Nuvarande flyttningslagstiftning

4.3.1 Gällande rätt

Gällande rätt på området utgörs av LFF och FFF. Verkställande myndigheter är Polismyndigheten, kommunerna och Trafikverket. Polismyndigheten har med stöd av 19 § FFF meddelat föreskrifter och allmänna råd om flyttning av fordon, se RPSFS 2012:25, FAP 640-1. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har gett ut en handbok rörande den praktiska hanteringen av flyttning av fordon och Trafikverket har egna riktlinjer.

4.3.2 Gatumark och tomtmark

I LFF och FFF görs ingen uttrycklig skillnad mellan gatumark och tomtmark. Författningarna innehåller dock huvudsakligen bestämmelser om flyttning av fordon från gatumark. I parkerings- lagstiftningen skiljer man, förenklat uttryckt, på gatumarks- parkering (offentligrättslig parkering) och tomtmarksparkering (privaträttslig parkering). Gatumarksparkering benämns ibland som parkering på allmän platsmark och tomtmarksparkering benämns ibland som parkering på kvartersmark. En definition av dessa begrepp finns i 1 kap. 4 § plan- och bygglagen. Med gatumarks- parkering avses i huvudsak parkering på gator och allmänna platser. Med tomtmarksparkering avses i huvudsak parkering som sker på tomtmark eller i parkeringshus. Gränsen mellan de olika formerna av parkering är inte helt klar, däremot ser regleringen olika ut. Gatumarksparkeringen är direkt reglerad i författning, framförallt i trafikförordningen (1998:1276) och därutöver får exempelvis kommuner meddela lokala trafikföreskrifter. Vid överträdelser av parkeringsbestämmelser gäller lagen (1976:206) om felparkerings- avgift (FelPL). Felparkering sanktioneras med en offentligrättslig felparkeringsavgift. På tomtmark är det markägaren som bestämmer villkoren för parkering. Markägaren kan vara såväl privat som kommunal. Några bestämmelser som särskilt reglerar tomtmarks- parkering finns inte. Däremot finns det i LKOP särskilda bestämmelser om ingripanden mot den som inte följer de villkor som en markägare ställt upp. Olovlig parkering sanktioneras med en privaträttslig kontrollavgift. En mer ingående redogörelse för det

offentligrättsliga respektive privaträttsliga systemet återfinns i betänkandet SOU 2006:109. I flera tidigare utredningar har föreslagits att sanktionssystemen för gatumarks- och tomtmarksparkering ska läggas samman. Förslaget har dock inte lett till några lagstiftnings- åtgärder. Det ingår inte heller i utredarens uppdrag att överväga en sådan lösning.

4.3.3 Fordon som omfattas

LFF och FFF används huvudsakligen för flyttning av personbilar, men omfattar även andra typer av fordon. I lagens inledande paragraf definieras begreppen fordon, registrerat fordon och fordonsvrak. Vissa av lagens bestämmelser är tillämpliga även på oregistrerade fordon. Lagen saknar en definition av oregistrerade fordon, men i första hand avses cyklar och mopeder klass II. Även t.ex. elspark- cyklar omfattas av lagens bestämmelser. I vissa delar gäller olika bestämmelser för oregistrerade respektive registrerade fordon. I det följande beskrivs rättsläget för registreringspliktiga fordon.

4.3.4 Särskilt om ”fordonets ägare”

Flera av bestämmelserna i flyttningslagstiftningen hänvisar till ”ägaren” eller ”fordonets ägare”. LFF och FFF saknar dock en grundläggande definition av uttrycken. Vem som ska anses vara ägare regleras endast delvis i 1 § andra och tredje stycket LFF. Där regleras särskilt vad som gäller beträffande fordon som innehas genom kreditköp, leasingfordon, övergivna fordon och underåriga fordonsägare.

