Nya metoder prövar den medicinska fosterfördrivningen: 1895–1900

Den sista nedslagsperioden för undersökningen utmärker sig på så vis att det inte finns ett lika omfattande material beträffande utförda medicinska fosterfördrivningarna. Det innebär att avsnittet per automatik blir mer kortfattat i förhållande till de två tidigare avsnitten.

I materialet framkommer det få bekräftelser beträffande regelverk som läkarna förhåller sig till gällande utförandet av medicinska fosterfördrivningar. I flera av fallen som lyfts fram tycks det inte ske någon diskussion gällande fosterförgörandets legitimitet. Nedanstående utdrag visar emellertid att det finns ett ”godkännande” att avbryta en förlossning om fostret har vattenskalle.

Ifråga om de operativa ingreppen i förlossningsfall vid hydrocephalus är det, såsom vi veta, punktion af fosterhufvudet medelst troicart och icke perforation, som i vanliga fall dervid rekommenderas.

Men då fostret nu här redan var dödt, hade man tydligen i detta fall alldeles ingen anledning att först punktera, […].

Ty i sådana fall anbefalles det ju såsom regel, att, vare sig barnet är lefvande eller dödt ändock i hvarje fall ofördröjligen perforera och företaga extraktion med kranioklast.167

I texten framstår det som en självklarhet att vattenskallen i första hand ska punkteras och inte perforeras genom orden ”såsom vi veta”. Det framkommer emellertid även att om kvinnans tillstånd är hotat ska fostret förgöras. Att det finns riktlinjer beträffande fosterförgörande av ett foster med vattenskalle bör sättas i relation till medicinens syn om ett ”normaltillstånd” vid tidpunkten. Tidigare forskning visar att det under 1800-talet tydligt framgår att avvikelser från normen togs upp till diskussion.168

Under denna tidsperiod visar sig även en ny förlossningsmetod i materialet, symfyseotomi. Metoden innebär att man vid ett trångt bäcken sågar upp blygdbensfogen så att fostret ska ha möjlighet att komma ut. Metoden används än idag i de länder där ett kejsarsnitt inte är möjligt att utföra.169 I Sverige sägs det ha varit få fall av denna förlossningsmetod.170 I

167 _{Hygiea: Medicinsk och Farmaceutisk månadsskrift, 1898, 359; Nationalencyklopedin, ”hydrocefalus”,}

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hydrocefalus, (hämtad 2020-02-19).

168 _{Johannisson 1997/2013, 55–56.}

169 _{Nationalencyklopedin, symfyseotomi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/symfyseotomi}

(hämtad 2019-11-27).

54

materialet som har blivit undersökt för denna undersökning framkommer endast två fall av symfyseotomi. Det ena berör en 44-årig kvinna som har varit gravid fyra gånger. Kvinnan hade rakit som barn och hade därför fått ett så kallat rakitiskt bäcken. Vid den första förlossningen extraherades barnet med tång, men avled. Vid den andra förlossningen

perforerades fostrets huvud och likaså skedde med den tredje. Läkaren skriver att kvinnan nu önskade ett ”levande barn” vilket resulterade i att en symfyseotomi utfördes.

Då kvinnan ifgrigt önskade få ett lefvande barn, fans ej val annat än mellan kejsarsnitt och symfyseotomi, som tydligt framgår af qvinnans tredje förlossning, vid hvilken perforation måste verkställas på efterkommande hufvud, trots det förlossningen påkom sex veckor före den rätta tidpunkten.171

Kvinnan önskade sig alltså ett levande barn och det var därför som en perforation inte

utfördes i detta fall. Läkaren skriver att det stod mellan ett kejsarsnitt och en symfyseotomi då hennes förra förlossning visar att det inte heller fungerade att sätta igång en förlossning i ett tidigt skede. Läkaren visar siffror som ligger till grund för beslutet som togs beträffande valet av metod vilka visar att kejsarsnittet innebar 26,66 procent dödsfall och symfyseotomin 12,85 procent. Den senare metoden uppfattades således av denna läkare som en säkrare metod. Utgången i detta fall blev positivt då både kvinnan och barnet överlevde.

Det andra fallet rör en 37-årig kvinna som har fött tre levande barn men som har förlorat de alla i barnsjukdomar. Vid denna förlossning uppstod det problem när blåsan inte gick att tömma för att fostret tryckte mot blygdbenet, den så kallade symfysen. Läkaren resonerar om att det ”otvifvelaktigt hade det varit lätt och ofarligt att perforera fostret, men pat., som hade fått och förlorat fyra barn, önskade lifligt att få ett lefvande barn”. För läkaren hade det alltså varit lättare att förgöra fostret i livmodern men med hänsyn till kvinnans önskemål om ett levande barn genomfördes en tångförlossning. Denna resulterade i att kvinnan fick en symfysbristning något som går att likna vid en symfyseotomi. Även i detta fall överlevde både kvinnan och barnet.172 Det bör även tas hänsyn till att denna händelse egentligen utspelade sig nio år innan läkaren skrev om det i läkartidningen, alltså år 1891. Det gör att fallet egentligen ligger närmre mellanperioden för denna undersökning.

