I detta kapitel görs ett försök att diskutera möjliga förklaringar till de skillnader i synsätt på försvarsdoktrin mellan politisk och militär ledning som ev. kommer att framgå av del III och som skall behandlas i del IV. Den läsare som vill vänta med att ta del av denna diskussion intill dess vi är framme vid del IV kan göra det utan större olägen-het. Inledningsvis i detta kapitel sker en elementär genomgång av olika generella per-spektiv på förklaring. Därefter presenteras en modell som används i besvarandet av den tredje frågeställningen.1 Kapitlet avslutas med ett avsnitt som anknyter till det resonemang om styrning som fördes i kapitel 2. Härvid presenteras en egen förkla-ringsmodell. Syftet med kapitlet är att ta fasta på såväl struktur som variabler inför resonemanget i del IV.
1. Perspektiv på förklaring
Hur skall det resultat som vi småningom får från den empiriska undersökningen förklaras? Med frågan som utgångspunkt syftar avsnittet till att beskriva tre förklarings-typer. Det bör understrykas att jag inte avser att problematisera fenomenet förklaring2 Orsaksförklaringar, som även kallas kausala förklaringar, förklarar ett fenomen (ver-kan) genom att hänvisa till ett annat i tiden föregående fenomen (orsak). Relationen mellan orsak och verkan ses som ett samband mellan fenomenen.3 I orsaksförklaringar är det viktigt att bl.a. klarlägga vilka variabler som är relevanta, vilket samband som finns mellan dessa variabler samt att ange sambandets riktning.4
Ändamålsförklaringar, som även kallas intentionella förklaringar, försöker förklara handlingar och beslut utifrån aktörers motiv, avsikter och syften med sitt handlande.
Denna typ anses lämpad att förklara förändringar.5
Funktionalistiska förklaringar, som även kallas funktionella eller funktionsförklaringar, tar fasta på de funktioner ett fenomen, t.ex. en struktur, har. Exempel på funktioner kan vara ändamål, effekt, uppgifter och aktivitet. Funktionsförklaringar förutsätter i allmänhet att fenomenet i fråga betraktas som delar av funktionella helheter.6
I mina försök att förklara resultatet av den empiriska undersökningen kommer jag att använda mig av två perspektiv: orsaksförklaringar och funktionalistiska förkla-ringar.7 Från att ha varit koncentrerad till en horisontell dimension på den strategiska nivån kommer jag med ett vidgat synsätt att tillföra en vertikal. Edward N. Luttwak beskriver i en modell just en vertikal struktur med fem nivåer där nivåerna sinsemellan anses påverka varandra. Nivåerna är underifrån räknat den tekniska, den taktiska, den operativa, den strategiska samt den storstrategiska. (Jämför med figur 2.1)8
I nästa avsnitt kommer jag att använda orsaksförklaringar för att i en egen modell beskriva hur jag anser att olika vägval på de tre lägsta nivåerna påverkar den strategiska nivån. De tre oberoende variablerna i modellen är således tekniskt vägval, taktiskt vägval och operativt vägval. Den beroende variabeln är den försvarspolitiska doktri-nen, närmare bestämt dess strategi. I det därpå följande avsnittet kommer jag att använda funktionalistiska förklaringar för att i en egen modell beskriva hur de ovan nämnda vägvalen påverkar den säkerhetspolitiska helheten. Denna helhet kommer jag att beskriva utifrån endast tre nivåer:
• Säkerhetspolitisk (storstrategisk) nivå där de militära maktmedlen integreras med övriga maktmedel såsom politiska och ekonomiska.
• Försvarspolitisk (strategisk) nivå där olika strategier för de militära maktmedlens användande i olika situationer koordineras med övriga nivåer.
• Militärpolitisk (operativ, taktisk och teknisk) nivå där bl.a. försvarsgrenarna integre-ras med varandra samt resp. försvarsgrens uppträdande kontinuerligt utvecklas.
2. Förklaring utifrån underordnade vägval
9I den empiriska undersökningen tas fasta på var och en av aspekterna i den militärpo-litiska nivån. Tekniskt, taktiskt och operativt vägval behandlas således som oberoende variabler medan försvarspolitiskt strategival betraktas som beroende. Andra möjliga oberoende variabler, däribland säkerhetspolitiskt vägval, avgränsas sålunda bort.
Figur 5.1: Den beroende variabeln HUR (Försvarspolitiskt strategival) påverkas av de oberoende variablerna Tekniskt, Taktiskt respektive Operativt vägval.