4.3.5 Verkställande myndigheter

Ansvaret för flyttning av fordon delas mellan Polismyndigheten, kommunerna och Trafikverket. Ett flyttningsbeslut är en form av myndighetsutövning. Vilken eller vilka myndigheter som är behöriga att fatta beslut i det enskilda fallet framgår av 16 och 18 §§ FFF. Polismyndigheten och kommunerna är behöriga att meddela beslut enligt de flesta flyttningsgrunderna. Trafikverket ansvarar för

det statliga vägnätet och Trafikverkets regioner är väghållnings- myndigheter. Trafikverkets region får i vissa fall flytta ett fordon t.ex. om det rör sig om ett fordonsvrak eller om ett fordon står trafikfarligt. I de fall där två eller flera myndigheter får meddela beslut om och verkställa flyttning måste samråd ske. Inget hindrar att beslutande myndighet överlåter åt någon annan att verkställa ett flyttningsbeslut. Det rättsliga ansvaret för verkställigheten kvarstår emellertid på den beslutande myndigheten. Flyttningslagstiftningen är inte tvingande, utan innebär en möjlighet att under vissa förutsättningar flytta fordon. Olägenheten av uppställningen ska således vägas mot myndighetens tillgängliga resurser. Indirekta skyldigheter att flytta ett fordon kan dock föreligga enligt annan lagstiftning, t.ex. i händelse av olycka eller enligt bestämmelser om renhållning av väg.

4.3.6 Flyttningsgrunderna

Flyttningslagstiftningen gäller flyttning av fordon i vissa specifikt angivna fall. I 2 och 2 a §§ LFF bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om rätt för statlig eller kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken, av naturvårdsskäl eller för att få betalt för skulder avseende felparkeringsavgifter. I 2 § andra och tredje stycket LFF samt i 2 § 1–8 FFF anges i vilka specifika situationer som ett fordon får flyttas. Tillämpningsområdet för flyttningslagstiftningen omfattar huvudsakligen flyttning av fordon från gatumark.

En markägare har begränsade möjligheter att begära flyttning med stöd av flyttningslagstiftningen. Med markägare likställs bl.a. arrendatorer och tomträttshavare, se 1 § fjärde stycket LFF. En markägares möjligheter att begära flyttning framgår av den s.k. sjudygnsregeln i 2 § andra och tredje stycket LFF. Bestämmelsen kompletteras av 17 § FFF. Enligt 2 § andra stycket LFF kan en markägare begära flyttning av ett fordon som stått olovligt parkerat i strid mot LKOP under minst sju dygn i följd. Enligt 2 § tredje stycket LFF kan en markägare begära flyttning från tomtmark även om markägaren inte har förbjudit parkering eller ställt upp villkor för parkering enligt LKOP. Fordonet får då flyttas tidigast sju dygn efter det att markägaren har underrättat fordonsägaren om att

fordonet måste flyttas. En markägare har slutligen även möjlighet att begära flyttning med stöd av 2 § 1 och 7 LFF om det är fråga om ett fordonsvrak eller ett fordon som står uppställt trafikfarligt, hindrar eller stör trafiken. I rättsfallet NJA 1980 s. 676 uttalade Högsta domstolen att uttrycket ”hinder i trafiken” bör uppfattas såsom avseende direkt påverkan på framkomligheten i trafiken.

En grundläggande förutsättning för flyttning är annars att fordonet står felparkerat enligt offentligrättsliga föreskrifter, se 2 § 1–8 FFF. De möjligheter till flyttning av fordon som framgår av 2 § 2 c och 2 § 3 a–f FFF är av särskilt intresse i sammanhanget. Bestämmelserna tar sikte på systematiskt felparkerade fordon och därtill relaterad problematik. Enligt 2 § 2 c FFF får ett felparkerat fordon flyttas om det har stått uppställt på samma plats under minst tre dygn (den s.k. tredygnsregeln, sjudygnsregelns motsvarighet på gatumark). Enligt 2 § 3 a–f FFF kan ett felparkerat fordon under vissa förutsättningar flyttas omedelbart. Om fordonet är belagt med körförbud, användningsförbud, saknar föreskriven trafikförsäkring eller står felaktigt uppställt på plats reserverad för s.k. diplomat- fordon kan flyttning dock ske först på fjärde dagen. Detta följer av 4 § andra och tredje stycket FFF.

