Försäljning och redovisning

Förslag: Om en försäljning kan förväntas ge ett överskott efter

avräkning av kostnaderna enligt 7 § LFF ska ett fordon som tillfaller kommunen eller staten enligt 6 § LFF säljas. Har ett fordon sålts, ska likviden tillgodoräknas fordonets ägare genom avräkning mot kostnaderna enligt 7 § LFF och, om fordonet har flyttats med stöd av 2 a § LFF, fordonsägarens fordonsrelaterade skulder. Avräkning ska i första hand ske mot de äldsta skulderna. Eventuellt kvarstående likvid ska utbetalas till fordonets ägare.

Om en försäljning inte kan förväntas ge ett överskott ska fordonet skrotas.

5.12.1 Nuvarande ordning och problemställning

Gällande rätt presenteras kort i avsnitt 4.3.11. Där framgår att det för närvarande delvis saknas reglering om hur ett fordon som tillfaller verkställande myndighet enligt 6 § LFF ska hanteras. Det är idag upp till kommunen eller staten att avgöra om fordonet ska skrotas eller säljas. Om fordonet säljs är rättsläget är oklart när det gäller om och i så fall hur redovisning av influtna medel ska ske. Om fordonet i stället säljs av Kronofogdemyndigheten finns tydliga bestämmelser om försäljning och redovisning. Eftersom Kronofogde- myndigheten enligt 2 a § FFF har möjlighet att överta ett flyttnings- ärende, kan det framstå som slumpartat huruvida försäljning av ett flyttat fordon sker i Kronofogdemyndighetens eller i den flyttande myndighetens regi. För fordonsägaren får det stor betydelse.

Kronofogdemyndighetens exekutiva försäljning av ett fordon efter en utmätning eller ett ianspråktagande sker i syfte att reglera en gäldenärs skulder. Ett eventuellt överskott tillkommer den civilrättsliga ägaren och ska redovisas till denne. Detta följer av utsökningsrättsliga bestämmelser. Om försäljningen grundar sig på ett ianspråktagande kan betalning inte ske med befriande verkan till den registrerade ägaren. Ett beslut om ett ianspråktagande bygger nämligen på att denne inte är civilrättslig ägare till fordonet. I förarbetena uttalas att det torde vara ovanligt att den civilrättsliga ägaren inte ger sig till känna om det finns ett överskott (prop. 2013/14:176 s. 41). Om äganderättsutredningen ändå inte ger någon

ledning om den civilrättsliga ägaren kan Kronofogdemyndigheten i sista hand sätta ner beloppet hos länsstyrelsen enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet (1927 års lag).

När det gäller redovisning av influtna medel efter en fordons- försäljning som skett med stöd av 6 § LFF är det i LFF endast delvis reglerat hur detta ska ske. I förarbetena till målvaktsparagrafen uttalade regeringen att det inte är skäligt att ett eventuellt överskott tillfaller staten eller en kommun. En särskild bestämmelse om att fordonets värde, efter att flyttningskostnaderna har betalats, ska tillgodoräknas ägaren genom avräkning mot dennes felparkerings- skulder infördes därför i 6 § tredje stycket LFF. Bestämmelsen är emellertid endast tillämplig vid försäljning av fordon som har flyttats med stöd av målvaktsparagrafen. Vidare anges inte uttryckligen hur ett eventuellt överskott som kvarstår efter avräkning ska hanteras, även om förarbetena anger att överskottet ska tillställas fordonets ägare (a. prop. s. 59). Det står emellertid inte klart vem som i 6 § tredje stycket LFF avses med ”ägaren”. Vid tidpunkten för försäljningen har äganderätten till fordonet övergått på den verkställande myndigheten, så det bör rätteligen vara den tidigare ägaren som avses. Av bestämmelsen framgår dock inte om det är den tidigare civilrättsliga eller registrerade ägaren som åsyftas, eller vad som gäller om ingen lyckas nås för delgivning. I förarbetena anges att den som håller sig undan delgivning eller inte gör anspråk på sitt fordon nog får anses ha avstått från sin rätt (a. prop. s. 60). Det förhållandet att fordonsägaren inte observerar en kungörelse kan emellertid inte anses innebära att denne avstått från sin rätt. Det är vidare oklart om man med uttalandet avsåg att överskottet då ska tillfalla verkställande myndighet eller om beloppet ska sättas ner hos länsstyrelsen enligt 1927 års lag. Det oklara rättsläget innebär enligt företrädare för kommunerna att det t.ex. förekommer att värdefulla fordon skrotas och att influtna medel efter en försäljning inte kan betalas ut till någon borgenär.

