning. Det har heller ingen betydelse om fosterfördrivningen har skett av kvinnan själv eller av en medhjälpare eller om fostret dog.121 Det är fortfarande en brottslig gärning att avbryta en graviditet även om barnet överlever.
I den omarbetade versionen 1869 finns det således ett utvecklande av lagstiftningens formulering och det är tydligt att paragraferna beträffande fosterfördrivning har kommit att bli fler. Fosterfördrivningsbrottet inkluderar nu fler parametrar än tidigare. En del av formuleringarna i verket är emellertid direkta överföringar från 1853 års version så som nedanstående utdrag.
Brottet i fosterfördrifning består således i en rättsvidrig, uppsåtlig handling i ändamål att inverka på fostret hos en hafvande, hvilken kan hafva en förtidig nedkomst och fostrets död till påföljd.122
Fosterfördrivning förklaras fortfarande som en illegal handling och författarna verkar genom sin framställning ta parti för fostrets liv. Beträffande den del av texten som indikerar på läkarvetenskapens medikalisering av fosterfördrivning så har det däremot skett en del förändring.
Det finnes dock förhållanden, der för medicinskt ändamål och till räddning af qvinnans lif läkare måste anses berättigade att fördrifva foster nemligen när bäckenets onaturliga bildning eller andra förhållanden göra qvinnan oförmögen att föda fullgånget barn.123
Den första uppenbara förändringen som har skett mellan de olika utgåvorna är att författarna har kursiverat orden ”måste anses berättigade”. Orden var inte kursiverade i 1853 års utgåva vilket kan tyda på att antingen själva utförandet av de medicinska fosterfördrivningarna eller satsen i skriften kan ha blivit ifrågasatt. Om det har skett från ett inomvetenskapligt eller
121 Wistrand och Wistrand 1869, 337–338. 122 Wistrand och Wistrand 1869, 341. 123 Wistrand och Wistrand 1869, 341.
37
utomvetenskapligt håll framkommer inte här. Kursiven innebär i varje fall ett markerande från författarnas sida.
Ytterligare en förändring sedan 1853 års version är att ”för medicinskt ändamål” har tillkommit i texten och likaså ”andra förhållanden göra qvinnan oförmögen att föda
fullgånget barn”. De första orden om ”medicinskt ändamål” exkluderar per automatik de så kallade ”medicinskt okunniga”. Det är således svårt för medicinskt okunniga att ifrågasätta vad som kan inkluderas/exkluderas i detta begrepp. Den sista delen om ”andra förhållanden” öppnar upp för att ytterligare tillstånd kan läggas under medicinska ändamål. Det rör sig alltså inte längre bara om deformerade bäcken
Handbok i rättsmedicinen: med särskild hänsyn till Sveriges lagstiftning till
ledning för läkare och jurister utgåva 1888
1888 års version av verket ligger nära den diskussion som sker i riksdagen år 1890 om
fosterfördrivningsbrottet. Lagändringen kom att innebära att fosterfördrivaren kom att straffas hårdare än kvinnan. Det finns inget som tyder på att författarna till verket förändrar
framställningen av läkarvetenskapens förhållningssätt till utförandet av de medicinska fosterfördrivningarna med anledning av den kommande lagändringen. De förändringar som skedde med 1869 års utgåva och som har lyfts fram i denna undersökning är en direkt överföring till 1888 års utgåva. Alltså blir det jämförelsen av 1853 och 1869 års utgåvor av
Handbok i rättsmedicinen som visar på de förändringar som har skett över tid i verket. Det
blir även uppenbart att det har funnits en långtgående medicinsk fosterfördrivningstradition inom läkarvetenskapen. Författarna till Handbok i rättsmedicinen ingår dels i en
rättsmedicinsk diskurs vilket gör att de riktar in sin framställning på rättsmedicinens
undersökning av kvinnan efter en eventuell fosterfördrivning. Men författarna till verket sitter även med i medicinalrådet vilket gör att de ingår i en övergripande medicinsk diskurs. Deras föreställningar om medicinska fosterfördrivningar och det som för dem klassas som illegala fosterfördrivningar är således inte begränsad till en rättsmedicinsk diskurs. Det framkommer i verket att författarna anser att en fosterfördrivning är en ”rättsvidrig handling”, om den inte utförs av en läkare och då på grund av medicinska skäl. Detta är något som går att relatera till tidigare forskning som visar att läkarvetenskapen under 1800-talet legitimerade visst
medicinskt utövande som ett led i sin professionaliseringsprocess.124
38
Det institutionella medikaliserandet framkommer genom verket på så vis att författarna legitimerar ett medicinskt problem och tar sig an dess lösning. Författarna framhåller dessutom att det är just en fosterfördrivning som utförs men att denna är berättigad med hänvisning till räddandet av kvinnans liv. I 1888 års version har formuleringen kring denna fråga breddats vilket kan tolkas som att handlandet har blivit ifrågasatt. Kanske försöker författarna exkludera utomvetenskapliga genom att inte specificera vilka medicinska ändamål som berättigar en medicinsk fosterfördrivning. Men det kan även röra sig om svårigheten att specificera sig då det inte står helt klart vilka medicinska problem som berättigar en
medicinsk fosterfördrivning. Det kan emellertid även innebära att den medicinska vetenskapen har vunnit legitimitet i frågan och därför inte behöver förklara sig.
Vid en jämförelse av de olika upplagorna framkommer det även att
fosterfördrivningsbrottet med tiden uppfattas som mer komplext på så vis att det får betydelse för vem som har utfört fosterfördrivningen, vilka avsikter som styrde och vad utgången blev. Lagstiftningen specificerar sig därför och breddar sin formulering gällande
fosterfördrivningen. När den första upplagan från 1853 innehåller en kortfattad diskussion om fosterfördrivningsbrottets innebörd innehåller den senare upplagan från 1888 en mer
omfattande diskussion och analys av brottet. Att fosterfördrivningsbrottet kommit att förändras i lagstiftningen mellan de båda utgåvorna påverkar således författarnas framställning i verket men även rättsmedicinens förhållningssätt till en misstänkt fosterfördrivning.
Sammanfattningsvis går det att konstatera att rättsmedicinen anpassade sitt förhållningssätt efter den nya strafflagens införande 1864. Därefter kvarstod riktlinjerna beträffande
39