I flera havsområden finns ett flertal delvis oförenliga anspråk Transporter a

miljöfarliga ämnen och utsläpp av föroreningar kan medföra svåra skador på den marina miljön. Som exempel kan nämnas att mellan 30 000 – 60 000 ton olja årli- gen släpps ut i Östersjön från olika källor. Oljeutsläppen påverkar bl.a. förutsätt- ningarna för friluftslivet och naturvården. Hamnutbyggnader, muddringsverksam- het, utvinning av sand och grus samt ledningsdragningar kan också vålla betydande skador på den marina miljön och hamna i konflikt med riksintressen. Fisket behö- ver skyddas från förorenade utsläpp och olika typer av exploatering i havet. Det är nödvändigt att planera utnyttjandet av havets resurser. Se vidare kap. 11 Havet.

Ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort

De areella näringarnas brukningsformer förändras i riktning mot ett mer industriellt utnyttjande av mark och vattenresurserna. Detta medför bl.a. att möjligheterna att samutnyttja jord- och skogsbruksmarken för friluftsliv blir mindre. Vidare finns anspråk från de areella näringarna på att få utnyttja områden som är av väsentlig betydelse för naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården. Under senare år har t.ex. intresset för skogsbruk på myrmark och på svårföryngrade marker ovan skogsodlingsgränsen ökat. Utvecklingen inom jordbruket med bl.a. borttagning av odlingshinder och sammanläggning av brukningsenheter påverkar natur- och kul- turmiljön, bl.a. förändras förutsättningarna för djurlivet. Ett ökat hänsynstagande till faunan från de areella näringarna är vidare nödvändigt för att slå vakt om mång- formigheten i naturen.

Det är en väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen att bedöma om- fattningen av de miljöförändringar i stort som åstadkoms av utvecklingen inom de areella näringarna. Se vidare kap. 4 Areella näringar och bevarandeintressen.

Fortsatt satsning på friluftsliv och alternativa fritidsboendeformer

Konflikterna mellan friluftslivets intressen och fritidsbebyggelsens utveckling har blivit allt påtagligare under senare år. Under perioden 1970-75 tillkom ca 90 000 fritidsbostäder. Årligen tillkommer ca 15 000 fritidsbostäder. Antalet fritidsbostä- der kan f.n. beräknas uppgå till ca 640 - 650 000. Fritidsbebyggelsens utveckling och behovet av mark för friluftslivet både i tätorternas närhet och på större avstånd från bostadsorten kräver fortsatt uppmärksamhet i den fysiska riksplaneringen. Det långsiktliga samhällsintresset att bevara en god miljö och ställa tillräckliga rekrea- tionsmöjligheter till de många människornas förfogande bör väga tungt i förhållan- de till kortsiktiga och enskilda intressen. Det är angeläget att mark reserveras för fritidsboende i sådana former som gör de attraktiva rekreationsområdena tillgängli- ga för så många människor som möjligt. Se vidare kap. 5 Fritidsboende och turism.

Bilaga 8

Handlingsberedskap inför introduktion av nya energikällor.

Energiproduktion av olika slag medför ofta betydande anspråk på mark och andra resurser. För att ge handlingsfrihet beträffande den framtida energiförsörjningen bör i den fysiska riksplaneringen klarläggas de fysiska förutsättningarna för och konsekvenserna av skilda energiproducerande anläggningar, energidistribution och utvinning av energiråvaror. Den fysiska planeringen blir härigenom också ett vik- tigt hjälpmedel för att uppnå en god beredskap inför introduktion av nya energikäl- lor. Ett ökat utnyttjande i framtiden av inhemska energikällor ställer stora krav på planering för att lämpliga resurser av riksintresse skall kunna reserveras och för att tillräckliga hänsyn skall kunna tas till annan markanvändning och kraven på en god miljö. Se vidare kap. 7 Energi.

Bättre överblick över och reservation av resurser för produktion.

Det kan förutsättas att det även i framtiden kommer att ställas betydande krav på utnyttjande av speciella naturresurser för industri och gruvverksamhet även om utvecklingen inom dessa näringar får en annorlunda inriktning än under 1960-och 1970-talen. Eftersom osäkerheten om den framtida utvecklingen är stor är det vik- tigt att en rimlig handlingsfrihet upprätthålls vad gäller skilda produktionsförutsätt- ningar och lokaliseringsmöjligheter. Naturresurser och andra fysiska tillgångar av särskilt värde för industri och gruvverksamhet bör så långt möjligt skyddas för sådana förändringar av markanvändningen som omöjliggör eller allvarligt försvårar ett framtida utnyttjande. Lokaliseringsförutsättningarna för dessa verksamheter bör vidare bedömas samlat och med hänsyn till bl.a. annan markanvändning och na- turmiljöns tillstånd och känslighet för föroreningar och annan påverkan. Se vidare

kap. 8 Industri och kap. 9 Mineralråvaror.

Bättre samordning i samhällsplaneringen av bebyggelseutveckling och viktigare investeringar i transport- och energidistributionssystem

Den byggda miljön har lång livslängd. Gjorda investeringar är starkt styrande för utvecklingen av landets bebyggelsestruktur. Kompletteringar av den befintliga bebyggelsen och transport- och energidistributionssystemen förstärker de långsik- tiga bindningarna. I vissa fall kan ny bebyggelse och infrastruktur ha betydande konsekvenser för markanvändning och miljö. För att åstadkomma ett bebyggelse- mönster och ett transport- och energidistributionssystem som både skapar goda produktionsförutsättningar i olika delar av landet och tillgodoser kraven på syssel- sättning och service samt hushållning med mark och vatten på lång sikt bör sam- ordningen mellan den fysiska riksplaneringen och den regionalpolitiska planering- en och den därtill anknutna regionala trafikplaneringen stärkas. Se vidare kap. 6 Tätorter och infrastruktur.

Bilaga 8

Förenkling av arbetsformerna

Formerna för att i planerings- och utredningsarbetet på olika nivåer behandla frågor om hushållning med mark och vatten har successivt utvecklats i samband med fullföljandet av de av riksdagen år 1972 beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Ansvaret för att genomföra statsmakternas intentioner i den fysis- ka riksplaneringen bör liksom hittills i första hand ligga på kommunerna. Det bör vara möjligt att i ökad utsträckning fullfölja riktlinjerna i det löpande planerings- och utredningsarbete som sker inom olika statliga myndigheter och på kommunal nivå. Se vidare kap. 15 Former för fortsatt fysisk riksplanering.

Bilaga 8