av marken och vattnet. Bestämmelsen uttrycker att mark-
och vattenområden skall användas för det eller de ändamål
som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaf-
fenhet, läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges
sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god
hushållning.
Bilaga 8 En bestämmelse av den nu föreslagna innebörden medför bl. a. att de myndig- heter som med tillämpning av NRL skall avgöra mål eller ärenden om ändrad markanvändning, skall bedöma om den ansökta förändringsåtgärden är av den arten och avses få en sådan utformning att den påtagligt kan försvåra villkoren för sådana verksamheter och intressen, vars behov det är ett allmänt intresse att skyd- da. Om så är fallet och om tillkomsten av den ansökta åtgärden i sig själv inte är av allmänt intresse, ligger det oftast i en god hushållning att se till att åtgärden inte kommer till stånd på den platsen. Ett och samma område är emellertid inte sällan lämpligt att utnyttja för flera olika verksamheter samtidigt. I många konkurrenssi- tuationer behöver det inte i första hand vara fråga om att förhindra en viss verk- samhet. Det kan i stället gälla att överväga verksamhetens närmare lokalisering inom området eller att ställa upp sådana villkor för verksamhetens bedrivande eller utformning att tillräcklig hänsyn tas till det intresse eller den verksamhet som be- höver skyddas.
I departementspromemorians lagförslag har tagits in bestämmelser (2 kap. I §) som innebär, att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål vartill de är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet, läge och föreliggande behov samt att företräde skall ges sådan användning som främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling.
Vissa remissinstanser kammarkollegiet, naturvårdsverket, länsstyrelsen i Stockholms län samt Uppsala, Göteborgs och Örnsköldsviks kommuner anser att uttrycket föreliggande behov är alltför snävt och inte inkluderar hänsyn till framti- da eller på längre sikt uppkommande behov. För egen del anser jag att denna kritik inte är befogad. Enligt min mening täcker uttrycket såväl anspråk på förändringsåt- gärder som anspråk på bevarande och skydd av natur- och kulturmiljö och av pågå- ende användning av marken och vattnet. Den dokumentation som tas fram av myn- digheterna för att belysa NRL:s hushållningsbestämmelser kommer, tillsammans med kommunernas planer för bebyggelseutvecklingen i övrigt, att ge uttryck också för långsiktiga behov i olika avseenden. Uttrycket ”föreliggande behov” måste därvid inrymma även behovet att reservera mark och vattenområden för framtida aktiviteter som anses viktiga för samhällsutvecklingen på lång sikt.
Bl. a. samerättsutredningen, Svenska samernas riksförbund och Uppsala kom- mun menar att ordet utveckling inte bör utnyttjas i en bestämmelse om avvägningar i konkurrensfrågor. Enligt Uppsala kommun har ordet en otvetydig innebörd av förändring och är således inte alls neutralt i samband med avvägningar mellan bevarande och förändring. Jag delar denna uppfattning och föreslår att bestämmel- sen i stället skall uttrycka att företräde skall ges sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning.
Bilaga 8 Skogsstyrelsen anser, med hänvisning till sin uppfattning att skogsbruk mera sällan är helt oförenligt med andra intressen som behandlas i NRL, att det klart bör framgå av lagtexten att man normalt bör syfta till en kombinerad användning av
mark- och vattenområden.
Jag delar skogsstyrelsens uppfattning att en mångsidig användning av mark- och vattenområden ofta är både möjlig och lämplig. Detta gäller inte bara for skogsområden. Som framhålls i departementspromemorian ligger ''i också allmänt i en god resurshushållning att slå vakt om möjligheterna till mångsidig användning av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Ömsesidig hänsyn behövs i fråga om verksamheter som bedrivs inom ett och samma område eller i det ome- delbara grannskapet. Detta bör komma till uttryck genom att det föreskrivs att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål vartill de är mest lämpade. Jag vill här peka på vikten av att slå vakt om allemansrätten när det gäller att utforma planer och beslut för en effektiv och ändamålsenlig användning av ett område för olika förekommande intressen.
Sammanfattningsvis ansluter jag mig således till förslaget i promemorian att NRL bör innehålla en grundläggande bestämmelse till stöd för avvägningar i fråga om användningen av marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Bestämmel- sen bör ge stöd för att i fråga om mark- och vattenanvändningen besluta till förmån för det eller de ändamål för vilka berörda områden är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet, läge samt föreliggande behov. Bestämmelsen bör också ge stöd för att ge företräde åt sådan användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning.
Den nu föreslagna grundläggande bestämmelsen täcker i princip de särskilda regler om olika områden och verksamheter som jag kommer att behandla i fortsätt- ningen. Dessa regler skall ses som förhandsuttalanden om hur avvägningar om användningen av naturresurserna normalt bör göras i de fall som reglerna behand- lar. De verksamheter och intressen som tas upp är inte rangordnade sinsemellan. Vid konkurrens mellan dessa om ett område får – om området inte är av stor bety- delse i ett nationellt perspektiv för en viss verksamhet eller. ett visst .intresse – avvägningar göras utifrån den grundläggande avvägningsbestämmelsen.
Bilaga 8 SIDA 62–69, PROP. 1985/86:3
3.6 Naturvård, kulturminnesvård och friluftsliv
Promemorieförslaget: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se promemorian s.
61–63 och 74–75).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker pro-
memorieförslaget. Bl. a. Svenska kommunförbundet och några kommuner anser dock att särskilda regler för områden som är av riksintresse inte behövs och att de angivna intressena således inte skall kunna föranleda att staten ingriper i den kom- munala planläggningen enligt PBL. Enligt riksantikvarieämbetet och vissa kom- muner kan kulturminnesvårdens ställning behöva förtydligas. Åtskilliga kommuner och länsstyrelser önskar en utförligare belysning av frågan om urval och avgräns- ning av områden som är av riksintresse.
Skälen för mitt förslag: Den långtgående förändring av natur- och kulturmiljön i
vårt land som blivit en följd av industrialisering och urbanisering och av stordriften i jord- och skogsbruket är en av många faktorer som har aktualiserat behovet av skydd av sådana inslag i natur- och kulturmiljön som uppfattas vara särskilt värde- fulla. Bedömningen av vad som har skyddsvärde har successivt förändrats. Numera anses ofta områden och miljöer, som tidigare betraktats som relativt vardagliga, ha stort allmänt intresse. I odlingslandskapet gäller det t. ex. ängen och hagmarken. När det gäller naturmiljön kan olika våtmarker tjäna som exempel. I stadsmiljön värdesätts numera också bostads- och arbetsmiljöer som för något decennium se- dan ansågs vara helt ointressanta från kulturhistorisk synpunkt.
Vår bebyggelsemiljö har vuxit fram under mycket lång tid. Den har ofta stora kulturella och historiska värden. Den kulturhistoriska byggnadsvården har tidigare främst varit inriktad på vården av enstaka, särskilt värdefulla objekt. Under de senaste årtiondena har dock de värden som finns bevarade i sammanhängande
kulturmiljöer uppmärksammats alltmer vid sidan av den traditionella monument-
och objektvården. En annan viktig förändring är att urvalet av objekt och miljöer