4.3.7 Särskilt om flyttningsgrunden i 2 § 3 f FFF

Den 1 juli 2014 infördes en ny flyttningsgrund i 2 § 3 f FFF, den s.k. målvaktsparagrafen. Bestämmelsen innebär en möjlighet att omedelbart flytta felparkerade fordon på gatumark vars ägare har skulder avseende felparkeringsavgifter som uppgår till mer än 5 000 kr. Tidigare kunde dessa fordon flyttas först efter tre dygn (enligt 2 § 2 c FFF). Det är den registrerade ägarens totala skulder avseende felparkeringsavgifter som ligger till grund för ett beslut om flyttning enligt målvaktsparagrafen. Skulderna följer i detta avseende den registrerade ägaren och inte fordonet. I praktiken kan alltså ett nytt fordon flyttas och omhändertas redan vid den första fel- parkeringen. Det innebär vidare att en ny registrerad ägare i princip inte riskerar att fordonet flyttas på grund av felparkeringsskulder som en tidigare ägare har dragit på sig. I tiden mellan överlåtelsen och att köparen registreras som ny ägare i vägtrafikregistret finns dock en risk att fordonet flyttas och omhändertas på grund av

säljarens felparkeringsskulder. Verkställande myndighet behöver enligt 8 § LFF inte lämna ut fordonet förrän alla fordonsägarens felparkeringsskulder är betalda. Syftet med bestämmelsen är bland annat att komma åt problematiken med fordonsmålvakter, men det finns ingen uttrycklig begränsning till just fordonsmålvakter. Beslut om att flytta fordon med stöd av målvaktsparagrafen får meddelas och verkställas av polis eller kommun. Beslutande myndighet ska underrätta Kronofogdemyndigheten om sitt beslut eftersom ett exekutivt förfarande har företräde. Om Kronofogdemyndigheten kan utmäta eller ianspråkta fordonet så tar myndigheten över ärendet. Den flyttande myndighetens kostnader prioriteras dock vid en exekutiv försäljning av fordonet. Om Kronofogdemyndigheten inte gör anspråk på fordonet så fortsätter flyttningsförfarandet.

4.3.8 Flyttningsförfarandet

I undantagsfall finns möjlighet att tillfälligt flytta fordon kortare sträckor, t.ex. vid olyckor. Fordonsvrak ska skrotas direkt. I de flesta fall ska flyttade fordon transporteras till och förvaras på en särskild uppställningsplats, se 3 § LFF. Ansvaret för uppställningsplatserna vilar på verkställande myndighet som har en vårdplikt om fordonet, jfr 4 § LFF. Uppställningsplatserna ska enligt 8 § FFF vara inhägnade och tillfredsställande bevakade. Kraven på inhägnad och bevakning bör kunna ställas i relation till hur stor risken är för försämring, stölder, skadegörelse etc. Ett flyttat fordon kan under vissa förutsättningar tillfalla verkställande myndighet enligt 6 § LFF. Underrättelse om flyttningsbeslutet och dess rättsliga verkningar ska därför delges ägaren till fordonet, se 5 § LFF och 11–12 §§ FFF. Närmare bestämmelser om delgivning finns i delgivningslagen (2010:1932) och delgivningsförordningen (2011:154).