För övriga flyttningsgrunder saknas helt bestämmelser om hur ett eventuellt överskott efter en fordonsförsäljning ska redovisas. I dessa avseenden är det oklart huruvida redovisning ändå ska ske. I rättstillämpningen har i avsaknad av en uttrycklig reglering en praxis utvecklats där eventuellt överskott tillgodoräknas den verkställande myndigheten. I Rikspolisstyrelsens allmänna råd om flyttning av fordon anges uttryckligen att en eventuell försäljningsvinst tillfaller

staten, se 8–9 §§ RPSFS 2012:25. Även i kommunernas handbok för flyttning av fordon anges att eventuellt överskott vid en försäljning inte behöver betalas ut. Något lagstöd för detta ställningstagande finns dock inte. Den omständigheten att fordonet ”tillfaller” stat eller kommun enligt 6 § LFF innebär en äganderättsövergång, däremot innebär det inte i sig att ersättning inte ska utgå för övervärde (a. prop. s. 101).

5.12.2 En bestämmelse om försäljning av fordon och redovisning av försäljningslikvid ska införas Försäljning eller skrotning av fordon

Det ska införas en bestämmelse i flyttningslagstiftningen som reglerar hur ett fordon som tillfaller stat eller kommun enligt 6 § LFF ska hanteras. Bestämmelsen ska införas som en ny paragraf i LFF och ersätta nuvarande 6 § tredje stycket LFF. Ett fordon som tillfaller kommun eller stat enligt 6 § LFF ska enligt utredarens förslag säljas, om en försäljning kan förväntas ge ett överskott efter att flyttningskostnaderna har avräknats. I annat fall ska fordonet skrotas. En sådan ordning motverkar skrotning av värdefulla fordon och överensstämmer med vad som t.ex. gäller för hittegods och förverkad egendom. Fordonet ska värderas av värderingsman. Från den förväntade försäljningslikviden ska flyttningskostnaderna enligt 7 § LFF med beaktande av 13–14 §§ FFF avräknas. Det belopp som eventuellt kvarstår utgör det förväntade överskottet.

Överskottet ska tillgodoräknas fordonsägaren

Om fordonet säljs, blir följdfrågan vem som ska tillgodoräknas överskottet. I propositionen till den ursprungliga flyttningslagen finns visst stöd för uppfattningen att överskottet ska tillgodoräknas den verkställande myndigheten. Dåvarande departementschefen uttalade då följande (se prop. 1967:107 s. 45):

När de angivna tidsfristerna löpt ut utan att någon gjort gällande sin rätt till fordonet måste, likaväl som när ägaren tidigare uppenbarligen uppgivit sin rätt, fordonet betraktas som herrelöst. Det är inte självklart att, som föreslagits i promemorian, ett sådant fordon bör tillfalla staten. Några remissinstanser framhåller, att kommunerna ställs i ett

oförmånligt läge i förhållande till staten, om kommun som flyttar fordon inte på något sätt får avräkna sina kostnader för verksamheten i stort mot överskott som kan uppkomma när ägare inte gör anspråk på fordon, vars värde överstiger flyttningskostnaderna. Jag anser det rimligt, att kommunen får tillgodogöra sig ett övervärde, när flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet.