Läkarnas uttalande visar att en perforation till stor del var accepterad inom den medicinska diskursen. Det har emellertid framkommit att vissa läkare ifrågasatte dess legitimitet. Och

171 _{Hygiea: Medicinsk och Farmaceutisk månadsskrift, 1898, 191–193.} 172 _{Hygiea: Medicinsk och Farmaceutisk tidskrift, 1900, 565–568.}

55

precis som vid den förra nedslagsperioden framkommer det inte alltid om fostret levde eller inte när perforationen genomfördes, så som i nedanstående utdrag.

Efter 14 timmars förlossningsarbete upphörde värkarna. […] Vid hotande ruptur gjordes perforation. Puerperiet normalt. (Kejsarsnitt på rel. Ind. Eller symfyseotomi borde hafva varit ifrågasatta. Ref.)173

Det framkommer inte i detta fall om fostret levde eller inte när perforationen utfördes. Något som är intressant med utdraget är att författaren tycks mena att ett kejsarsnitt eller en

symfyseotomi borde ha varit övervägda som alternativa metoder. Det tycks därför genom detta fall framkomma ett motstånd mot den perforation som utfördes vid detta tillfälle och det går därför också att tolka det som att fostret faktiskt levde vid perforationen.

Angående prematura förlossningar så tycks dessa även under denna period innebära dåliga utsikter för fostrets överlevnad. Vid presentationen av ett sjukhusresultat framkommer det 33,3 procent av barnen dog.174 Utdraget inkluderar även andra förlossningar och visar att det var en stor andel dödfödda barn vid tidpunkten, hela 67,2 procent. När det gäller

igångsättningarna av en tidig förlossning så framkommer det att endast en av kvinnorna hade ett rakitiskt bäcken vilket kan tyda på att rakit inte var orsaken till igångsättningarna i lika stor utsträckning längre. De andra uppgavs ha ”platta bäcken” vilket kan innebära att det inte längre var självklart att det var just rakit som gav upphov till deformerade bäcken vid

tidpunkten.

Precis som vid den första nedslagsperioden utfördes endast ett fåtal perforationer vid denna tidpunkt och inte heller prematura förlossningar var lika vanligt förekommande. Den

medicinska fosterfördrivningstradition som kännetecknar denna tidsperiod att nya operativa

metoder ställs mot utförandet av de medicinska fosterfördrivningarna. Nya metoder utmanar således de gamla beprövade. Symfyseotomin, punktion av vattenskalle men även en

avmagringsmetod som skulle underlätta förlossningen var nya metoder som framkom under denna tidsperiod. Tidigare forskning visar att det från 1880-talet kom att ske en förändring beträffande gynekologins ”överdrivna operationsbegär”. Det fanns en stor konkurrens inom vetenskapen som gav sig till uttryck i ökad experimentering av behandlingsmetoder.175

173 _{Nordiskt medicinskt arkiv, ”1) partus gravis, kejsarsnitt, död; 2) rakitiskt bäcken; perforation”, 1899, 29.} 174 _{Nordiskt medicinskt arkiv, ”Kunstig fortidlig Födsel ved trangt Bäkken”, 1895, 31.}

56

Angående prematura förlossningar var de färre vid denna tidpunkt men fortfarande förekommande. I en rapport från ett sjukhus i Norge visar statistiken att fostrets chanser att överleva en tidig förlossning var små. Ett trångt och platt bäcken förklaras fortfarande som orsak, men det rör sig inte specifikt om ett rakitiskt bäcken. Det kan betyda att rakiten inte var lika vanligt förekommande men det kan även bero på att diagnoserna vid tidpunkten har kommit att nyanseras. Deformerade bäcken behövde således inte ha sin grund i

bristsjukdomen rakit.

Utförandet av de medicinska fosterfördrivningarna tycks ha minskat under denna nedslagsperiod. Om minskningen beror på ett ifrågasättande av de medicinska

fosterfördrivningarnas legitimitet ger materialet inte svar på. Men troligare är nog att andra operativa metoder blev säkrare vilket gjorde att dessa utfördes i större utsträckning än tidigare. Det finns fortfarande en rådande föreställning om att det är kvinnan som är patient och inte fostret. I ett par fall tycks en perforation ha undvikits för att kvinnan högt önskade ett levande barn.

57

5.5 Medicinsk fosterfördrivningstradition: 1870–1900 med fokus på