Förordnande som vägtransportledare

Regeringens förslag: Förordnande som vägtransportledare förutsätter en allmän lämplighet för uppdraget med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter. Vidare krävs viss utbildning samt innehav av körkort med behörighet att köra tung lastbil (C-behörighet). En polis-man får inte förordnas som vägtransportledare.

Ett förordnande skall gälla under viss tid, dock längst fem år.

Förslaget i rapporten: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

I rapporten föreslås dock även krav på lägsta ålder (21 år) och att sökan-den skall behärska svenska i tal och skrift för att förordnas som vägtrans-portledare.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det. Svenska kommunförbundet ifrågasätter kravet på körkort med C-behörighet. Förbundet delar uppfattningen i rapporten att det är viktigt att den som utför eskort förstår svårigheterna att manöv-rera ett dispensfordon, men anser att detta skall kunna gå att uppnå utan krav på högre körkortsbehörighet.

Skälen för regeringens förslag

Utbildning

151 Eskortuppgiften förutsätter goda kunskaper i gällande trafikregler liksom

särskilda kunskaper, såväl fordons- som körtekniskt, om de problem som

Prop. 2003/04:160 kan uppstå under transporter med tunga fordon. Även i fråga om att

meddela anvisningar för trafiken finns behov av kunskap. Sammantaget innebär detta att ett förordnande bör förutsätta viss utbildning.

Lämpligheten

Det är rimligt att ställa ett generellt krav på lämplighet för ett förord-nande som vägtransportledare, inte minst mot bakgrund av den myndig-hetsutövning som följer av uppdraget. Den som är dömd för brott kan därvid allmänt anses ha visat sådan brist på omdöme eller följsamhet mot gällande bestämmelser att lämpligheten måste ifrågasättas. Naturligtvis måste beaktas såväl slag av brott som den tid som förflutit sedan brottet begicks.

Det förhållandet att innehav av körkort är ett självständigt krav för ett förordnande som vägtransportledare innebär att sökanden kan förutsättas uppfylla de lämplighetskrav som ställs i körkortslagstiftningen. De kra-ven sträcker sig av naturliga skäl relativt långt när det gäller trafikbrott – till och med längre än vad som bör krävas enbart med hänsyn till lämp-ligheten hos en vägtransportledare. En enstaka överträdelse i trafiken, av annat slag än rattfylleribrott, som för körkortshavaren medför en varning eller en återkallelse med kort spärrtid, bör generellt sett inte vara direkt avgörande för lämpligheten hos en vägtransportledare men skall naturligtvis vägas in i bedömningen. Det bör å andra sidan inte komma i fråga att ge avkall på körkortskravet för ett förordnande som vägtrans-portledare. Rätten att köra bil är ett nödvändigt komplement till den kun-skap och kompetens i övrigt som vägtransportledaren behöver för att genomföra sitt uppdrag.

Annan brottslighet än inom trafikområdet bör beträffande vägtrans-portledaren ha en mer direkt diskvalificerande effekt än vad som är fallet för körkortsinnehav. Utgångspunkten bör vara att en vägtransportledare skall vara ostraffad med avseende såväl på brott enligt brottsbalken som allvarligare brott i övrigt, exempelvis smuggling, narkotikabrott, skatte-brott eller dopningsskatte-brott. Naturligtvis måste en bedömning göras i det enskilda fallet och med beaktande av samtliga omständigheter, i första hand brottets svårhetsgrad och karaktär samt den tid som förflutit sedan brottet begicks.

Lämpligheten bör bedömas även utifrån andra förhållanden än begångna brott. Vad som i körkortslagstiftningen benämns opålitlighet i nykterhetshänseende bör även för vägtransportledaren vara ett klart dis-kvalificerande förhållande. I likhet med vad som sagts ovan om allmän brottslighet, finns dock skäl att med direkt utgångspunkt från en nykter-hetsanmärkning bedöma vägtransportledaren strängare än vad som är praxis för körkortsinnehav. Således bör en vägtransportledare inte ha någon sådan anmärkning under de senaste åren för att anses lämplig. En ytterligare omständighet att beakta är om sökanden tidigare varit verksam som vägtransportledare men i praktiskt utförande visat prov på olämplig-het eller oförmåga att hantera uppgiften att meddela anvisningar för tra-fiken.

152

Prop. 2003/04:160 Körkortsinnehav

Det fordon som körs av den som utför eskortuppdraget torde vanligtvis inte kräva högre körkortsbehörighet än B, dvs. personbil. Det fordon som skall eskorteras är nästan uteslutande kombinationer som kräver CE-be-hörighet, dvs. tung lastbil med tungt släp. I rapporten motiveras kravet på en högre körkortsbehörighet med att vägtransportledaren bör ha kunskap i att köra tunga fordon men att det från bl.a. kostnadssynpunkt inte bör ställas högre krav än C-behörighet, dvs. tung lastbil utan tungt släp.

