Regeringens förslag: Egendom som har erhållits vid verkställigheten
av ett beslut om förverkande och som kan befaras komma till brottslig användning eller som annars är olämplig för försäljning ska inte få säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen. Vidare ska egendom som utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt kulturmiljölagen har avslagits eller vid en prövning skulle ha av- slagits inte få återställas till ett brottsoffer i en annan stat eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.2 eller 30.6 b i EU-förord- ningen.
Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över den förverkade egendomen ska fattas av Kronofogdemyndigheten.
Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några särskilda
bestämmelser i lag om vilken myndighet som är behörig att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7. Vidare bör det inte i lagen om verkställighet av beslut om förverkande göras några ändringar i reglerna om regeringens behörighet att besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens huvudregel.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I pro-
memorian föreslås att det i lag ska anges att Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i EU- förordningen. Vidare föreslås att det i lagen om verkställighet av beslut om förverkande ska införas en möjlighet för regeringen att utse en myn- dighet som behörig att efter överenskommelse med den andra medlems- staten besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens huvudregel. I promemorian föreslås också att förbudet mot att återlämna vissa särskilt angivna kulturföremål ska formuleras som ett förbud att överlämna föremålet till en annan stat.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians
förslag. Riksantikvarieämbetet ställer sig särskilt positivt till förslaget att utnyttja möjligheten att begränsa återlämnande av vissa kulturföremål, men anser att den föreslagna bestämmelsen om att sådana föremål inte får överlämnas till en annan stat bör förtydligas så att det klart framgår att även återställande till ett brottsoffer omfattas av förbudet.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
När ett beslut om förverkande har verkställts ska Kronofogdemyndigheten underrätta den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten (artikel 18.6 och skäl 42). Som utgångspunkt gäller också att svenska bestämmelser om förvaltning av förverkad egendom ska tillämpas (arti- kel 28.1). EU-förordningen innehåller dock ett antal bestämmelser som närmare reglerar hur den verkställande staten ska förfoga över förverkad egendom eller ett penningbelopp som erhållits efter försäljning av sådan egendom (artikel 30). Dessa bestämmelser har företräde framför andra svenska regler om förfogande över förverkad egendom.
95 Behov av kompletterande regler i svensk rätt
Artikel 30.1–30.5 i EU-förordningen innehåller regler om att egendom eller penningbelopp under vissa förutsättningar ska återställas eller över- föras till ett brottsoffer (se närmare redogörelse för dessa regler i avsnitt 4.2.7). Vissa kompletterande bestämmelser om begränsningar i fråga om överlämnande av vissa kulturföremål bör införas i den nya lagen, se vidare nedan. I promemorian görs bedömningen att de aktuella reglerna i övrigt inte kräver några kompletteringar i svensk rätt. Regeringen delar den bedömningen, som inte heller ifrågasätts av någon av remissinstanserna.
Annan egendom än pengar som har erhållits till följd av verkställigheten av beslutet om förverkande, och som inte ska återställas eller överföras till ett brottsoffer, ska förfogas över enligt bestämmelserna i artikel 30.6. Egendomen får enligt punkterna a och b säljas eller, under förutsättning att den utfärdande myndigheten samtycker till det, överföras till den utfärdande staten. Om egendomen säljs, ska influtna medel fördelas enligt bestämmelserna i artikel 30.7. Är det inte är möjligt att vidta någon av de åtgärder som anges i punkterna a och b, får egendomen i stället enligt punkt c förfogas över på något annat sätt i enlighet med lagstiftningen i den verkställande staten. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att vissa kompletterande bestämmelser bör införas i den nya lagen som pekar ut specifika situationer då det inte ska vara möjligt att sälja egendomen eller att överföra den till den utfärdande staten.
Regeringen anser att det, i likhet med vad som föreslås i promemorian, bör införas en bestämmelse i den nya lagen om att egendomen inte får säljas om den kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning. Motsvarande ordning gäller avseende egendom som tillfallit staten genom verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande (5 § lagen om förfarande med förverkad egendom och hitte- gods m.m.) och vid tillämpning av lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 17 § andra stycket).