Utfallen för var och en av de oberoende variablerna definieras inte här utan lämnas öppna. Emellertid tas Luttwaks resonemang med i bagaget.10 Detta innebär bl.a. att avvägning mellan kvantitet och kvalitet tas i beaktande när det gäller det tekniska
FÖRSVARSDOKTRIN VEM
VAD
TEKNISKT VAL > > HUR < < OPERATIVT VAL
^
^
TAKTISKT VAL
vägvalet och att avvägningen mellan principerna manöverkrigföring och utnötning beaktas när det gäller det operativa.11 Utfallen på den beroende variabeln definieras på samma sätt som beskrevs i föregående kapitel: d.v.s. offensiv, offensiv, semi-defensiv och semi-defensiv. Det bör än en gång understrykas att jag inte redovisar empirin till ovanstående modell separat. Istället kommer den att framgå i presentationen av den empiri som insamlats för att besvara de överordnade frågeställningarna, d.v.s. de om respektive lednings syn på den försvarspolitiska doktrinen.
3. Åter till styrningsproblematiken
I kapitel 2 avslutades sammanfattningen av de befintliga modellerna avseende styr-ning med ett resonemang som gick ut på att en doktrin skulle kunna vara den stan-dard som t.ex. Lundqvist anser vara nödvändig i utvärderingsfasen. Härvid omnämndes (s. 22) tre olika typer av doktrinutveckling: koordinerad, okoordinerad och obefintlig. I detta avsnitt utvecklas detta resonemang varvid en egen förklaringsmodell presenteras.
Jag beskrev i föregående avsnitt hur jag anser att olika militärpolitiska vägval påverkar den försvarspolitiska doktrinen. Även om jag avgränsade bort nivån över den försvarspolitiska, d.v.s. den säkerhetspolitiska, så innebär detta inte att jag menar att denna nivå saknar betydelse. Tvärtom är jag av den uppfattningen att även vägval på denna nivå påverkar den försvarspolitiska doktrinen. Min avgränsning är föran-ledd av att frågeställningarna i avhandlingen måste begränsas.
Jag betraktar den säkerhetspolitiska nivån som i huvudsak en politisk sfär. I denna sfär har den politiska ledningen det största inflytandet. Därmed inte sagt att den militära ledningen saknar uppfattning i frågor som rör t.ex. NATO-medlemskap.
På motsvarande sätt betraktar jag den militärpolitiska nivån som i huvudsak en mili-tär sfär där den milimili-tära ledningen genom sin professionalism har det största inflytan-det. Det som skiljer den militärpolitiska nivån från den säkerhetspolitiska är att medan den militära ledningen kan ha uppfattningar om den senare, så nöjer sig den politiska ledningen inte med enbart uppfattningar i den förra; den ingriper dessutom aktivt.
Det är således den politiska ledningen som i slutänden fattar beslut i tekniska, taktiska och operativa vägval. Som vi sett i tidigare kapitel så är det den militära förvaltning-ens uppgift att bidra med underlag till dessa beslut. Vi har också konstaterat doktrin-ens roll i detta sammanhang.
En uppenbar risk i sammanhanget är att den politiska ledningen aldrig lämnar sin sfär utan nöjer sig med att enbart formulera en säkerhetspolitisk doktrin. En kort-huggen sådan kanske inte innehåller den information den militära ledningen behöver för att leverera det underlag som efterfrågas. En annan risk är att den militära professionalismen leder till okontrollerad doktrinutveckling underifrån. Det är här den försvarspolitiska nivån skall fylla sin funktion.
3.1 Förklaring utifrån doktrinutveckling
Den egna förklaringsmodellen tar fasta på de vägval som presenterades i föregående avsnitt och placerar dem i ett större sammanhang: doktrinutveckling.
Vid en koordinerad doktrinutveckling bidrar den försvarspolitiska nivån till att koordinera vägval på olika nivåer så att dessa drar åt samma håll.
Figur 5:2: Koordinerad doktrinutveckling
Vid en okoordinerad doktrinutveckling är den försvarspolitiska nivån för svagt utvecklad för att kunna koordinera vägval på olika nivåer med varandra. Risken är att det parallellt utvecklas olika doktriner i respektive sfär.
Vid obefintlig doktrinutveckling sker överhuvudtaget ingen utveckling i någondera sfär. Detta kan bero på att katalysatorn, den försvarspolitiska nivån, helt saknas.
Den tröghet som finns inbyggd i doktrinutveckling torde variera efter nivå i ovan-stående struktur: ju högre och mer omfattande desto större tröghet. Detta innebär att det tar längre tid att få till stånd en doktrinrevidering i den politiska, säkerhetspo-litiska, sfären än i den militära, militärposäkerhetspo-litiska, sfären.
Att ignorera eller i allt för stor omfattning nedtona betydelsen av till synes små och enskilda beslut inom det militärpolitiska området skulle emellertid kunna medföra att en förändring av den säkerhetspolitiska doktrinen omedvetet sker underifrån.