I den normala situationen ankommer det inte på vägtransportledaren att köra den fordonskombination som eskorteras. I stället är det, som Svenska kommunförbundet anför, uppgiften att dirigera och ge anvis-ningar för trafiken som är den primära. I den rollen är dock kunskap om tunga fordon i trafik en fördel och ökar vägtransportledarens möjlighet att fullgöra uppgiften på ett bra sätt. För det ändamålet finns enligt regeringens bedömning anledning att ställa krav på innehav av körkort med C-behörighet. Det kravet bör anses uppfyllt även vid innehav av ett i Sverige gällande utländskt körkort med motsvarande behörighet.

Ålderskrav

När det gäller ett eventuellt ålderskrav följer redan av kravet på innehav av körkort att vägtransportledaren är som lägst 18 år. En C-behörighet är en påbyggnad av den grundläggande B-behörigheten och det torde vara ovanligt att en sådan påbyggnad sker under det första körkortsåret. Det kan också ifrågasättas om en eventuell åldersgräns bör sättas högre än vad som gäller för ordningsvakt (20 år) och polis (20 år under antag-ningsåret). Sammantaget gör regeringen bedömningen att en åldersgräns inte är nödvändig.

Krav på att behärska svenska språket

Författningsreglerade krav på att en befattningshavare skall behärska svenska språket i tal och skrift förekommer i mycket begränsad utsträck-ning. Det torde i stället vara så att i de fall den kunskapen är en förutsätt-ning för uppgiften prövas detta redan i ett tidigare skede, exempelvis i samband med utbildning, vid anställningen eller när det är aktuellt att ingå avtal om uppdraget.

Det är givet att en vägtransportledare måste behärska svenska språket för att på ett säkert sätt kunna ge de anvisningar för trafiken som blir aktuella. Kravet på att vägtransportledaren skall ha körkort med C-behö-righet ger en viss garanti för detta eftersom den teoretiska delen av förar-provet är på svenska. Detta gäller dock inte fullt ut eftersom regeringens förslag är att även ett utländskt körkort skall godtas. Den utbildning som vägtransportledaren skall ha – med kunskap i och möjlighet att tillgodo-göra sig trafiklagstiftningen – torde inte vara möjlig att klara av utan att behärska svenska språket.

153 Det finns således mycket som talar för att det faktiska förhållandet

kommer att vara att den som ansöker om ett förordnande som vägtrans-portledare också kan tala och skriva svenska. Regeringens bedömning är att det inte är nödvändigt att ställa upp ett sådant krav i författning.

Prop. 2003/04:160 Hinder att förordna polisman

Enligt 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning får en arbetstagare inte ha s.k. förtroendeskadliga bisysslor, dvs. anställning, uppdrag eller annan verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Mycket talar för att en polisman redan av det skälet inte kan förena sin polistjänst med uppdrag som vägtransportledare. På motsva-rande sätt som skett i fråga om ordningsvakter, är det dock lämpligt att i lagen uttryckligen undanta polismän från möjligheten att förordnas som vägtransportledare.

Tidsbegränsat förordnande

Enligt förslaget skall ett förordnande återkallas om vägtransportledaren inte längre uppfyller kravet på lämplighet eller utbildning, se avsnitt 11.3.5. Med utbildning avses det krav på fortbildning som regeringen anser det finns skäl att införa med stöd av bemyndigande, se avsnitt 11.3.12.

Även om det ankommer på berörda myndigheter att i en vidare mening utöva tillsyn över transportledarna, och därmed aktualisera frågan om återkallelse när det finns skäl för det, anser regeringen att ett förordnande bör tidsbegränsas för att säkerställa en förnyad prövning – särskilt med avseende på lämplighetskravet – efter en viss tid.

I rapporten föreslås att giltighetstiden som längst, och som huvudregel, skall vara fem år. Skälet är att fortbildning bör ske med intervall på fem år vilket överensstämmer med de krav som finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli 2003 om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- och persontransport³. Direktivet skall vara genomfört under 2006 med tillämpning från 2008 och 2009.

Även om det inte finns någon nödvändig koppling mellan tiden för fortbildning och förordnandets giltighetstid, gör regeringen bedömningen att fem år är en väl avvägd tid. I de fall omständigheterna talar för en ny lämplighetsprövning efter kortare tid, bör den möjligheten stå öppen för prövningsmyndigheten.

Ett särskilt förhållande som uppmärksammas i rapporten är om sökan-den har ett utländskt körkort vars giltighetstid i Sverige är kortare än fem år. Detta torde endast bli aktuellt i fråga om körkort som är utfärdat i en stat utanför EES. Enligt 6 kap. 2 § körkortslagen (1998:488) blir nämli-gen ett sådant körkort ogiltigt i Sverige när innehavaren varit folkbokförd här i landet mer än ett år. Giltighetstiden för ett förordnande som väg-transportledare bör i det fallet samordnas med den tid som körkortet är giltigt i Sverige. I rapporten föreslås en särskild föreskrift om detta.

Regeringen anser dock att frågan bör kunna hanteras i det enskilda ären-det och med tillämpning av den föreslagna bestämmelsen om tidsbe-gränsning.

3 EGT L 226, 10.9.2003, s.4 (Celex 32003L0059). 154

Prop. 2003/04:160