Enligt artikel 28.4 i EU-förordningen är den verkställande staten inte skyldig att sälja eller återlämna ett föremål som omfattas av ett beslut om förverkande, om föremålet utgör ett kulturföremål enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU. Denna möjlighet att inte återlämna ett kulturföremål som är av stor betydelse för kulturarvet i Sverige bör utnyttjas. Det bör därför, som föreslås i promemorian, införas en kompletterande regel till artikel 30.6 b som begränsar utrymmet att överföra kulturföremål till den utfärdande staten. Vidare bör artikel 30.2, vilken handlar om återställande av förverkad egendom till ett brottsoffer, kompletteras med en motsvarande begränsning.
I promemorian föreslås att dessa begränsningar ska formuleras som ett förbud mot att till en annan stat överlämna sådana kulturföremål för vilka en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits. Motsvarande regle- ring finns i lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 17 § fjärde stycket, se vidare prop. 2016/17:116 s. 135 f.). Riksantikvarieäm- betet delar den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian, men framhåller att promemorians förslag till lagtext bör förtydligas så att det klart framgår att förbudet omfattar både återställande till brottsoffer enligt artikel 30.2 och överförande till den utfärdande staten enligt artikel 30.6 b.
96
Regeringen instämmer i denna synpunkt och anser därför att båda dessa situationer bör anges uttryckligen i lagtexten.
För att Kronofogdemyndigheten i de situationer då en tillämpning av bestämmelserna i fråga aktualiseras ska kunna ta ställning till om ett kul- turföremål kan återställas eller överlämnas, bör myndigheten samråda med och vid behov inhämta yttrande från Riksantikvarieämbetet. Regler om en sådan samrådsskyldighet kan införas i förordning.
När varken försäljning eller överförande är möjlig, får egendomen förfogas över på något annat sätt enligt svensk rätt (artikel 30.6 c). Det innebär att samma regler ska tillämpas som när egendom tillfallit staten genom verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande, såvida annat inte anges i EU-förordningen. Av dessa regler följer bl.a. att sådan egen- dom som är olämplig för försäljning ska oskadliggöras och att egendom som inte kan säljas får förstöras (5 och 6 §§ lagen om förfarande med för- verkad egendom och hittegods m.m.).
Behörig myndighet att besluta om förfogande över förverkad egendom I EU-förordningen anges inte vilken myndighet i den verkställande staten som ska fatta de beslut om förfogande av egendom som regleras i arti- kel 30.6. Förordningen bör därför kompletteras med en regel om behörig myndighet. Som konstateras i promemorian meddelar Kronofogdemyn- digheten motsvarande beslut enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande. Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att det saknas anledning att nu utse någon annan behörig myndighet. Av den nya lagen bör därför framgå att det är Kronofogde- myndigheten som fattar beslut enligt artikel 30.6 om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten i Sverige.
Artikel 30.7 innehåller regler om fördelning av influtna medel. För det fall sådana medel inte ska överföras till ett brottsoffer, ska de tillfalla den verkställande staten om beloppet är lika med eller understiger 10 000 euro. Om beloppet däremot överstiger 10 000 euro, ska det i stället fördelas lika mellan de två inblandade staterna. EU-förordningen ger även medlems- staterna utrymme att i enskilda fall komma överens om en annan fördel- ning. I promemorian föreslås att Kronofogdemyndigheten ska vara be- hörig myndighet att ingå sådana överenskommelser och att det ska framgå av den nya lagen. I likhet med vad som anges i avsnitt 8.2 anser regeringen att det inte är nödvändigt att i lag reglera frågan om behörig myndighet i detta avseende, utan att den frågan i stället får övervägas närmare i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser.
I promemorian föreslås en ändring i lagen om verkställighet av beslut om förverkande som innebär att regeringen ska kunna utse en behörig myndighet att, efter överenskommelse med den utfärdande staten, besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens hu- vudregel. Enligt nuvarande ordning är det bara regeringen som har sådan befogenhet. Den lagbestämmelse som förslaget avser har hittills aldrig till- ämpats. Bestämmelsens tillämpningsområde kommer dessutom att be- gränsas avsevärt när EU-förordningen börjar att gälla. Mot den bakgrun- den anser regeringen att det inte är befogat att göra den lagändring som föreslås i promemorian. Nuvarande ordning bör i stället fortsätta att gälla.
97