4.3.9 Uppställningstiden

Enligt 6 § LFF tillfaller ett flyttat fordon under vissa förutsättningar den verkställande myndigheten. Flyttade fordonsvrak tillfaller omedelbart den verkställande myndigheten, se 6 § andra stycket LFF. I övriga fall tillfaller fordonet kommunen eller staten om ägaren inte har hämtat fordonet inom en månad efter personlig

delgivning (6 § första stycket 1 LFF), om ägaren inte har hämtat fordonet inom tre månader efter kungörelsedelgivning (6 § första stycket 2 LFF) eller om ägaren får anses ha gett upp sin rätt till fordonet (6 § första stycket 3 LFF).

Bestämmelsen i första punkten är tillämplig när ägaren är känd och bekräftar mottagandet av flyttningsbeslutet. I praktiken sker utskick av beslutet alltid till den registrerade fordonsägarens adress. Bestämmelsen i andra punkten är tillämplig när ägaren är okänd, t.ex. om den registrerade ägaren saknar känd adress eller inte ger sig till känna efter försök till delgivning på angiven adress. Den registrerade ägaren kan också visa sig vara en fordonsmålvakt. Det ligger då i sakens natur att personlig delgivning enligt första punkten inte kan ske. Den tredje punkten har liten praktisk betydelse. Att inte svara på en kungörelsedelgivning bör t.ex. inte kunna innebära att en ägare ger upp sin rätt. Detta kan bero på att den som eftersöks helt enkelt inte observerat kungörelsen, se prop. 2013/14:176 s. 100. I praktiken blir i oklara fall andra punkten tillämplig.

4.3.10 Fordonsägarens ersättningsskyldighet

I 7 § LFF regleras vem som ska stå för de kostnader som uppstår i samband med att ett fordon flyttas. Som huvudregel ska flyttnings- kostnaderna bäras av fordonsägaren. Ersättningsskyldighet föreligger inte om ägaren gör sannolikt att fordonet frånhänts denne genom brott eller om ägaren vid uppställningen inte hade anledning att räkna med att fara eller hinder skulle uppstå, se 7 § första stycket sista meningen LFF och 14 § FFF. En fordonsägares ersättnings- skyldighet är begränsad till de kostnader som räknas upp i 13 § FFF. I bestämmelsen anges att fordonsägaren är skyldig att ersätta kostnader för transport, förvaring och tillsyn, skrotning, värdering och kungörelse. Uppräkningen är uttömmande. Det kan även uppstå andra kostnader för myndigheten i samband med flyttning. Exempel på sådana kostnader är t.ex. personal- och administrationskostnader för själva ärendehanteringen samt förmedlingskostnad vid försäljning av flyttade fordon. Kostnader som inte kan eller får tas ut av ägaren ska bäras av staten eller kommunen, alternativt av markägaren i de fall flyttningen har begärts av denne.

4.3.11 Omhändertagandets varaktighet

Ett fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver enligt 8 § LFF inte lämnas ut förrän flyttningskostnaderna och de eventuella felparkeringsavgifter som ägaren är betalningsansvarig för har betalats. Om fordonet inte hämtas ut och i stället tillfaller verkställande myndighet enligt 6 § LFF så ska fordonet värderas. Det är upp till myndigheten att bestämma om fordonet därefter ska skrotas eller säljas. Om fordonet går till försäljning, är det i LFF endast delvis reglerat hur försäljningslikviden ska redovisas. Enligt 6 § tredje stycket LFF ska värdet av ett fordon som flyttats med stöd av målvaktsparagrafen och som därefter tillfaller staten eller kommunen, efter det att flyttningskostnaderna betalats, tillgodo- räknas ägaren genom avräkning mot dennes obetalda och förfallna felparkeringsavgifter. Avräkning ska i första hand ske mot de äldsta skulderna. För övriga flyttningsgrunder saknas bestämmelser om hur ett eventuellt överskott ska redovisas. I 7 § andra stycket LFF regleras endast hur ersättningsskyldigheten för flyttnings- kostnaderna ska beräknas om äganderätten har övergått enligt 6 § LFF; fordonets värde ska då dras av från kostnaderna.