Detta går dock emot senare uttalanden från såväl regeringen som Lagrådet om att det framstår som oskäligt att fordonets övervärde ska tillfalla stat eller kommun (prop. 2013/14:176 s. 59 och s. 101). Vidare talar liknande reglering på andra områden mot en sådan ordning. Hittegods och förverkad egendom är exempel på egendom som under vissa förutsättningar ”tillfaller” staten, se 4 § hittegods- lagen och 36 kap. 17 § brottsbalken. Lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förfarandelagen) innehåller i sin tur bl.a. regler om försäljning eller förstörande av sådan egendom. Enligt lagens 8 § har ägaren eller annan rätts- innehavare rätt till ersättning om staten har sålt egendomen. Att egendomen ”tillfaller” staten innebär således i dessa avseenden en försäljningsrätt, men en skyldighet att redovisa överskott till rätts- innehavare. Det ska i sammanhanget nämnas att vid en försäljning av fordon som förverkats enligt trafikbrottslagen tillfaller eventuella intäkter staten, se 7–8 §§ nämnda lag. Utredaren anser emellertid att bestämmelserna i förfarandelagen är mer jämförbara i detta avseende och därmed bättre kan tjäna som förebild. Även regleringen i ianspråktagandelagen talar mot att överskottet ska tillfalla stat eller kommun. Eventuellt överskott efter en försäljning av ett ianspråk- taget fordon tillkommer den civilrättsliga ägaren och ska redovisas till denne. Lagrådet har påpekat att det vore anmärkningsvärt om skyldigheten att redovisa ett överskott skulle vara beroende av huruvida fordonet har flyttats eller inte flyttats med stöd av flyttningslagen före ianspråktagandet. Utredaren ansluter sig till denna bedömning. Målvaktsparagrafen syftar precis som ianspråktagandelagen endast till att reglera vissa angivna skulder. Inte heller övriga flyttningsgrunder syftar till att verkställande myndighet ska tillgodogöra sig ett överskott som kompensation för fordonsflyttningsverksamheten. Övervägande skäl talar därmed för att ett överskott ska tillgodoräknas fordonsägaren och inte verkställande myndighet. Med fordonsägare avses den som var

registrerad fordonsägare vid tidpunkten för beslutet om flyttning (se avsnitt 5.6).

Redovisning och avräkning mot fordonsägarens skulder

Eftersom överskottet ska tillgodoräknas fordonsägaren ska det regleras hur redovisning av försäljningslikviden ska ske. Avräkning ska ske i följande ordning. Först ska avräkning ske mot flyttnings- kostnaderna. Om fordonet har flyttats med stöd av målvakts- paragrafen ska avräkning därefter ske mot fordonsägarens fordons- relaterade skulder. Härmed avses alla fordonsägarens obetalda och förfallna skulder avseende felparkeringsavgifter, trängselskatter, fordonsskatter och infrastrukturavgifter som framgår vid en kontroll mot vägtrafikregistret (se avsnitt 5.3). Avräkning ska i första hand ske mot de äldsta skulderna. Det kan inträffa att försäljningslikviden inte täcker alla skulder. Eventuell försäljnings- likvid som kvarstår efter avräkning ska utbetalas till fordonets ägare. Förslaget innebär att utbetalning av ett sådant överskott som huvudregel kan ske med befriande verkan till den som var registrerad fordonsägare vid tidpunkten för beslutet om flyttning. Enligt allmänna principer har en gäldenär att på egen risk pröva vem som är borgenär, se NJA II 1936 s. 61. I praktiken kan oklarheter uppstå beträffande vem som är rätt borgenär, exempelvis om fordonsägaren inte kan nås med betalning eller om tredje man gör anspråk på överskottet. I sådana fall kan 1927 års lag tillämpas. Staten eller kommunen då befria sig från sin skuld genom att nedsätta överskottet hos länsstyrelsen. Om ingen har visat sin rätt inom tio år tillfaller de nedsatta medlen verkställande myndighet.